Herr talman! Vi kanske ska vara glada och tacksamma att läktaren är tom i dag. Jag tror att det skulle ha skadat våra förbindelser något till länder som just Frankrike och Holland om Kerstin Lundgren hade stått inför deras företrädare och sagt att deras länder sviker befolkningen i Afghanistan när nu Frankrike tar hem sina soldater från Afghanistan och Holland för den delen redan har gjort det.
Men om vi ska tala i termer av svek ska jag berätta vad jag anser är svek, Kerstin Lundgren. Jag anser att det är ett svek att blunda för elva års erfarenheter från Afghanistan, att inte se att för varje år vi har haft soldater i Afghanistan har antalet civila dödsoffer ökat, att inte se det misslyckandet och ta konsekvenserna av det är ett svek. Det är ett svek, skulle jag säga, att inte se att väldigt lite har hänt när det gäller de afghanska kvinnornas rättigheter och att vi nu i Afghanistan under flera år har sett bakslag, precis som Kvinna till Kvinna, Operation 1325 och Svenska Afghanistankommittén så tydligt har visat. Att inte se de utmaningarna och att inte säga att vi har misslyckats med att främja kvinnornas rättigheter är ett svek.
Det är också ett svek, skulle jag säga, att efter elva år och massiva biståndsinsatser inte se att biståndet inte har gjort mer nytta i Afghanistan. Trots elva år av militära insatser ser vi att 84 procent av afghanerna lever i fattigdom. Kanske så många som 20 000 afghanska kvinnor kommer att dö under 2012 i samband med graviditet.
Men Kerstin Lundgren säger: Låt oss fortsätta. Det skulle jag säga är det största svek vi kan göra i dag. Att inte ta intryck av misslyckandet på marken, Kerstin Lundgren, är ett svek och att inte sätta det afghanska folket och deras behov av en annan svensk Afghanistanpolitik främst.