Herr talman! I början av nästa år har vi haft svenska soldater i Afghanistan i elva år. Det är verkligen läge att vi börjar fråga oss vad vi egentligen har uppnått. Vilka resultat har uppnåtts under dessa elva år?
Cecilia Widegren motiverade denna insats med att vi ska bygga fred. Men frågan är om freden har kommit närmare eller längre ifrån oss. Jag skulle nog säga att freden har blivit mer avlägsen under de senaste åren för varje år som har gått.
Under det senaste året dog 3 021 civila afghaner. Det var betydligt fler än 2010, betydligt fler än 2009 och betydligt fler än 2008. Så här har det sett ut under en lång rad år, det vill säga att för varje år som går ökar antalet döda civila afghaner och freden har blivit alltmer avlägsen.
Cecilia Widegren säger att vi är i Afghanistan för att stärka kvinnornas rättigheter och för att öka möjligheterna för flickor att gå i skolan. Jag rekommenderar Cecilia Widegren att läsa den utmärkta rapport som Kvinna till Kvinna, Operation 1325 och Svenska Afghanistankommittén har tagit fram om Sveriges arbete med jämställdhet i Afghanistan. Där säger man att den svenska militära insatsen inte har resulterat i några hållbara resultat för kvinnor i landet.
Visst har det skett framsteg, och de ska inte underskattas på något sätt. Men de har skett genom civila biståndsorganisationer. Ta inte äran från de organisationer som mödosamt har gjort detta arbete långt ifrån någon militär inblandning. Tvärtom vill organisationer som Svenska Afghanistankommittén och en lång rad andra civila organisationer inte ha militära trupper i närheten av sina verksamheter. De säger precis tvärtom att en förutsättning för att de ska kunna verka i Afghanistan är att de uppfattas som oberoende och opartiska.
Jag har en fråga till Cecilia Widegren. På punkt efter punkt kan vi efter snart elva år konstatera att den militära insatsen i Afghanistan har misslyckats. Ändå väljer ni att fortsätta med en misslyckad insats. Varför gör ni det?