Herr talman! I dag debatterar vi betänkandet om fortsatt svenskt deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan. Vi har hållit debatt i detta ämne under flera år, med början vid riksmötet 2001/02.
Sverige deltar ju i ett stort antal internationella insatser, med officerare i Bosnien och Hercegovina, Indien och Pakistan, Korea, Kosovo, Sydsudan och Uganda - samt trupp i Kosovo. Vi tar också ett stort ansvar vad gäller den europeiska säkerheten. Men störst just nu är insatsen, som vi alla vet, i Afghanistan.
Det afghanska folket förtjänar fred, frihet och välgång. Det förtjänar att sägas ännu en gång. Därför är det viktigt att de svenska säkerhetsstyrkorna i Afghanistan fortsätter att finnas på plats och utbilda säkerhetspersonal, även om vår mission nu går mot sitt slut. Syftet är ju att på sikt bygga upp landet.
Insatsen i Afghanistan håller som sagt på att successivt omvandlas och reduceras. I dagarna har Fortsättningsstyrka 24 åkt ut, och insatsen består nu av ca 400 personer. Själv hade jag möjligheten för ett och ett halvt år sedan att besöka FS 20 och se den insats som våra soldater, våra tjejer och killar, gör ute i fält.
Min kollega Roland Utbult välkomnade Fortsättningsstyrka 23 hem vid det stora försvarsbeslutet förrförra veckan, och skickade med en tanke om välgång och beskydd för FS 24. Även jag vill göra det i dag. Ni åker ut på ett farligt uppdrag, men ni gör det - som Kristdemokraternas principprogram uttrycker det - såsom varande i fredens och era medmänniskors tjänst.
Herr talman! Grundläggande för att vi ska kunna förstå detta engagemang är att vi har syftet klart för oss. Varför befinner sig den svenska försvarsmakten i Afghanistan? Som förut har påpekats här gör vi det för att vi har ett FN-mandat och därför att det afghanska folket vill att vi ska vara där.
Herr talman! Visst går det att ta utgångspunkten i det globala säkerhetsläget och se frågan ur ett makroperspektiv. Men man kan också se på vår närvaro utifrån ett mikroperspektiv.
Vad betyder det för den enskilde afghanen att våra killar och tjejer är beredda att ge sig ut på ett många gånger riktigt farligt uppdrag? Och då är det inte till våra brödrafolk i Finland eller Norge utan till ett fjärran land som har få likheter med vårt - eller?
Nej, likheten är att Afghanistan bebos av människor. De är människor som du och jag. Det är ingen skillnad mellan en människa i Afghanistan och en människa i Sverige. Det är ingen skillnad mellan en liten flicka i Afghanistan och en liten flicka i Sverige. Det är ingen skillnad mellan en ung man som drömmer om framtiden i Sverige och en ung man som drömmer om framtiden i Afghanistan. Det är ingen skillnad mellan en mamma i Afghanistan och en mamma i Sverige - som båda hoppas på en framtid för sina barn.
Men, herr talman, det är stora skillnader på förutsättningar och villkor - stora skillnader. Hur ska det gå för flickan i Sayad? Ska hon få gå i skolan? Eller den unge mannen i Darzab - kommer han att kunna försörja sin familj? Eller mamman i Jowzjan - kommer hennes nyfödde att överleva sitt första år? Solidaritet i praktiken är att några åker ned till Afghanistan för deras säkerhet och för att hjälpa dem i övergången till ett styre präglat av mer medmänsklighet.
Lyckas vi då med detta? Ja, i motsats till vad många hävdar vill jag mena att vi gör det. Som tidigare talare har påpekat är det framför allt i sjukvården och skolan vi ser de stora framstegen. I dag går totalt sju miljoner barn i skolan, och 30 procent av dem är flickor. Det var ett helt annat läge 2001. Otroligt många fler har tillgång till sjukvård.
Med detta sagt kvarstår naturligtvis stora problem, inte minst är det problem med säkerheten. Vid utgången av 2014 ska Sverige ha lämnat över säkerheten helt och hållet till de inhemska styrkorna, och detta har till stor del redan skett. Vi har nu ansvar för bara tre distrikt där transitionen inte har ägt rum.
Genom att utbilda och utöva mentorskap har den svenska kontingenten bidragit till att förbättra de afghanska säkerhetsstyrkornas förmåga att initiera, planera, leda och genomföra operationer. Samtliga operationer som genomförs i det svensk-finska ansvarsområdet leds i dag av Afghanistans nationella säkerhetsstyrkor ANSF.
Herr talman! Hur hade situationen sett ut utan dessa insatser? Det vet vi inte, men vi vet att säkerhetsläget har förbättrats och att rörelsefriheten för det väpnade motståndet har minskat. Men, herr talman, vi ska inte sticka under stol med att säkerhetssituationen fortsätter att vara utmanande. Fram till det fullständiga överlämnandet av säkerhetsansvaret till afghanerna måste vi därför fortsätta att arbeta med förmåga och lojalitet.
Korruptionen är ett reellt problem som vi måste fortsätta att motverka. Det är glädjande att det är så centralt i den svenska insatsen och i det svenska biståndet.
Genom den militära närvaron möjliggörs insatser för demokrati och fattigdomsbekämpning. Särskilt fokus läggs på kvinnornas, barnens och de ungas situation. Människor som lever i fattigdom får nu förbättrade levnadsvillkor. Sverige lägger ett viktigt jämställdhets- och barnperspektiv på sitt arbete. Allt detta är viktiga punkter vi Kristdemokrater har velat ha med.
Det är också välkommet att Sverige som partnerland till Nato var drivande bakom att Natotoppmötet i Chicago i våras betonade kvinnors rättigheter. Att militanta motståndare med en annan agenda trappar upp våldet är ju inte märkligt när människor nu kan börja leva ett mer fredligt liv utifrån sina goda värderingar.
Vi vet inte hur situationen hade varit om det inte vore för den internationella, däribland den svenska, insatsen. Men utan den svenska militära närvaron, fram tills de inhemska säkerhetsstyrkorna är färdigutbildade, vore det inte möjligt att ha en civil strategi. Dessa löper nu sida vid sida, där den ena förutsätter den andra. Något annat är naivt att tro.
Med dessa ord, herr talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.