Herr talman! Riksdagens kammare behandlar i dag betänkandet om fortsatt svenskt deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan. Betänkandet grundar sig på en överenskommelse som gjordes mellan Socialdemokraterna, den borgerliga regeringen och Miljöpartiet så sent som hösten 2010. Vi kom överens om ett långsiktigt perspektiv på hur vi skulle arbeta fram till 2014.
Varför är 2014 ett viktigt årtal? Hans Linde sade att det är bra att många länder drar ned och minskar, precis som om det berodde på att man var orolig för utvecklingen och ville åka hem. Sanningen är att på Kabulkonferensen 2010 meddelade afghanerna att de från och med 2014 själva vill ta hand om säkerheten.
Det är en klar signal till det internationella samfundet att fram till dess vill man ha tillräckligt med resurser till den afghanska polisen och den afghanska militären så att man själv klarar att upprätthålla säkerheten. När datumet är klart och afghanerna själva klarar att upprätthålla säkerheten vill man inte längre ha några utländska trupper.
Det är högst rimligt. Vi har hela tiden stått i den här kammaren och sagt att vi bara kommer att vara i Afghanistan under den tid det finns ett FN-mandat och det afghanska folket vill att vi ska vara där.
Frågan är naturligtvis om någonting av detta skulle ha lyckats. Skulle utbyggnaden av skolor och mödrahälsovården ha kunnat ske i Afghanistan om det inte hade funnits säkerhetsstyrkor där som möjliggör att biståndsarbetet kommer på plats? Det är denna problematik vi har diskuterat i ett tiotal år i denna kammare. Jag är fullständigt övertygad om att vi inte hade sett ett så pass lyckat biståndsarbete i Afghanistan om det inte hade funnits säkerhetsstyrkor på plats. Det är just det som är hela bakgrunden till varför det internationella samfundet tycker att det är väsentligt att finnas där.
50 länder deltar i dag. Det är många trupper. När vi i valrörelsen 2010 sade att vi ville lämna över ansvaret provins för provins till afghanerna själva blev vi attackerade också från borgerligt håll. Man sade att detta var ett slags naivt sätt att inbilla sig att det skulle gå så lätt i Afghanistan. Sanningen är att överlämnandet av ansvaret till de olika provinserna har gått fortare än vad man ursprungligen trodde. Det har gått väldigt snabbt i vår del av landet eftersom det där är en säkrare situation än på många andra platser.
Därför har vi tillsammans med den borgerliga regeringen och Miljöpartiet kommit överens om att det ska vara en successiv neddragning fram till 2014. Det vi i dag behandlar är hur det ska se ut under 2013. Tiden 2014 och tiden efter 2014 behandlas alltså inte i betänkandet. Jag har hört personer säga i den här talarstolen - och även sådana som har skrivit artiklar ute på stan - att det på något sätt i detta dokument skulle stå att vi har bestämt oss för att det ska finnas aktivt militärt stridande trupp även efter 2014. Så är icke fallet. Betänkandet handlar om nästa år, då vi har kommit överens om att vi ska ned till 300 soldater. Därefter ska vi göra en ny förhandling under hösten 2013 när vi vet hur vi ska avveckla insatsen 2014.
Däremot öppnar vi för att vi fortsatt ska vara kvar i Afghanistan - inte med stridande militärer men möjligen genom att bidra med någonting annat om det afghanska folket så självt vill. Det vet vi inte ännu, men det kanske vi får ett svar på under hösten 2013.
Är allting då perfekt och gröna skogar? Är det lämpligt att bara åka hem eftersom uppgiften är slutförd? Nej, det är klart att det finns massor av oroande tecken. Ett är det som Hans Linde tar upp. Det handlar inte om vad som främst nu sker för kvinnornas rättigheter. Det man i störst omfattning är rädd för är vad som kommer att hända efter det att de internationella trupperna åker hem och lämnar landet. Kommer det då att vara en överenskommelse mellan Karzai och talibanerna där man enas om ett slags fred i Afghanistan men på bekostnad av kvinnornas rättigheter och villkor? Tyvärr finns det många sådana tecken. Det afghanska samhället är konservativt, och man är mån om att inte stärka kvinnornas rättigheter. Det är jag orolig för. Jag är orolig för att det kan bli någonting sådant.
Därför välkomnar jag med stor tillfredsställelse den kritiska rapport som de organisationer som Hans Linde nämnde har skrivit. Den pekar på att det bistånd som vi nu ökar ska ha starkt fokus på att stärka just kvinnornas rättigheter och se till att sätta press på dem som kommer att styra i Afghanistan så att de verkar för mänskliga rättigheter och inte förhandlar bort kvinnorna i en uppgörelse för att nå fred i sitt land. Det är vad det handlar om här.
Jag är glad över att vi, Miljöpartiet och de borgerliga har kommit överens i en arbetsgrupp om biståndet tillsammans med biståndsministern där vi har lovat att vi under den kommande tioårsperioden kommer att investera någonstans mellan 8 och 8 ½ miljard kronor i bistånd. Afghanistan är utan tvekan Sveriges största biståndsland. Vi lämnar inte Afghanistan. Vi lämnar inte det afghanska folket. Vi är glada över att de själva nu vill ta över säkerheten i sitt eget land, och vi är beredda att fortsatt bidra till biståndsuppbyggnad i Afghanistan.
Slutligen skulle jag vilja säga ett par ord om korruptionen. När vi hade presskonferens och presenterade propositionen påtalade jag att vi vet att det finns en stor korruption i Afghanistan. Jag har varit på konferenser där alla bidragande länder i insatsen har redovisat olika misslyckade projekt - alltifrån att man har gett stöd till en väg som sedan inte visar sig finnas till att man har gett stöd till en skola som har byggts upp men som sedan inte visar sig finnas.
Ha inga illusioner! I länder där fattigdomen är stor och korruptionen utbredd måste vi naturligtvis ha bistånd. Vårt bistånd syftar till att stärka de fattiga människornas situation. Då måste vi också finnas i de länder där det är svårarbetat. Afghanistan är ett sådant land. Men vi måste se till att till det yttersta säkra vårt bistånd så att det inte bidrar till korruption. Om vi kan se till att vårt bistånd går till rätt saker bidrar vi med otroligt mycket för att få en ordentlig samhällsutveckling i Afghanistan. Om vårt bistånd bidrar till korruption är det dock den rakt motsatta utvecklingen.
Avslutningsvis: Vi är glada över den breda överenskommelse som finns. Detta är en successiv nedtrappning som kan genomföras genom att afghanerna själva tar en större del av sitt ansvar. Vi är glada över att vi ser utveckling på marken - skolor, flickor som går i skolan, mödrahälsovård, vägar, elektricitet och så vidare. Det är positivt. Vi är glada över att afghanerna klarar av att ta en större del av säkerheten själva och att våra soldater inte längre är stridande vid fronten. Det är afghanska soldater som är ute och gör jobbet, och våra är mer sådana som hjälper till, stöder, informerar och utbildar. Det är positivt, och det är en positiv utveckling.
Men vi ska naturligtvis inte vara naiva när det gäller vad som händer 2014 och 2015. Det är parlamentsval och presidentval som kommer att vara oerhört avgörande för Afghanistans framtid. Det gäller för oss att se till att vi med vårt bistånd inte göder korruption.
I detta anförande instämde Clas-Göran Carlsson, Kenneth G Forslund, Carina Hägg, Désirée Liljevall, Carin Runeson och Olle Thorell (alla S).