Herr talman! Carina Hägg talar mycket om företa-
gande och småföretagande. Jag tycker att det är en
mycket viktig fråga. Det är just därför regeringen helt
nyligen också har tillsatt den sedan länge annonserade
utredning som skall försöka analysera och identifiera
huruvida det är större problem att starta och driva
företag för en person med invandrarbakgrund än för
en svensk. Behandlas man olika? I så fall - på vilket
sätt? Om det är så - vad gör vi åt det? Denna utred-
ning börjar nu sitt arbete. Utredaren är Björn Eriks-
son, landshövding i Östergötland. Han har till sitt
förfogande en rad experter och sakkunniga, och verk-
samheten skall dras i gång.
Jag ser fram emot att få de här mycket svåra frå-
gorna belysta. I den mån man skiljer ut folk beroende
på etnisk bakgrund och behandlar människor som
kommer någon annanstans ifrån på ett sämre sätt
måste det rättas till. Det är viktigt både för dem som
vill driva företag och för vårt samhälle. Det är också
en demokratifråga. Vi förstår att det finns ett visst
intresse också i bankvärlden och i andra finansinstitut
av denna fråga. Bara utredningen blivit tillsatt och allt
var klart visade det sig finnas ett väsentligt större
intresse för de här frågorna. Jag hoppas att vi nu tänt
lyset för detta, och att vi kan fortsätta in i framtiden
på ett sätt som gör det mindre svårt för människor att
åstadkomma det de vill som entreprenörer.
Man kan fundera litet över vilken kompetens
många företag efterfrågar hos dem de vill anställa.
När jag har varit ute och besökt företag har jag träffat
ett antal företagare som vill ha kulturkompetens. De
behöver detta därför att de skall expandera i Polen, i
Kina eller i andra delar av världen. De vill ha en per-
son som lever och bor i det här landet, som kan tala
landets språk men som också känner till hur det är
där. Hur är koderna? Hur uppför jag mig? Hur skall
arbetsgivaren få veta detta utan att den som skall
börja på ett sådant företag avslöjar sin identitet och
sitt etniska ursprung? Om man går fram till arbetsgi-
varen helt avkodifierad och identitetslös kan arbetsgi-
varen aldrig få efterfråga den han vill, eftersom han
inte får träffa den personen. Detta är en grop som man
ramlar ned i omedelbart.
Sedan har vi den sociala kompetensen. Hur vet jag
att personen i fråga kan passa in bland de andra an-
ställda i företaget? Hur kan jag se den sociala kompe-
tensen utan att få prata med vederbörande? Den står
ju inte på papperet. Där står bara de formella meriter-
na. Hur kan man ta referenser, som så ofta sker? Det
är väldigt vanligt. Hur skall man göra det om man inte
kan tala om vem man frågar om? Kan man inte tala
om det kan ingen svara på ens fråga.
Man tar alltså bort en väsentlig del i rekryterings-
processen. Dessutom finns det ett tredje skäl mot
detta, nämligen att man tar bort sig själv ur bilden.
Man förnekar sitt ursprung och sin hudfärg och går
fram som ett nummer som någon har hittat på med en
förteckning av betyg från utbildningar osv. Det är
ganska orimligt att tro att individen skulle tycka att
detta är bra. Det är ännu orimligare att tro att en ar-
betsgivare skulle gå in i en sådan process och tycka
att det var ett bra sätt att rekrytera människor.
Upp med ögonen! Det är det vi måste göra. Lagen
om etnisk diskriminering kommer att visa att man på
den här vägen kan skapa förutsättningar för att kom-
ma i fråga för en intervju och ett möte. När jag möter
- vilket jag gör, Juan Fonseca - många människor
med invandrarbakgrund är mötena otroligt berikande.
Fördomarna försvinner, och man ser klart. Den dagen
vi inte ger oss i kast med det här problemet kommer
vi aldrig att lösa diskrimineringsproblemen i det här
landet. Vi får inte gömma problemen. Upp med dem
på bordet, och ta tag i dem!