Herr talman! Carl-Axel Roslund pratar också om ungdomar och jobb. Jag kan inte låta bli att säga att jag ser framför mig ett skinande tåg som står där på plattformen. Utanför tåget står en grupp människor. Medan borgerligheten skyndar upp på tåget står de fortfarande kvar. När man kommer in på tåget nickar man igenkännande. Ja just det, där sitter han och han har jobb. Där sitter hon, och hon har jobb.
Man funderar lite grann. Få se nu, vilka var det som stod där ute på plattformen? Man skyndar sig därifrån och på vägen krockar man med byggnadsarbetare Bengt. Det var ju han som hade för mycket i lön, så därför plockar man några mynt från honom. Sedan går man ut till folket på plattformen. Där står också ett antal människor som av olika anledningar kanske har blivit arbetslösa eller som kanske har varit sjukskrivna därför att de blivit utslitna på jobbet. Kanske har några till och med blivit pensionärer. Också de har alldeles för många mynt i sina plånböcker så man tar lite grann där.
Sedan skyndar ni er upp på det skinande tåget igen utan att egentligen kontrollera om era åtgärder egentligen gett något resultat vad gäller dem som stod på plattformen, alltså om man på det sättet kunde efterfråga en bättre bostad eller en större lägenhet.
När ni kommer på det skinande vackra tåget igen och kommer fram till dem som ni redan nickat igenkännande till delar ni ut till dem som redan satt på tåget de mynt som ni plockat från dem på plattformen.
Min fråga är: Hur ska dessa människor som står på plattformen kunna efterfråga en god och vettig bostad med en moderat politik?