Fru talman! Jag tar inte replik på Chatrine Pålsson Ahlgrens gamla anförande. Det var intressant att höra om det, men jag vill att vi går tillbaka till psykiatrin.
Vi har alla i utskottet tagit del av redovisningen av alla förslag i
Psykiatriutredningen
som presenterades för tre år sedan. Regeringen vill fortsätta att utreda. Man vill se över. Man ger kortsiktiga stimulanspengar, eller som Göran Hägglund sade till mig i våras i en debatt: morotspengar.
Vi vill till skillnad från regeringen lagstifta. Vi vill förstärka ute i verksamheterna, för de verksamheterna kan inte vänta längre.
Jag tar ett exempel. Ska den förstärkta vårdgarantin inom barn- och ungdomspsykiatrin kunna bli en verklighet krävs det kraftfulla åtgärder för att omgående få till stånd en samordning av olika aktörer för att de ska kunna fungera som första linjens sjukvård och därmed kunna avlasta barn- och ungdomspsykiatrin. Det är det som är poängen.
Det räcker enligt min mening inte med att regeringen föreslår att man tar fram ett antal praktiskt fungerande modeller för samverkansmetoder som man skriver. Det arbetet kommer inte att göras på en kafferast. Det kan jag inte tänka mig. Det kommer att ta år att jobba med detta. Sedan ska det tillbaka hit, och sedan ska det ut i verksamheterna.
Det innebär att det inte kommer att hända något på väldigt länge. Då undrar jag hur det kommer att bli med den förstärkta vårdgarantin. Vi vill till skillnad från regeringen ha ett nationellt ställningstagande för en sammanhållen modell för tidiga insatser och en första linjens vård till barn och ungdomar.
Fru talman! Jag undrar varför det är så svårt för regeringen att ta beslut om de här konkreta åtgärderna, de åtgärder som når ut i verksamheterna och där gör en skillnad.