Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationerna i betänkandena SoU2 och SoU3.
Jag tänkte börja med regeringens proposition om vissa psykiatrifrågor. Vi tycker att den till största delen är bra, men det finns två delar i propositionen där vi har förslag på förändringar och tillägg. Den första handlar om individuella planer.
Regeringen har valt att i propositionstexten formulera förslaget till lagstiftning om individuella planer enligt följande: "Individuella planer ska upprättas om kommunen eller landstinget bedömer att den behövs för att den enskilde ska få sina behov tillgodosedda."
Detta är en avgörande skillnad mot utredningens lagförslag genom att man lyft bort att den enskilde eller dennes närstående ska kunna göra en begäran om en individuell planering. Det står visserligen i författningskommentaren att den enskilde, dennes närstående eller någon annan kan ta initiativ till att kommun eller landsting prövar om det behövs en plan, men det är helt uppenbart en försvagad formulering.
Regeringen menar att den nya skyldigheten att upprätta en plan är långtgående. Situationer där den enskilde eller närstående nekas en individuell planering bör, så som förslaget är tänkt, endast vara undantagsfall. Vi delar inte den bedömningen utan anser att den föreslagna skrivningen riskerar att skapa osäkerhet och otydlighet.
Nationell psykiatrisamordning arbetade ett antal år med att försöka komma fram till hur verkligheten ser ut för de människor som har psykiska problem och hur den skulle kunna förbättras. Bristen på samordnade resurser var ett tydligt område, vilket gjorde att man lade fram ett lagförslag där individens rätt att kräva samordnad planering stärktes.
Det är i detta ljus anmärkningsvärt att regeringen missar ett så viktigt förslag och tar bort individens eller närståendes möjlighet att ställa krav på en individuell plan och samordning. Därför har vi föreslagit att riksdagen ska besluta om en ändring genom att göra följande tillägg: En sådan plan ska upprättas även om den enskilde begär det och, om den enskilde inte motsätter sig det, på begäran av en närstående.
Fru talman! Den andra delen i propositionen som vi har ändringsförslag på är ett tillägg i lagstiftningen och handlar om tidsramar för insatserna. Vi vill betona vikten av att de individuella planerna görs så konkreta som det bara är möjligt. Det menar vi måste innefatta att man anger tidsgränser i så hög grad som möjligt. När ska vad inträffa, och vad ska hända om det inte fungerar? Vi menar att det bör framgå av den individuella planen i så hög grad som möjligt. För att tydliggöra behovet av tidsramar vill vi lägga till ytterligare en punkt efter punkt 1 med lydelsen: Inom vilka tidsramar insatserna ska genomföras.
Fru talman! Jag går nu över till regeringens skrivelse
En politik för personer med psykisk
sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning
. Ett förslag som vi tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet tar upp i vår gemensamma motion och reservation är behovet av en förändring av konstruktionen och finansieringen av de personliga ombuden.
De personliga ombuden hjälper människor att få tillgång till den hjälp de har rätt att få från kommunen, landstinget eller andra stödenheter. De arbetar nära den de är ombud för och helt på dennes uppdrag. Personliga ombud anser vi är en mycket viktig och välriktad reform som vi vill stärka och samtidigt se en delvis förändrad konstruktion av.
Vi anser att ombud behöver inrättas över hela landet. Man kan se de personliga ombuden som en anpassad konstruktion av den samhälleliga ombudsmannafunktionen. Det kan ses som en rättssäkerhetsfråga för en grupp människor som annars har påtagligt svårt att få sina rättigheter tillgodosedda.
Reformen med personliga ombud har byggts ut successivt till allt fler kommuner under de senaste åren. Men det finns kommuner som har valt att dra ned på verksamheten, och det finns kommuner som inte har några ombud alls. I dagsläget utgår statsbidrag per heltidsanställt ombud som kommunerna ansöker om hos länsstyrelsen. Men bidraget täcker endast tre fjärdedelar av den faktiska kostnaden. Miljöpartiet vill därför att staten står för hela finansieringen av de personliga ombuden.
Fru talman! I en del kommuner har man lagt ut verksamheten med personliga ombud på brukarorganisationer, vilket vi anser har stora fördelar. Det finns då inte något inbyggt beroendeförhållande till den huvudman man eventuellt kommer att rikta kritik mot. Att stå oberoende som personligt ombud ser vi som en viktig förutsättning för att ha ett verkligt brukarperspektiv och kunna agera utifrån det. Vi föreslår därför att regeringen får i uppdrag att återkomma med förslag på hur denna konstruktion skulle kunna lösas på bästa sätt.
En annan viktig funktion som de personliga ombuden har är att identifiera problem som drabbar flera individer som då kanske kan vara strukturproblem. Kontinuerliga träffar med berörda myndigheter ska därför ske på lokal, regional och central nivå där dessa frågor kan lyftas fram. Ett stort problem hittills har varit att Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan uteblivit från dessa träffar.
Det är helt avgörande att man hos berörd myndighet tar till sig problembilden och försöker göra något åt den för att en förändring ska kunna ske. I annat fall riskerar nya individer att bli utsatta för samma brister i systemet gång på gång. Vi anser därför att det bör ingå i Arbetsförmedlingens och Försäkringskassans uppgifter centralt att ingå i samarbetsforum för uppföljning av reformen, och det bör framgå av deras respektive regleringsbrev.