Fru talman och kära vänner! Jag vill börja med att tacka för varma ord, varma blickar och en god och skön gemenskap.
Detta är alltså mitt sista anförande i kammaren, efter 18 år i riksdagen. Det känns otroligt rikt. Det är lite vemodigt, men jag har tagit beslutet själv, och det känns rätt.
Jag har också behov av att säga att jag tycker att det är fantastiskt att den här alliansregeringen på tre år har satsat så bra och kraftfullt på psykiatriområdet.
Jag ser att vi har ungdomar på läktaren: Välkomna!
Egentligen är det kommuner och landsting som har huvudansvaret på sjukvårds- och omsorgssidan, men naturligtvis har regeringen och vi här i Sveriges riksdag också ett yttersta ansvar att se till att det fungerar. Det är därför som vi av och till tar beslut om att ge stimulansmedel inom viktiga områden till kommuner och landsting.
Det miljardbelopp som regeringen och riksdagen har tagit beslut om betyder mycket. Jag tror att just satsningarna på en ökad kvalitet, en evidensbasering när det gäller behandlingsformer och satsningen på barn- och ungdomspsykiatri kommer att betyda mycket.
Den 17 oktober 1991 höll jag mitt första anförande här i riksdagen under den allmänpolitiska debatten. Jag plockade fram det förra veckan, inför den här debatten.
Fru talman! Jag tänkte läsa upp det för att vi ska se lite grann av ambitioner, hur det har blivit och hur mycket tålamod vi ibland behöver för att få igenom det som vi har ambitioner att få igenom.
För att inte på något sätt bruka våld på sanningen läser jag naturligtvis de årtal som står i anförandet, som finns på nätet för er alla att läsa. Jag kommer ihåg när jag skrev detta anförande. Jag har ju inte haft så värst många helt skrivna anföranden här i kammaren, utan jag brukar arbeta efter punkter i stället.
Så här står det:
"Herr talman! Jag vill inleda mitt första anförande här i kammaren med synpunkter i en hjärtefråga för mig. Enligt min uppfattning och kännedom är det också en majoritet av den svenska allmänheten som känner vårdfrågorna som de viktigaste för framtiden.
Den kösituation vi i dag har i stora delar av landet och på många områden måste vi göra något åt. Det är oacceptabelt att många människor dör i en vårdkö. Därför måste arbetet med att förkorta köerna intensifieras.
Vården av våra gamla och långvarigt sjuka är en stor utmaning för hela samhället. Några enkla lösningar finns inte, men jag vill dela med mig av några tankar och riktlinjer för hur vi som kristdemokrater ser på vårdfrågorna. Vården av våra äldre kommer att bli en huvudfråga för oss politiker under resten av 90-talet.
Herr talman! Den svenska vården och omsorgen har byggts upp i stor politisk enighet och med ambition att erbjuda alla ett heltäckande skydd vid svår eller tillfällig sjukdom. Allt har varit gott och väl så länge ökade resurser kunde tillföras när behoven växte. Under 80-talet har det statsfinansiella läget tvingat fram ekonomiska restriktioner. Resurserna har inte längre kunnat öka i takt med kraven.
Vid jämförelser med sjukvårdskostnader i andra länder måste beaktas att Sverige har världens äldsta befolkning. Dessutom kan jag som representant för Kalmar län konstatera att vårt län i procent räknat har klart fler äldre personer än genomsnittet i landet. I vårt län är hela 9,4 % över 75 år, medan riksgenomsnittet är 7,9 %.
Utvecklingen under den senaste tioårsperioden har inneburit att resurser för vården och omsorgen krympt i förhållande till behoven. Till en början kunde besparingar mötas med effektiviseringar och utan större återverkningar på vårdens kvalitet. Fortfarande är meningsfulla effektiviseringar möjliga. Dessa kommer att underlättas genom avreglering, mångfald och alternativa driftformer. Mer av flexibilitet kommer också i andra avseenden att förbättra vården och ge patienten ett ökat inflytande på sjukvården.
Herr talman! I vården och omsorgen av svårt och långvarigt sjuka människor och av de allra äldsta måste alla erkänna att endast begränsade effektiviseringsvinster är möjliga. Dessutom kommer behoven att öka påtagligt inom dessa vårdformer fram till år 2000. Antalet 80-åringar beräknas öka med hela 28 % och 85-åringarna, de som är i störst behov av vård och omsorg, med 40 %. De äldre mår bättre, men omfattningen av kroniska ålderssjukdomar minskar inte. Detta faktum, som ibland förtigs, leder till ett ökat behov av vårdplatser. Åldersutvecklingen visar på ett behov av att öka antalet platser på exempelvis ålderdomshem med 30 %, på långvården och sjukhemmen med 25 %, inom servicebostäder med 20 %, inom den specialiserade vården med 13 % och inom hemsjukvården med 15 %.
Dessa siffror som jag redovisar är hämtade från en bilaga till Pensionsutredningen. Denna statistik är inte enbart siffror, utan bakom varje siffra finns det en människa av kött och blod med vårdbehov. Pensionsutredningens uppgifter är en viktig faktor för oss som politiska beslutsfattare under 90-talet. Det har under 80-talet funnits en trend att minska antalet vårdplatser, eftersom det skulle höja kvaliteten inom sjukvård och äldreomsorg. Verkligheten är ofta den motsatta. Därför gäller det att arbeta för en mångfald av vård och boendealternativ, så att den enskilde verkligen får valmöjligheter.
Vi måste skapa valfrihet inom vård och omsorg. Låt vårdpengarna följa patienten. Låt nya 'vårdproducenter', privata och kooperativa, visa vad de kan erbjuda.
För att skapa trygghet och valfrihet måste de små akutsjukhusen med god geografisk spridning finnas kvar, medan den högspecialiserade vården ges vid regionsjukhusen.
Hälsohem och s.k. alternativ medicin är också viktiga komplement till den traditionella vården.
Full behovstäckning är något som vi av etiska skäl måste se till att alla gamla kan få inom vård och omsorg.
Avslutningsvis, herr talman, vill jag stryka under det regeringen har sagt i regeringsförklaringen, nämligen att välfärdspolitiken inte alltid fungerar bra och att staten måste ha det yttersta ansvaret för att alla skall ges en grundläggande trygghet vid sjukdom och ålderdom.
Jag vill avsluta med att önska Bo Könberg lycka till i ett viktigt arbete som statsråd."
Detta är ett citat av mig själv.
När jag läste det förra veckan kände jag mig faktiskt ganska stolt över mig själv. Har ni gjort det någon gång? Man kan känna: Yes! Jag vet i dag att hade vi haft några fler år med alliansregeringen som släpper fram valfrihet hade vi hunnit längre, men vi har hunnit en bra bit.
Nu ska jag berätta en hemlighet för er. Vi har bestämt att fortsätta att regera i alliansregeringen. Ni behöver inte sprida det så långt ifall det väcker irritation. Men det känns så bra att fortsätta på en inslagen linje.
Fru talman! Förlåt att jag har dragit över min talartid med ungefär tre minuter. Jag brukar inte göra det. Men jag har en sådan oerhörd önskan att skicka med er andra som ska fortsätta det här arbetet att ni inte ska glömma de människor som inte själva kan, orkar eller vågar tala för sig. Det är personer med nedsatt autonomi, våra gamla, våra mycket gamla personer som vi har. Det är dem som regeringen i full enighet beslutade för tolv år sedan att sätta i prioriteringsgrupp ett.
Därför, fru talman, yrkar jag med glädje bifall till förslagen i båda betänkandena och önskar er alla allt gott.
(Applåder)
I detta anförande instämde Rosita Runegrund (kd).
(ANDRE VICE TALMANNEN: Vi tackar för den 18-åriga nostalgiberättelsen.)