Fru talman! Till att börja med vill jag yrka bifall till socialutskottets förslag i båda ärendena.
När jag läste skrivelsen tyckte jag att den gav en oerhört intressant historisk tillbakablick. Som tidigare landstingsledamot och aktiv i dessa frågor har jag upplevt mycket av det som finns med i skrivelsen. Jag har följt de olika skedena, till exempel när man tömde de stora mentalsjukhusen, minskade antalet vårdplatser och slussade ut patienterna. Dessa hade varit helt beroende av institutionerna och hade svårt att svänga om; de hade dessutom varit inlåsta. Det var en stor prövning för dem. Från att tidigare ha varit ledda hela vägen skulle de helt plötsligt själva få bestämma.
Jag minns psykiatrireformen i mitten av 90-talet där kommunerna på många ställen tog över psykiatrin helt eller delvis med skatteväxling. Vi vet att kompetensen inom psykiatrin var mycket låg på de flesta ställena. Det gick trögt med forskning och utveckling. Å andra sidan kom läkemedelsutvecklingen med många nya preparat, men de gav också många biverkningar.
Jag har följt en guru på området, nämligen Bengt Berggren, som var chef för psykiatrin i Ängelholm. Han arbetade mycket med psykoterapibehandling som alternativ till läkemedelsterapin. Vi arbetade, till mångas bestörtning, med öppna dörrar, men med ett fantastiskt resultat. Det handlade mycket om att i teamen runt patienten lyssna till den enskilda människan. Det kändes fantastiskt att följa detta arbete. Med det i minnet anser jag att bredden i behandlingsalternativen måste öka.
Det tar tid att förändra, vilket vi ser när vi blickar tillbaka på 80- och 90-talen. Behovet är jättestort och har länge varit eftersatt när det gäller den psykiatriska vården. Det är konstigt att det ska behöva inträffa tragiska incidenter innan man tar tag i problemen och gör förändringar inom psykiatrin. Ett antal mord har blivit begångna av patienter på grund av svår psykisk ohälsa. Det är förskräckligt och onödigt att sådant ska behöva hända för att vi politiker ska vakna och göra någonting åt samhällssituationen.
Den psykiatriutredning som leddes av Anders Milton, Nationell psykiatrisamordning, väckte mycket diskussion och debatt. Den tillsattes i oktober 2003 och tre år senare överlämnades förslaget. Det hade uttryckligen sagts att man skulle samordna vård, omsorg och rehabilitering i ett helhetsperspektiv.
Åren 2007 och 2008 avsattes 1 miljard i en särskild satsning på psykiatrin. För 2009 och de följande två åren finns förslag på 900 miljoner till psykiatriområdet varje år. Det blir totalt 2,7 miljarder.
Man har sagt att det ska satsas på tre huvudområden, nämligen vården, vardagen och valfriheten. De är de absolut viktigaste frågorna för den enskilda människan. Att kunna komma fram, det vill säga ha tillgänglighet i vården, har Magdalena redogjort för. Det är viktigt särskilt för barn men även för vuxna och de äldre. Man ska då få vård, rehabilitering och stöd enligt de senaste tillgängliga kunskaperna.
Nästa punkt gäller utbudet av arbete, sysselsättning, boendeformer och hjälpmedel. När det gäller boendeformer är det kommunernas skyldighet att tillhandahålla boende, men så är tyvärr inte fallet på alla ställen. Regeringen och riksdagen har anslagit pengar för att kommunerna ska kunna satsa ytterligare på detta område. Beträffande sysselsättning finns det ett förslag i år på 130 miljoner till sysselsättningsplatser för personer med psykisk sjukdom eller funktionsnedsättning.
En ytterligare punkt innebär att det ges möjlighet att välja och ha inflytande över vem som ska utföra insatserna. Det ska gälla konkreta, varaktiga förbättringar och handla om mångfald och tillgänglighet.
För några veckor sedan beslutade regeringen om ytterligare 10 miljoner i verksamhetsbidrag. Det kan sökas av företag, stiftelser och organisationer som vill verka för att öka inflytandet i samhällslivet för personer med psykisk sjukdom eller funktionsnedsättning. Här finns möjligheter för frivilligorganisationer och idéburna organisationer att få stöd för sitt arbete. Ett exempel är fontänhusen där den enskilda människan kan söka medlemskap på egna villkor och få stöd och hjälp utan att behöva få stämpeln biståndsbedömd på sig. Detta beslut om ytterligare 10 miljoner visar regeringens vilja till mångfald och till att ge den enskilda människan möjligheter att välja.
Regeringen har verkligen tagit till sig förslagen i utredningen. Man har satt i gång olika verksamheter, vilket vi kan ta del av i skrivelsen. Man har satsat långsiktigt och på kvalitet samt tillfört medel. Samtidigt har man satt upp tydliga uppföljningsplaner. Det är mycket viktigt att vi hela tiden kan se hur det fungerar och vad det kostar. Att kunna följa upp det hela tycker jag är oerhört viktigt. Det är viktigt att det har tillförts medel som gör detta möjligt.
Jag tycker att regeringen har satt individen, patienten, i centrum. Det här är en stark början på ett område som har varit eftersatt länge. Det är viktigt att olika instanser samverkar - den statliga nivån, kommuner, landsting och regioner. Samverkan är en otroligt viktig del. Psykiatrin måste prioriteras på alla områden. Den har alltför länge ställts åt sidan.
Fru talman! Jag tänkte inte orda så mycket om den andra delen, SoU3. Tiden går fort, och det tar lång tid att gå från ord till handling. För tio år sedan väckte jag en motion om stödinsatser för barn till vuxna som har en psykisk sjukdom, och nu äntligen blir detta verklighet. Det tar tid att gå från ord till handling, och det har det gjort förr också.
Det är när man inte blir överens som man ska göra planer mellan kommuner och landsting för den enskilde. Det är viktigt att man då tydliggör ansvaret från de båda enheterna.
Till sist vill jag säga att vi verkligen behöver prioritera psykiatrin i förhållande till övrig hälso- och sjukvård. Den har varit åsidosatt alldeles för länge. Människor kräver det, och det är de människor som inte förmår att ropa högt.