Fru talman! Jag vill börja mitt anförande med att kommentera betänkandet SoU2 som behandlar regeringens skrivelse med namnet
En politik för personer med psykisk sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning
.
Regeringen menar att politiken för personer med psykisk sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning kan sammanfattas i tre huvudområden. Ett rör vården, ett rör vardagen, och så är det valfriheten. Den psykiatriska vården är inte alltid av den bästa kvaliteten. Det har vi fått många exempel på, och det har den utredning som ledde till psykiatrireformen i början av 90-talet också visat på. Därför är det bra att utgångspunkten för regeringens satsningar är en mer kunskapsbaserad vård. Men det är inte heller första gången som vi hör detta.
När vi talar om kunskapsbaserad vård tror jag att det är många som tänker på läkemedel och olika former av psykoterapi. Väldigt många kanske tänker på kognitiv psykoterapi. Det var ju en debatt nyss om vad som ska vara den terapi som gäller. Men jag hoppas också att man tänker på kunskaper som är viktiga för bra vård. En av de allra viktigaste frågorna är faktiskt ett bra bemötande och att livet fungerar. Att vara utan bostad gör att kanske varken vård eller stöd på andra sätt fungerar, för att leva hemlös är kanske något av det allra svåraste om man ska komma till rätta med psykisk funktionsnedsättning och psykisk ohälsa. Ekonomiska problem och relationsproblem är inte bra vare sig för den fysiska eller den psykiska hälsan. Att blir respekterad, att få förtroende som person och att kunna påverka sitt eget liv bidrar till välmående, liksom att ha vänner, för gemenskap och trygghet är någonting som är väldigt nödvändigt. Men att vara ensam förstärker ohälsan och otryggheten.
De så kallade hälsans bestämningsfaktorer glöms lätt bort när vi talar om kunskapsbaserad vård. Regeringen har inte heller kommenterat hälsans bestämningsfaktorer i sina skrivelser.
När man möter människor som har psykisk ohälsa eller psykiska funktionshinder hör man ofta berättelser om biverkningar av mediciner som har varit väldigt negativa. Många nämner att det är ont om personal och mycket överbeläggningar när man vårdas i den slutna psykiatrin. Alldeles för många vittnar om bemötanden som inte har varit respektfulla och långt ifrån terapeutiska, och man har känt sig kränkt och maktlös. Man har ibland blivit bemött som ouppfostrade ungar som genom förbud och sanktioner uppfostras till ansvarstagande medborgare.
Men det finns också berättelser åt motsatt håll. Det finns beskrivningar av personal som inte enbart fokuserat på symtomen utan sett människan, haft en helhetssyn på människan och på så sätt enbart med ett bra bemötande kunnat bidra till förbättring för personen med psykisk ohälsa.
Regeringen beskriver inte i sin skrivelse brister i bemötandet, men jag vill ändå välja en välvillig tolkning och tro att kompetenshöjande satsningar syftar till bättre vård också när det gäller bemötande.
Fru talman! Regeringens satsningar inom psykiatrin sträcker sig enbart till 2011, och det är en allvarlig brist att långsiktigheten och helhetsgreppet saknas. Det är snart tre år sedan den mycket omfattande psykiatriutredningen presenterades.
Vänsterpartiet anser tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet att det behövs en mångårig, långsiktig och systematisk satsning om man verkligen vill ha en ambitionshöjning och skapa goda förutsättningar för god vård och gott liv för dem som drabbas av eller lever med en psykisk sjukdom eller funktionsnedsättning. Därför föreslår vi att regeringen utarbetar en nationell handlingsplan för en ambitionshöjning inom vård och stöd för människor med psykisk sjukdom och funktionsnedsättning.
Jag yrkar bifall till reservationen i betänkandet SoU2. I vår reservation föreslår vi också att patienternas och brukarnas perspektiv stärks på olika sätt i psykiatrisk verksamhet.
Fru talman! För att nå bestående förbättringar krävs det insatser inom olika politikområden som arbetar mot samma mål. Man kan inte enbart se på hälso- och sjukvården. Socialministern satsar på olika projekt inom psykiatrin, men vad gör finansministern? Han sänker skatter för dem som arbetar. Däremot får de som har aktivitets- och sjukersättning liksom de som är sjukskrivna inte en krona mer.
Regeringen kan inte vara ovetande om att var tredje person med socialbidrag eller försörjningsstöd har någon form av funktionsnedsättning och att personer med funktionsnedsättningar har svårt, om det inte är omöjligt, att få jobb i dagens läge. Nästan var fjärde person med psykisk funktionsnedsättning lever på eller under fattigdomsgränsen. Regeringens ekonomiska politik syftar absolut inte till att förbättra levnadsvillkoren för människor med psykiska funktionsnedsättningar. Att leva under ekonomisk stress förbättrar aldrig den psykiska hälsan.
Fru talman! I betänkandet SoU3 föreslår regeringen att bestämmelser införs i socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen om att ett landsting och en kommun tillsammans ska upprätta en individuell plan när den enskilde har behov av insatser från både socialtjänsten och hälso- och sjukvården.
Vänsterpartiet tillsammans med Miljöpartiet anser att faktiskt också den enskilde och närstående bör ha rätt att initiera en individuell plan. Vi delar inte regeringens uppfattning att det är kommun och landsting som i sista hand avgör om en individuell plan behövs.
Regeringen resonerar också som så att en individuell plan ska upprättas endast när det finns ett behov av en sådan. Men vem är det som ska avgöra behovet? Är det inte individen, alltså den person som behöver hjälpen och stödet, som ska vara den som ska kunna göra det slutliga ställningstagandet? Det tycker vi.
Regeringens så kallade huvudområde om valfrihet verkar i det här fallet inte gälla för alla. Jag anser att det är självklart att till exempel personer med psykisk ohälsa ska ha en självständig roll i processen om individuella vårdplaner, och jag vill avsluta med att yrka bifall till Vänsterpartiets och Miljöpartiets gemensamma reservation i betänkandet SoU3.