Fru talman! Det är inte så att vi vill ha en långsiktig handlingsplan med en helhetssyn som bara är där, utan från Vänsterpartiets sida kopplar vi kontinuerligt också resurser och handling till handlingsplanen. Det är detta som är bekymret. När man ska jobba i kommuner och landsting och förbättra psykiatrin och stödet i kommunerna till människor med psykisk funktionsnedsättning vet man inte hur mycket man har några år framåt. Jag vet att det är en stor begränsning. Det blir projektinriktat. Det är inte det man behöver när det gäller att förbättra stödet till psykiatrin. Det jag menar med långsiktig satsning är handling och satsningar som gör att man kan jobba mer långsiktigt inom verksamheterna. Det här fixar man inte på ett eller två år i taget, och det tror jag egentligen att alla är överens om. Därför är jag fortfarande väldigt fundersam till varför man inte gör en långsiktigare satsning från de borgerliga partierna.
Jag skulle vilja ta upp den andra frågan, om den enskilde, om en person som själv har en psykisk sjukdom, som kanske har varit inne i den psykiatriska hälso- och sjukvården, som har haft stöd från kommunen och som själv känner: Jag vill ha en individuell arbetsplan där hälso- och sjukvården, kommunerna och andra som kan vara aktuella för att jag ska få det bra diskuterar tillsammans med mig hur jag ska kunna få det bättre. Varför ska inte individen själv få kunna ta initiativet till denna arbetsplan?
Varför ska det i slutändan vara kommunerna eller landstingen som bestämmer? Jag har svårt att förstå det. Det handlar om att ta människor på allvar och låta den som har problemen inpå huden få vara med och bestämma mycket mer över sitt eget liv. Varför kan ni inte gå med på detta?