Fru talman! Först vill jag säga att jag instämmer i
allt det som sagts om Afrikas möjligheter liksom i
väldigt mycket annat som har sagts här tidigare. Jag
vill bara kommentera några saker.
Jag kan dock dessförinnan inte avhålla mig från att
påstå att kvinnor är nyckeln till utveckling. Jag tror att
det påståendet är sant på många områden men alldeles
särskilt när det gäller Afrika, så många starka kvinnor
som där finns, för att inte tala om allt det arbete som
dessa kvinnor gör i Afrika. Utan dem skulle inte
mycket åstadkommas, med tanke på hur litet arbete
många av männen gör.
Jag tycker att det är viktigt att vi aldrig glömmer
jämställdhetsmålet i allt vårt samarbete med Afrika.
Jag tror att kvinnorna där i mycket större utsträckning
har en nyckelposition än på många andra ställen. Där
finns dock inte så många kvinnor i ledande positioner.
Det är synd, och det är nog en del av Afrikas olycka.
Jag skall dock inte kommentera det mera.
Jag skall bli mycket kortfattad i detta inlägg, även
om man kan tala länge om den komplexa och fascine-
rande världsdel som Afrika är. Jag har tillsammans
med Erik Arthur Egervärn väckt en motion där han-
deln tas upp ur litet olika aspekter, bl.a. med tanke på
MAI-avtalet. Jag ställer mig bakom reservation nr 6,
där ungefär samma inriktning som den vi har när det
gäller MAI-avtalet redovisas.
Vi berör i motionen också en annan fråga, men ty-
värr utan någon kläm, och därför har den inte blivit
behandlad i utskottet. Jag har dock under hand funde-
rat en hel del på den. Den handlar om situationen för
jordbruket och för småbrukarna i många länder i
Afrika.
Vi tycker att det är mycket viktigt att frågor som
äganderätten, rätten att bruka jorden för livsme-
delsproduktion och att få ut rimliga priser för produk-
terna säkras och att detta skall prioriteras i det nya
samarbetet med Afrikas länder. Det finns exempel på
stora brister i dessa avseenden, när det gäller prisbil-
den, möjligheterna att använda jorden osv.
Jag vill fråga statsrådet Pierre Schori vilken syn
regeringen har på detta och om det är något som re-
geringen kan tänka sig att lyfta upp i det fortsatta
samarbetet. Det är inte något som lyfts fram särskilt
mycket vare sig i skrivelsen eller i betänkandet, men
jag menar att det har avgörande betydelse för livsme-
delsproduktionen, för exporten från Afrikas länder
och för att hindra inströmningen av fattiga människor
till städernas slum m.m. Jag vill gärna få en kommen-
tar till den frågan.
Jag kan inte heller låta bli att något litet kommen-
tera Västsahara. Jag besökte i förra veckan Polisario i
samband med att organisationen firade sitt 25-
årsjubileum. Jag gjorde besöket tillsammans med Eva
Zetterberg, som jag vet har tagit upp denna fråga
tidigare i dag.
Man har där tillbringat mer än 20 år i flyktinglä-
ger, i ett av de mest ogästvänliga områdena i världen.
Det verkar nu som om den sedan länge efterlängtade
folkomröstningen skall bli av, inte i december som
har sagts men förhoppningsvis ett par månader senare.
Registreringen inför folkomröstningen pågår för fullt
och på ett mycket seriöst sätt, vilket vi kunde se när vi
var där. Det sker under FN:s kontroll.
Vi hoppas verkligen att det blir en lösning. Det är
inte så lätt, men vi hoppas verkligen på en sådan och
att västsaharierna når självständighet. Det är natur-
ligtvis viktigt att inse att det är i just det ögonblicket
som det verkliga arbetet för folket börjar. Jag är inte
så säker på att alla där insåg att det är så. En del gjor-
de det nog, men kanske inte alla. Man tror att det här
skall gå lätt, men så är det nog inte.
Till de problemen lär vi få återkomma i diskussio-
ner här i kammaren. Nu är det de akuta problemen
som måste klaras. Ett av dem är det som vi har hört
efter det att vi kom hem från vår resa, att den svenska
minröjningsaktionen nu riskerar att fördröjas, gå om
intet eller vad som nu kommer att hända. Det är na-
turligtvis inte acceptabelt. Den situationen måste
klaras upp. Sverige har ställt upp oerhört starkt för
Polisario under alla år, och vi kan nu naturligtvis inte
svika.
Jag vill fråga statsrådet vad regeringen ämnar göra
och hur den här situationen skall klaras. Minorna
måste röjas, och Sverige bör ställa upp för detta.