Fru talman! En stor del av Afrikas befolkning le-
ver i absolut fattigdom. Människorna får somna
hungriga. Sjukdom, ohälsa och för tidig död är det
normala i vardagen. I gårdagens TV-Rapport påmin-
des vi t.ex. om att 50 000 människor i södra Sudan
riskerar att svälta ihjäl. Också många andra har tidiga-
re tagit upp detta i samband med att vi debatterade FN
och FN:s roll.
Men Afrika har resurser att föda alla dem som bor
där. Det finns ingen biologisk eller fysisk orsak till
denna misär. Torka, översvämningar och naturkatast-
rofer kan förklara kortvariga eller geografiskt avgrän-
sade problem. Krig, kriser och etniska motsättningar
är förklaringar i vissa länder.
Vanstyre är dock huvudorsaken till att fortfarande
200-300 miljoner människor inte får tillräckligt att
äta varje dag. Utvecklingen hämmas av statsmakter
som förvägrar sina medborgare friheten att utvecklas.
Diskriminering på grund av ras, kön, ålder, tro eller
ursprung skapar stora utvecklingshinder på många
håll. Erfarenheten visar entydigt att sådana hinder kan
undanröjas om människor tillåts utveckla företagsam-
het och arbetsvilja.
På många håll i Afrika har fattigdomen tyvärr
ökat. De stora förväntningarna i samband med själv-
ständigheten byttes i besvikelse och förtvivlan.
Denna negativa utveckling måste brytas. Det är
inte afrikanerna det är fel på utan på den förda politi-
ken. Den afrikanske socialismen och de föreställning-
ar denna bygger på har haft särskilt allvarliga konsek-
venser. Det handlar om länder som länge var beroen-
de av en främmande statsmakt på andra sidan haven.
Underkastelse och beroende av beslut utifrån och
uppifrån kom att genomsyra samhällena.
Varje folk måste få utvecklas av egen kraft. Ar-
betsvilja och skaparkraft måste frigöras och de goda
dygderna belönas. Flit, sparsamhet och företagande är
de goda borgerliga dygder utan vilka inget samhälle
kan utvecklas. Uppgiften för de afrikanska länderna är
nu att drastiskt reducera statsmaktens förlamande roll.
Huvuddelen av samhällsutvecklingen måste ske i det
civila samhället och i företagsamheten.
Det finns stor anledning till optimism när det gäl-
ler möjligheterna att utrota fattigdomen, men då måste
huvuddelen av de svenska insatserna koncentreras till
Afrika söder om Sahara och länderna på Afrikas horn.
Det är där fattigdomen är som störst och födelsetalen
är högst.
Statsmakten måste koncentrera sig på de kär-
nuppgifter som endsast den kan utföra. En viktig
uppgift är att se till att alla barn och ungdomar, även
alla flickor, får en grundläggande utbildning. All
erfarenhet visar att utan detta kan inte fattigdomen
avvecklas på bred front. En grundläggande hälsovård
som når ut till alla har också hög prioritet. Sådana
satsningar ger också snabba resultat, eftersom den
utbredda sjukdomen och ohälsan är ett stort hinder för
utvecklingen.
En annan viktig uppgift förutan vilken inget annat
kan fungera gäller rättsstaten. Mänskliga rättigheter
måste respekteras. Lagar måste finnas och följas.
Diskriminering på grund av kön, ålder, ursprung,
handikapp, religion eller politiska åsikter får inte
förekomma. Det måste finnas system för att förhindra
och bestraffa brott. Staten själv får inte begå brott
genom övergrepp eller korruption.
Världsmarknaden växer i betydelse och omfattar
alltfler länder på jordens alla kontinenter. Även län-
derna i Afrika kan integreras i världsmarknaden och
därmed radikalt förbättra förutsättningarna för en
snabb utrotning av fattigdomen.
Den europeiska unionen och Sverige har ett ansvar
för att bistå Afrika i att utrota fattigdomen och för att
främja en snabb utveckling som kan ge en god lev-
nadsstandard för de afrikanska ländernas medborgare.
En av de viktigaste uppgifterna är att främja ett öppet
handelssystem och att snabbt ge dessa länder tillgång
till en ökad världsmarknad. Därigenom kan också
svaga länder integreras i världsekonomin med de
viktiga impulser till utveckling som detta för med sig.
Vi moderater har vid flera tillfällen poängterat att
frihandeln är ett av de viktigaste bidrag som i-världen
kan ge till utvecklingsländernas ansträngningar för att
förbättre medborgarnas levnadsstandard.
Det öppna internationella handelssystemet och
dess institutioner, främst WTO, IMF och Världsban-
ken, måste stödjas. Frihandel skall värnas och öppen
eller dold protektionism motarbetas.
Sverige bör spela en mer aktiv roll i utformningen
av EU:s bistånd inför nästa Loméförhandling.
FN och dess specialorgan har viktiga uppgifter för
att främja internationellt samordnade insatser på ut-
vecklingsområdet. Mathjälp vid svältkatastrofer,
omhändertagande av flyktingar, samordnat utrotande
av sjukdomar och gemensam normsättning är exempel
på detta.
En särskilt viktig roll har Bretton Woods-
institutionerna när det gäller att utforma utvecklings-
strategier och ge u-länderna stöd och hjälp för att
skapa en hållbar ekonomisk utveckling.
Bistånd vid katastrofer är ofta av livsavgörande
betydelse. En bättre samordning mellan de olika bi-
ståndsgivarna, så att den gemensamma insatsen får
den bästa effekten, är nödvändig. Ökad beredskap till
snabba insatser, bättre samordning och planering för
avveckling när insatserna inte längre behövs är en
väsentlig del av katastrofbiståndet. Särskild varsamhet
bör iakttas med långvarigt livsmedelsbistånd, så att
inte landets egen produktionsförmåga slås ut.
Fria och frivilliga organisationer gör goda insat-
ser, särskilt vad gäller kunskapsöverföring. Det är bra
att regeringen i sin skrivelse uppmärksammat de
många insatser som görs av dessa organisationer.
Personligt engagemang, egna arbetsinsatser och lokal
erfarenhet gör att ett sådant bistånd har en större be-
tydelse än den formella ekonomiska volymen. Genom
dessa organisationer når vi direkt ut till de behövande
befolkningarna utan att gå omvägar över statsappara-
ten. De har också ofta det folkliga stöd här hemma
som är viktigt för biståndsviljan. En större del av
insatserna bör därför slussas denna väg.
Samtidigt är det viktigt att de fria organisationerna
verkligen behåller sin karaktär. Kravet på egeninsat-
ser måste finnas kvar, så att organisationerna inte
riskerar att omvandlas till en förtäckt statsfinansierad
biståndsbyråkrati. För traditionella ideellt präglade
organisationer är detta normalt inget problem. Det
vore däremot olyckligt om särskilda organisationer
bildades i syfte att leva på statliga biståndsmedel.
Skuldavskrivningar är befogade i lägen där en
demokratisering har skett och en ny utvecklingsvänlig
regim har tagit över efter tidigare förtryck och ut-
vecklingshinder. Vid sådana systemskiften kan en ny
utvecklingsinriktning slippa bära på alltför kraftiga
bördor av det förgångnas misstag.
Men skuldavskrivning kan vara problematisk. Den
kan ge utrymme för en ny upplåning som snarare kan
riskera att förstärka utvecklingshindren. Kraftig upp-
låning kan vara befogad i ett skede med omfattande
investeringar. Huvuddelen av en sådan upplåning bör
dock ske privat på kommersiella villkor, och inte av
statsmakten. Undantag får dock göras för den typ av
satsningar på infrastruktur som statsmakten måste
svara för.
Biståndet till statsmakten bör behandlas med sär-
skilt stor varsamhet. Vi moderater har tidigare sagt att
de uthålliga biståndsflödena till ett u-lands statsmakt
inte bör överstiga 10 % av BNP. Inom denna ram
ryms både satsningar på en grundutbildning och på en
grundläggande hälsovård för alla. Den samlade of-
fentliga konsumtionen i ett fattigt u-land under stark
tillväxt ligger erfarenhetsmässigt just kring 10 %.
Kunskapsutbyte bör kunna ske också med andra
länder än enbart Sverige. För många u-länder finns
det större erfarenhet att hämta från andra framgångs-
rika u-länder. Vi anser att ett triangelsamarbete mel-
lan Sverige, ett afrikanskt land och framgångsrika f.d.
u-länder som t.ex. Taiwan bör prövas.
Särskilda insatser kan också behövas när det gäller
hiv/aids. I vissa regioner kan detta närmast vara att
betrakta som ett preventivt katastrofbistånd. Sverige,
EU och resten av den utvecklade världen har här ett
stort ansvar.
Vi anser att systemet med landramar bör avveck-
las till förmån för avtalsbundet samarbete. Avtalen
bör innehålla strikta villkor när det gäller korruption,
redovisning och effektivitet. Det får inte hända att
bistånd i praktiken gynnar korruption genom släpp-
hänt hanterande. Från vissa håll kommer alarmerande
rapporter om just detta, inte minst vad det gäller im-
portstödet.
Noggranna rapporter om läget för mänskliga rät-
tigheter och demokrati i Sveriges samarbetsländer är
något som vi moderater länge krävt. Dessa rapporter
bör utarbetas årligen och redovisas i samband med
beslut om biståndssamarbete eller senast i samband
med att budgetpropositionen avlämnas. Bistånd får
inte utbetalas till statsmakter som grovt och systema-
tiskt kränker mänskliga rättigheter och utövar förtryck
mot sina medborgare. Enskilda organisationer får i
sådana länder vara förmedlare av vårt bistånd.
Bistånd skall vara effektivt. S.k. utgiftsmål, där
måluppfyllelsen består i att anslagna medel utbetalas,
leder sällan till detta. Utgiftsmål frestar också till att
fylla ramanslagen med irrelevanta eller för biståndet
artfrämmande inslag. Själva biståndets idé - hjälp till
självhjälp - innebär också att biståndet successivt
skall fasas ut när fattigdomen utrotas. Det övergripan-
de målet skall vara att utrota fattigdomen.
Det gäller att i stället skapa effektmål, t.ex. ett
minskat antal fattiga, antalet flickor som fått grund-
läggande utbildning eller antalet hushåll som fått rent
vatten. Man skall kunna mäta vad man gör. Världs-
banken och UNDP övergår nu till sådana mål. Vi
vidhåller i detta sammanhang vårt mångåriga krav på
ett från Sida fristående utvärderingsinstitut.
Fru talman! Utrikesdepartementet har det sam-
manhållna ansvaret för relationerna till samarbetslän-
derna och till internationella organisationer och bör
därför svara för den centrala funktionen för utveck-
lingsarbetet.
För all framgångsrik verksamhet krävs förtrogen-
het med de villkor under vilka verksamheten sker. Att
i en i-landsmiljö bestämma inriktningen på biståndet
är erfarenhetsmässigt svårt. Därför anser vi att en
särskild utvecklingsenhet med inriktning på fattig-
domsavveckling, mänskliga rättigheter och demokra-
tiutveckling förläggs till södra Afrika, där huvuddelen
av de svenska biståndsinsatserna sker. Därigenom kan
verksamheten utformas i den afrikanska miljön.
Vi anser också att det programinriktade biståndet
successivt bör koncentreras på Afrika, medan bistånd
till andra delar av världen främst bör ske genom det
multilaterala systemet och via EU. Den statliga egen-
regiverksamheten i biståndsarbetet bör ersättas av
projektupphandling. Därmed undviks en fast och
oflexibel statlig biståndsbyråkrati.
UD måste inom ramen för en ny organisation ta ett
mer övergripande ansvar för den långsiktiga utveck-
lingen av den samlade politiken gentemot de enskilda
länderna. Det gäller såväl själva utvecklingssamarbe-
tet som den lokala uppföljningen. Ambassadernas roll
i sammanhanget behöver utredas inom ramen för en
totalöversyn av våra utlandsmyndigheters struktur och
arbetssätt. En effektiv extern revision av såväl UD:s
som Sidas verksamhet och ekonomi är också nöd-
vändig utöver den interna controllerverksamhet som
nu förekommer.
Samverkan mellan biståndsgivarna är dålig. För
svensk del handlar det om samverkan med Bretton
Woods-institutionerna, med EU:s biståndsorgan, med
de olika FN-organen och med de andra nordiska län-
dernas biståndsmyndigheter. Sverige bör därför sna-
rast ta initiativ till en bättre samverkan och ett gemen-
samt planeringsorgan, kanske i Världsbankens regi.
För de enskilda mottagarländerna måste det kännas
som en befrielse att ha en eller ett par avtalsparter att
förhandla med - inte hundratalet.
Detta, fru talman, är moderaternas förslag till för-
bättringar när det gäller en förnyad Afrikapolitik inför
2000-talet. Jag yrkar bifall till reservation nr 1, men
stöder naturligtvis alla övriga reservationer där mode-
rata namn förekommer.
(forts.)
Ajournering
Kammaren beslutade kl. 17.55 att ajournera för-
handlingarna till kl. 19.00 för middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.