Fru talman! "Det finns en osynlig skugga som vi-
lar över allt bistånd. Och det är att västvärlden inte
vill förlora kontrollen. Man talar fagert om
'mottagaransvar' och 'partnership'. Men lyser man
igenom orden så hittar man ändå de kontrollerande
strukturerna. Fortfarande hänger en osynlig kedja runt
Afrikas hals. I den europeiska överklassens medve-
tande är Afrika fortfarande underlägset: en koloni-
kontinent."
Så hårt uttalar sig författaren Henning Mankell i
Södra Afrika-nytt när han, som lever större delen av
året i Moçambique, får frågan vilka insatser han anser
vara mest betydelsefulla i Moçambique och hur man
skall se på frågan om partnerskap. Det är hårda ord.
Vi är ändå många som har följt processen från bi-
stånd, från det att Sverige ensidigt har diskuterat hur
man skall kunna hjälpa länder, till att försöka etablera
ett mer jämbördigt förhållande. Partnerskapsidén har
förankrats genom seminarium, genom många kontak-
ter med afrikaner, där man först diskuterat en utred-
ning innan det resulterat i den skrivelse som vi nu
behandlar.
Jag tror att det är helt klart att vi från riksdagens
sida, alla partier, stöder tanken på att utveckla part-
nerskapet, samtidigt som vi ser komplikationerna;
vem har pengarna? Den som har pengarna har för det
mesta avgörandet.
Vi diskuterar partnerskap och hur Sverige har lagt
fram en policy för Afrikaarbetet. Det är mycket bra att
man inte längre begränsar sig till rena biståndsfrågor,
eftersom vi alla vet att ett partnerskap och den framti-
da Afrikapolitiken från svensk sida inte alls bara
berör biståndet.
Det här är den första skrivelse vi fått som behand-
lar politiken för våra relationer till en viss kontinent.
Vi vet att det har aviserats en skrivelse som handlar
om förhållandet till Asien. Jag ser naturligtvis också
fram emot motsvarande vad gäller Latinamerika.
I det här betänkandet diskuterar vi Sveriges Afri-
kapolitik. Flera av oss tycker faktiskt att det saknas en
del i skrivelsen och i betänkandet. K-G Biörsmark har
varit inne på några av de frågorna. Jag vill bara has-
tigt nämna enprocentsmålet. Vi i de partier som anser
att det skall finnas ett enprocentsmål upprepar envist
att det är möjligt att uppnå det inom ett par års tid. Vi
har lagt fram förslag om hur det skall kunna gå till på
ett par års sikt. Vi tycker att det regeringen presterat
hittills genom att avisera en höjning till 0,72 % eller
eventuellt 0,73 % är rätt pinsamt för Sverige, särskilt
med tanke på hur ekonomin har förbättrats och att
andra typer av förbättringar för människor i Sverige
har utlovats. Men höjningen på biståndet är mycket
blygsam.
Men som jag sade handlar det inte bara om bi-
stånd. Det handlar i högsta grad om olika former av
handelsavtal och hur man skall befrämja investering-
arna. MAI-avtalet har här i riksdagen varit föremål för
flera debatter, och det kommer sannolikt att bli det för
ännu fler, eftersom det avtal som var på gång tack och
lov inte gick igenom. Det hade varit mycket märkligt
och skrämmande om det avtal som förelåg hade gått
igenom. Det är viktigt att ett avtal kommer till stånd,
men att det blir på villkor som faktiskt befrämjar de
fattiga länderna, som gör att deras inflytande över sin
egen situation och eventuella investeringar också ökar
och ger möjlighet till ett verkligt inflytande.
En annan fråga som finns med i det här betänkan-
det gäller de stora skulder och bristen på skuldav-
skrivningar som i högsta grad har präglat Afrika som
kontinent. De flesta länderna har under lång tid verk-
ligen lidit under oket av stora skulder. I flera länder -
jag kan bara nämna Tanzania som ett sådant exempel,
som utskottet besökte i augusti 1996 - går en stor del
av statens inkomster till att betala skulder. Om man
jämför med kostnaderna för utbildning och hälsovård
ser man att betalningen av skulderna tar mer. Det kan
knappast vara rimligt.
I betänkandet diskuteras också strukturanpass-
ningsåtgärderna, som vi vet också har vållat stora
problem i Afrika. Det är nödvändigt med stora poli-
tiska förändringar och att reformer genomförs. Men
det sätt som strukturanpassningsåtgärderna har ge-
nomförts på har på många håll i Afrika varit mycket
destruktiva. Det är först på senare tid som man från
Världsbankens, IMF:s, sida har börjat inse att man
inte kan genomdriva dem på det sättet, definitivt inte
utan att diskutera och ha ett samarbete, ett part-
nerskap, om vilka reformer som skall genomföras.
Jag vill också peka på något som gäller biståndet
som har förvånat mig och Vänsterpartiet mycket. Det
är att Guinea Bissau, som är ett av världens absolut
fattigaste länder, där Sverige under många år har varit
engagerat i bistånd, nu så att säga tonas ned. Man
tonar ut biståndet till Guinea Bissau. Det tycker jag är
mycket beklagligt, eftersom behoven finns kvar. Det
är helt klart att Sverige har en positiv roll att spela i
landet. Det går stick i stäv med idéerna om att motar-
beta och minska fattigdomen. Guinea Bissau är ett
utmärkt exempel på ett land där fattigdomen bör
minska och där det skulle ha stor betydelse.
Något som inte har lyfts fram tillräckligt i vare sig
skrivelsen eller betänkandet är att över huvud taget
stärka relationerna mellan Afrika och Sverige. Där
pekas på vänortssamarbete. Men frågan är inte ut-
vecklad i betänkandet och definitivt inte i skrivelsen
från regeringen.
Det ärende som behandlades innan detta ärende
om Afrikapolitiken gällde Öst- och Centraleuropa och
samarbetet mellan Sverige och länderna i den regio-
nen. Pierre Schori talade om att det samarbetet inte
behövde stimuleras ytterligare eftersom det är så
blomstrande. Men samarbetet med Afrika behöver
stimuleras. Det vänortssamarbete som finns är oerhört
befrämjande. Ungdomar, idrottsorganisationer och
kulturella organisationer får kontakt med varandra
och lär av varandra. Det har stor betydelse att det inte
är fråga om att vi kommer till de afrikanska länderna
och skall lära ut vårt kunnande - en ensidig process.
Vi har oerhört mycket att lära och ta till oss.
Det sker en hel del på det området. Helt nyligen
hade Folkens museum en oerhört fin utställning om
Saharas grottfolk. Den typen av handlingar betyder
mycket, dvs. att visa upp vad Afrika har att lära oss av
historia och kultur och inte bara visa Afrika som en
kontinent där människor svälter och lider ont.
Det finns mycket att säga om det kulturella utby-
tet. Jag vill återigen citera Henning Mankell: "Jag
talar alltså om nödvändigheten att ge ett kraftfullt och
villkorslöst stöd till utbyggnad av olika intellektuella
centra i ett land som Moçambique. Det handlar natur-
ligtvis om allt från stöd till ABC-böcker som till Uni-
versitetet. Men lika mycket om att skapa grogrund för
framväxten av egna intellektuella forskningscentra.
Där afrikanerna kan ställa frågorna själva och ha
resurser att söka sig fram till de rätta - egna - svaren.
Där de dessutom kan utveckla sina egna metoder."
Henning Mankell pekar på att partnerskapet inte
bara kan innebära bistånd för utbildning, hälsa och
handel. Det handlar i allra högsta grad om att stärka
de kulturella banden.
K-G Biörsmark citerade en artikel som Kofi An-
nan har skrivit i Dagens Nyheter. Det finns en annan
intressant skrift som Kofi Annan är författare till. Det
är en rapport som lades fram i säkerhetsrådet i april.
Den handlar om orsakerna till konflikter och hur man
skall befrämja en varaktig fred och hållbar utveckling
i Afrika. Jag tror att en hel del av det som återges i
artikeln i Dagens Nyheter är hämtad ur den rapporten.
K-G Biörsmark pekade på de problem som Kofi
Annan ville lyfta fram och hur ansvaret skall fördelas.
Jag tror att vi har mycket att lära av rapporten där
Kofi Annan pekar på hur vi skall gå vidare och vem
som skall ta ansvar för vad. Han har där delat upp
ansvaret. Jag delger ur den rapporten. Han visar på tre
områden där Afrika självt måste ta ansvar.
För det första måste Afrika demonstrera sin vilja
att förlita sig på politiska snarare än militära lösningar
på problem.
För det andra måste Afrika ha viljan att regera på
ett bra sätt på allvar - good governance. Respekt för
mänskliga rättigheter, lag och rättssäkerhet måste
förmedlas. Demokratiseringen måste stärkas. Genom-
skinlighet och kapacitet i den offentliga administra-
tionen måste befrämjas.
För det tredje måste Afrika agera och lyssna till de
olika reformer som behövs för att befrämja ekono-
misk tillväxt. Det är Afrika som bär ansvaret för sin
egen utveckling.
Kofi Annan går sedan vidare till vad det interna-
tionella samfundet kan göra och vad FN gör. Han har
även där klara och konkreta förslag. Han pekar där på
den politiska viljan att agera och hur nödvändigt det
är att investera för att få fram resurser. Han pekar på
att det behövs nya fonder för olika investeringar och
hur världen inte har gett de resurser som behövs till
Afrika. Han talar om skuldavskrivningar. Han pekar
på betydelsen av att säkerhetsrådet vartannat år åter-
kommer till att diskutera vilka ansträngningar som har
gjorts och vilka nödvändiga handlingar som krävs
framöver.
Därför är det av största vikt att rapporten finns
med i vårt fortsatta arbete för att se just hur vi skall
kunna stödja att afrikanerna tar eget ansvar men också
vad andra organisationer och länder kan bidra till.
Jag vill avsluta med vad Kofi Annan avslutar sin
rapport med. Han säger att tiden för länge sedan har
passerat när någon kunde åberopa okunnighet om vad
som händer i Afrika eller vad som krävs för att uppnå
framgång. Tiden har också passerat när ansvaret för
att åstadkomma förändringar skulle kunna skiftas över
till andra axlar. Det är ett ansvar som vi alla måste
möta. FN står redo att spela sin roll. Det måste även
världen och Afrika göra.
De orden bör vara vägledande, inte bara för be-
handlingen av det här betänkandet, utan över huvud
taget för svensk Afrikapolitik framöver.
Fru talman! K-G Biörsmark har redan yrkat bifall
till reservation 6 om MAI-avtalet som vi står bakom.
Jag står naturligtvis bakom de reservationer och sär-
skilda yttranden där Vänsterpartiet är med, men jag
yrkar också bifall till reservation 4 som handlar om
policyansvar vad gäller Världsbanken. Sverige bör ha
ett sammanhållet ansvar, och det skall ligga på UD -
inte Finansdepartementet.