En förnyad svensk Afrikapolitik inför 2000-talet

Fru talman! I kammaren här i dag står utrikespoli-

tiken i fokus från många olika utgångspunkter, och så

även i utrikesutskottets betänkande 1997/98:UU14 En

förnyad svensk Afrikapolitik inför 2000-talet.

Jag vill först yrka bifall till de ställningstaganden

som utrikesutskottets majoritet ställt sig bakom men

också avslag på de yrkanden som vi har valt att inte

stödja.

Utrikesutskottet har tagit fasta på att detta är en

skrivelse man har haft anledning att behandla till-

sammans med de motioner som väckts med anledning

av regeringens skrivelse. Det leder fram till att vi inte

nu i beslutsform tar ställning till andra förslag som har

uppkommit på annat sätt därutöver. Inte heller anser

vi att det åligger riksdagen att fördela arbetet inom

regeringen.

Det är också viktigt att redan inledningsvis marke-

ra den stora samsyn om den framtida Afrikapolitiken

som framgått både av motionernas innehåll och utri-

kesutskottets behandling samt de inledande anföran-

dena hittills. Mycket i motionerna handlar om att man

vill förtydliga, få en mer utförlig beskrivning eller

kanske endast betona att man delar majoritetens syn

på hur man kan stödja afrikanskt ledda förhandlings-

processer mot fördjupad demokrati och uthållig eko-

nomisk tillväxt med inriktning på fattiga människors

situation, utveckla partnerskap mellan Afrika och

omvärlden och stärka det långsiktiga utbytet mellan

Sverige och Afrika.

Vi lägger härmed grunden för en bredare och mer

sammanhållen politik gentemot Afrika. Detta betän-

kande slår fast att Sveriges politik gentemot Afrika

syftar till ett mer jämbördigt förhållande - ett part-

nerskap - och dessa resonerande formuleringar präg-

lar betänkandet. På samma sätt vill vi att våra relatio-

ner med Afrika skall präglas av detta synsätt.

Även om det inte var motivet bakom detta arbete

med att ta fram denna policy konstaterar man snabbt

att ett tydliggörande av vår Afrikapolitik även kom-

mer att vara ett starkt stöd när Sverige driver sin linje

i FN och inom EU, t.ex. med Loméförhandlingarna,

eller inom WTO när vi driver kravet om nolltullar för

MUL-länderna.

Vi vill även i detta sammanhang påminna om att

stora-sjö-området var identifierat som ett prioriterat

område för Sverige i FN:s säkerhetsråd. Sveriges roll

i Förenta nationerna har debatterats tidigare här i

kammaren, och jag hänvisar i övrigt till den debatten.

FN:s generalsekreterare Kofi Annan skrev nyligen

i en artikel att FN är redo att spela en roll. Det måste

också världssamfundet vara, och det måste också

Afrika vara. Det sista sades med kritisk adress till

Afrikas ledare. Vidare sade han att afrikanerna inte

längre kan skylla problemen på kolonialismen.

Artikeln byggde på den rapport som den 24 april

med välkomnande togs emot av FN:s säkerhetsråd.

Rapporten handlar om bakgrunden till konflikterna i

Afrika och hur de bäst skall kunna lösas. Den rappor-

ten har redan satt sina spår i debatten på mer än en

kontinent.

Det finns en befogad kritik, som många talare ti-

digare har tagit upp här i dag, mot delar av det afri-

kanska ledarskapet. Men vi skall även ha med i bilden

de stora uppoffringar som bidrog till befrielsen av

Zimbabwe, Namibia, Sydafrika och Moçambique,

med alla fasor under inbördeskriget. Det finns exem-

pel på många goda ledare från olika delar av Afrika.

Det räcker med att säga Nelson Mandela.

Men det är alltför sällan ett för afrikanerna gott

ledarskap har fått omvärldens stöd. Ibland har ledar-

skapet direkt underminerats. Kongo-Brazzaville är ett

sentida tragiskt exempel på detta.

Betänkandet har föregåtts av ett långt förarbete

där alla partier företrädda i riksdagen har haft möjlig-

het att påverka innehållet. Nog så viktigt är att det har

funnits en stor lyhördhet för afrikanska ledare såväl

inom politiken som i det civila samhället. Många som

deltagit kommer från den nya generationens ledare.

Det är även väl värt att nämna att påfallande många

också har varit kvinnor. Jag skall ge exempel på två

ledare: Angela L Ofori-Atta från Ghana och Josph

Diescho från Sydafrika var en man och en kvinna som

berikade både mina och andras kunskaper om Afrika.

Fru talman! Då jag tillsammans med två nordiska

kolleger nyligen varit i ett av Afrikas mest konflikt-

drabbade områden kan jag inte avhålla mig från att

också komma in något på de erfarenheterna. Vi reste

till Stora Sjöområdet, till ett Kigali med en sådan

påtaglig spänning i luften att den även slog igenom

bilrutorna när vi passerade mellan bostadshusen.

Promenader var uteslutna. Vidare for vi via ett mili-

tärtätt Goma över det vackra landskapet med

Kivusjön in i Burundi. När planet landat i utkanten av

huvudstaden Bujumbura och jag går mot ankomsthal-

len ser jag genast spår av anfallet mot flygplatsen i

februari. Det är spår i form av splittrat glas i entrédör-

ren, likt ett sår i en för övrigt välhållen anläggning.

Skottlossningen som jag fortfarande kan se spår av

vittnar i blixtbelysning om landets situation. Men

glassplittret får mig också att tänka på en intervju med

FN:s generalsekreterare Koffi Annan.

Koffi Annan berättade att han aldrig glömmer en

lektion han fick som 17-åring i den lilla gymnasiesko-

lan i hemlandet Ghana. Hans lärare höll upp ett stort

vitt papper med en liten, liten prick och frågade: Vad

ser du?

En svart punkt, svarade den unge Koffi.

Du ser en svart punkt, fast i princip hela papperet

är vitt. Gå inte ut i livet med den livssynen, unge man!

sade läraren.

Koffi Annan lyssnade och lärde något som han

menade sedan har präglat hela hans syn på tillvaron.

Och visst är det lättare för mig att se glassplittret i

entrédörren än allt det väl fungerande runt omkring,

på samma sätt som den unge Koffi Annan såg den

svarta punkten i stället för allt det vita, positiva runt

omkring. Jag är väl medveten om att Afrika som kon-

tinent har gigantiska problem. Men den vars blick

fastnar på problemen kan inte samtidigt se det positi-

va, och finner då inte heller de nödvändiga byggste-

narna till en bättre framtid. En afrikansk politik måste

ha sin förankring i den afrikanska verkligheten.

Fru talman! Sedan 1970 har mer än 30 krig utspe-

lats bara på Afrikas kontinent. Det stora flertalet av

dessa har varit inbördeskrig. 14 av Afrikas 53 länder

drabbades av väpnade konflikter enbart under 1996.

Dessa stod för mer än hälften av alla krigsrelaterade

dödsfall i hela världen. De resulterade även i många

handikapp samt mer än 8 miljoner flyktingar. Det

motsvarar hela Sveriges befolkning.

I Bujumbura kunde jag lugnt sitt och njuta av en

läcker avokado med vinäger och fundera över de

positiva steg framåt politikerna nu hade tagit där, och

vilka ytterligare öppningar man kunde skymta. Men i

samma stund vet jag också att människor svälter ihjäl

endast en mil utanför Bujumbura, och att det två mil

utanför staden, uppe bland de gröna kullarna, fortfa-

rande pågår väpnade sammanstötningar. I några pro-

vinser är uppemot 70 % av befolkningen internflyk-

tingar, boende i olika läger. Och de djävulska minor-

na ligger även där ute och väntar på sina oskyldiga

offer.

Bilden av Afrika är för många t.o.m. för mångfa-

setterad för att passa in i ett pressmeddelande, och

även i ett betänkande som här. Komplexiteten gör att

man tvingas till ett visst mått av generalisering. Va-

riationerna inom och mellan de afrikanska länderna är

så svåra att fånga och få fram att bilden, som oftast

blir dyster, kan vara ett reellt hinder för kontakter

inom t.ex. handelsområdet.

Kd stöder med sin motion det pågående samarbete

som Sverige driver för ett försoningsarbete på det

lokala planet i Stora Sjöområdet. Då kd även tar upp

samarbetet kring vattendrag som Zambezifloden bör

det nämnas att det redan finns ett samarbete i form av

riktat stöd till Karisjön genom Zambezi River Aut-

hority. Zambezi River Action Pan finns, men jag kan

utöver detta kort informera om att det även finns ett

biståndsstött samarbete mellan länderna kring Tanga-

nyikasjön med utgångspunkt i fisket. Man skall inte

utfiska sjön.

Det är i Burundi vi tydligast har kunnat bedriva ett

fredsfrämjande arbete i den här regionen. Men Sveri-

ge är även aktivt inne i Rwanda genom Sida, Rädd-

ningsverket m.m.

När det gäller Kongo och Kinshasa är det dystra

signaler som kommer ut. När Mobuto efter 32 år vid

makten drog sig tillbaka till Marocko för att söka den

sista vilan drogs en suck av lättnad.

Nu har det gått ett år. Det är fortfarande svårt att

finna något att glädja sig åt. Inte heller grannländerna

tycks imponerade av president Kabilas insatser. Av de

16 inbjudna statsöverhuvudena var det nämligen bara

Robert Mugabe från Zimbabwe och Ange-Felix Pa-

tasse från Centralafrikanska republiken som fanns på

plats vid firandet förra helgen. I stället vet vi att stri-

derna mellan regeringstrupper och rebeller i Go-

maområdet tog ny fart samma helg. Det kan hända att

detta är symboliskt, då Goma också var den stad där

Kabila startade den offensiv som ledde fram till mak-

ten.

De rikedomar Kongos berg gömmer har lockat

många, alltför många, utan att det har kommit folket

till del. Inte heller har Västafrikas oljetillgångar

främst kommit folket till del. Att människorna i Afri-

ka - vilket framkom vid mina samtal under förra

veckan där nere - ser på slagorden trade, not aid med

en viss ironi är förklarligt. Ibland liknar det mer nyko-

lonialism än handel.

Men en ökad handel är nödvändig att åstadkom-

ma. Inget land har varaktigt kunnat reducera fattig-

domen utan en långvarigt hög ekonomisk tillväxt.

Relationerna mellan välstånd och fördelning har dock

som bekant en tendens att alltför sällan få rätt balans.

I statistiken över världshandelns totala utveckling

försvinner Afrika nedåt i tabellerna. Men om vi i

stället tittar på den afrikanska utrikeshandeln ser vi att

denna ändå har fördubblats i värde under det senaste

decenniet. Skall man peka ut ett stort handelshinder är

det den utbredda protektionismen. Uganda lyfts fram

som förebild, och Sydafrikas näringsliv har en sär-

ställning.

Flera partier har passat på tillfället att hänga på

motioner som berör MAI-avtalet för att få ytterligare

en chans att tycka till om MAI innan midsommar. Att

det skulle komma något slutligt ställningstagande i ett

läge när förhandlingarna tagit paus är det väl ingen

som på allvar räknat med.

Moderaterna skriver i sin motion om att länder

inte kan absorbera investeringskapital och att det

finns ett motsatsförhållande mellan bistånd och privat

investeringskapital. Moderaterna skriver detta glöms-

ka av att alla länder knappast får del av några inves-

teringar.

Moderaterna vill också låsa fast sig vid siffror,

t.ex. att biståndet inte skall överstiga 10 % av BNP.

Det kan inte majoriteten ställa sig bakom. Det vi ser

här är spåren efter moderat inrikespolitik som också

ringlar ned mot Afrika, vilket är föga förvånande.

Fru talman! Under perioden 1987-1997 organise-

rade 22 afrikanska stater för första gången nationella

val med någon form av konkurrens. Den demokrati-

sering som skett i södra Afrika har också utrikesut-

skottet under innevarande mandatperiod kunnat stude-

ra på plats genom besök i Tanzania, Moçambique,

Sydafrika, Namibia, Angola och Swaziland. I Swazi-

land grubblar man väl fortfarande på förändringarna i

landets konstitution.

Men demokrati är inget nytt i Afrika - inte ens i

den av oss allmänt omfattande tappningen. Frihetsi-

dealet var inte någon främmande tanke i Afrikas tra-

ditionella samhälle. Demokratibegreppet var centralt i

den frigörelsekamp som ledde till dagens självständi-

ga stater. Att det var makt åt folket som stod i för-

grunden var logiskt i den dåvarande politiska situatio-

nen. Man prioriterade frigörelse snarare än frihet. Mot

bakgrund av detta finns det ett mer kollektivt levnads-

sätt och en livssyn som lägger stor vikt vid storfamil-

jen och ibland även klanen. När statsmaktens legitimi-

tet är svag tenderar också andra strukturer att bli än

mer framträdande.

Det vi däremot fortfarande har otillräckliga - ja,

förvånande litet - kunskaper om är de traditionella

afrikanska styrsystemen. Jag saknar tillgänglig littera-

tur på området. På en del håll är de traditionella styr-

systemen utplånade, men i de områden där de fortfa-

rande betyder något för människors vardagsliv borde

vi ha större kunskap. Här kan partnerskapet underlätta

arbetet med att knyta samman de ibland två parallella

systemen - det traditionella och det officiellt rådande

- till en demokratisk helhet.

För att åstadkomma ett effektivt bistånd måste vi

förstå och känna till de strukturella, kulturella, sociala

och religiösa förhållanden som styr kvinnors och

mäns roller. Vi har slagit fast att bristande jämställd-

het, liksom för övrigt korruption, är ett utvecklings-

hinder.

Att kvinnans ställning av tradition kan skifta på-

tagligt inte bara mellan utan också inom länder kunde

utskottet lära sig under sin resa i Moçambique. Men

generellt är kvinnors möjlighet till lån, ägande av

mark och utbildning försummade områden.

Det finns en skrivning i betänkandet som jag sär-

skilt välkomnar. Det är den del som handlar om stöd

till informella strukturer, den sfär där flertalet kvinnor

rör sig. Flera motioner har också tagit upp skuldav-

skrivning osv. Men jag ser att talartiden är ute, så jag

får väl återkomma till resten under replikerna.

Jag vill bara avsluta med att säga att mitt helhets-

intryck av både förarbetet och det arbete vi har be-

drivit i utskottet och här i dag är att det finns väldigt

mycket hopp och optimism i det här betänkandet.

Trots den ofta dystra situationen är detta ett positivt

avstamp till någonting nytt.