Fru talman! Jag tycker att det är utmärkt att det
har kommit en regeringsskrivelse som aktualiserar,
som det är rubricerat, en förnyad svensk Afrikapolitik
inför nästa sekel. Det är också bra att utskottet har
gjort en rejäl genomgång och att vi här har fått en
ingående debatt.
Afrika har haft långa och tunga plågoperioder. Afrika
har tidvis glömts bort, och t.o.m. världssamfundet har
av och till vänt den afrikanska kontinenten ryggen.
Det är i det perspektivet viktigt att de här frågorna
aktualiserats. Det gäller en kontinent där man, som
det uttrycks i betänkandet, lever under fattigdoms-
gränsen. Inkomsterna är små, för att inte säga obe-
fintliga, samtidigt som man har en galopperande be-
folkningstillväxt. Nu har det lastats på ytterligare med
sjukdomar i form inte minst av aids och hiv, som gör
att man plågas hårt.
Fru talman! Jag tycker också att det är välgörande
att utskottet påpekar, och att regeringens skrivelse tar
upp, att det utvecklingssamarbete man har haft och
det man ser framöver har sina rötter i folkrörelsen, i
samfund och i enskilda organisationer. Man säger
också väldigt tydligt att de första biståndsprojekten
bedrevs av svenska missionärer i Afrika redan på
1800-talet. Genuina folkrörelser i Sverige var med
och drev fram det statliga biståndet, som formellt
inleddes i början på 50-talet.
Det noteras också att de kristna samfunden har
haft denna erfarenhet och varit med. Det gäller ka-
tastrofbistånd och samarbete med systerkyrkor på
denna kontinent. Jag läser i utskottsbetänkandet att
dessa insatser, som naturligtvis gjorts med en ideolo-
gisk avsikt, samtidigt ändå har haft stor betydelse för
sjukvården på landsbygden i många länder. Så säger
man att svenska kyrkor även bedriver utvecklings-
samarbete, vilket finansieras såväl med egna insamla-
de medel som genom Sida.
Detta, fru talman, hade man inte skrivit på 60- el-
ler 70-talen, för då fanns det ett slags komplex inför
ideologiska biståndsinsatser på frivillig basis och på
ideell grund.
En annan sak som jag gärna vill notera i mitt korta
inlägg är att det också finns en nordisk ambition i
biståndssamarbetet. Jag tycker att det är välgörande
att den får växa och utvecklas. Det gäller Nordiska
utvecklingsfonden, som nu beviljar krediter för pro-
jekt som främjar ekonomisk och social utveckling i u-
länderna. Jag tycker att det är värt att notera också
det.
Jag har av och till väckt några motioner om att vi
har haft en viss obalans i våra insatser och i våra
kontakter. Central- och Västafrika har varit på undan-
tag. Jag noterar med tillfredsställelse att regeringen
och utskottet har om inte tänkt om så valt en annan
inriktning, dvs. åt det håll som jag redan för ett par tre
år sedan önskade. Man koncentrerar sig starkare på de
fransktalande områdena. Man säger också att en sådan
förändring när det gäller resurserna skall koncentreras
på plats i regionen och inte bara fjärrstyras från vårt
land.
Till sist vill jag ta upp det jag har nämnt i motio-
nen om republiken Kongo-Brazzaville. Det är, som vi
uttryckte det i motionen, ett av de mindre länder som
vi inte skall bortse ifrån. Utskottet säger att det finns
många små länder, och det är i och för sig rätt. Ut-
skottet säger att det nu är en ickedemokratisk regim
där. Det är också ett riktigt konstaterande. Men jag
tror att vi ibland skulle fundera på om vi inte också
genom våra partner t.ex. inom EU som har ett kolo-
nialt förflutet litet hårdare skulle driva frågorna om
hur vi hjälper små länder i Afrika till en demokratisk
utveckling. Det ligger också i linje med vad regering-
en och utskottet har uttalat. Jag tror därför att man i
ett sådant perspektiv inte skall se det som lösryckt ur
sitt sammanhang, som utskottet säger. Det kan vara en
viktig bit i ett större mönster där små stater får stöd
utifrån i den process som är så viktig när det gäller
social och framför allt demokratisk utveckling.