Fru talman! Statsrådet Pierre Schori är inte här
just nu, men jag förstod av hans tidigare inlägg att han
ändå lyssnar. Jag tänkte därför vända mig till statsrå-
det. Han har verkligen satt utrikesutskottet i arbete
den här våren. Det här är det tredje betänkande vi
diskuterar; det kommer två till efteråt och ytterligare
två i veckan. Det blir sju betänkanden. Många av de
skrivelser och propositioner som statsrådet har pre-
senterat är mycket bra, och vi välkomnar dem. Det är
bra texter och det är bra förslag, så det är inte det jag
gnäller på. Det är mera att det har varit litet kämpigt
att hålla allt flytande, så att säga.
Med det sagt skall jag komma in på det betänkan-
de vi nu diskuterar, UU14, En förnyad svensk Afrika-
politik inför 2000-talet.
"Förfärliga mänskliga tragedier har drabbat Afrika
under det senaste decenniet. Varken FN, världssam-
fundet eller Afrikas ledare kan avsäga sig ansvaret för
krigen. Visst har historien betydelse, men allt fler
afrikaner erkänner att de måste se bortom kolonialis-
men för att finna lösningar på sina konflikter. Den tid
är förbi då ansvaret för att nå förändring kunde skju-
tas över på andra."
Dessa ord inleder en debattartikel som generalsek-
reterare Kofi Annan skrev i Dagens Nyheter den
7 maj i år. Jag tänkte ta hans ord som utgångspunkt
för mitt anförande om Afrika. Jag tycker nämligen att
det han för fram i sin artikel - afrikanernas egen roll
och eget ansvar för situationen i Afrika - är mycket
bra tankar som ligger i linje med det betänkande vi
diskuterar i dag.
Väldigt länge har man, precis som Kofi Annan sä-
ger, skyllt på kolonialismen. Och visst - kolonialis-
men har gjort mycket ont i Afrika. Man drog i Europa
upp kartlinjer och gränser. Man tog linjaler, följde
longituder och latituder och brydde sig inte ett dugg
om hur man delade på människor och folk och förde
ihop folk som inte hörde ihop. Detta har naturligtvis
varit Afrikas gissel i decennier: att man delat på
människor, fört ihop folkslag som inte har någon
gemensam tradition och inget gemensamt språk. Detta
har varit en kräftsvulst i det afrikanska samhället, och
det lever fortfarande kvar i dag.
Första gången jag upptäckte detta i realiteten var
på 60-talet, när jag själv arbetade i Afrika. Jag mötte
då lärare som ville diskutera demokrati. De visste inte
vad demokrati var. Vi satt vid lägereldarna ute i bu-
shen och diskuterade, och jag försökte ge en bild av
vad svensk demokrati är, vad allmän rösträtt är och
vad det betyder att kunna stå och tala på torget och
säga vad man önskar. Det var en omöjlighet. Det var
förbjudet. Det var en diktaturstat. Jag fick ibland åka
till polisstationen och försöka tala ut mina lärare där-
för att de hade spritt pamfletter - politiska pamfletter.
Det fanns en demokratidröm, och man trodde att
man var framme vid den drömmen när förändringens
vind, självständigheten, svepte över Afrika. Man
trodde att nu är vi framme. Men det blev ett bakslag.
Den ena staten efter den andra som hade nått sin
självständighet och där kolonialländerna hade dragit
sig tillbaka blev enpartistater - diktaturstater. Jag kan
räkna upp nästan alla - Tanzania, Kenya, Zambia,
Moçambique, ja, vad du vill. Det blev ett val, men
inget mer. Och problemet fanns kvar.
Jag tror att det mycket berodde på att det var en
stor nesa att förlora ett val. Man vågade inte gå ut och
möta folket i ett fritt val. Man var rädd att man skulle
förlora makten. Men jag tror inte att det bara var fråga
om att förlora inflytande och makt, utan det var också
att man förlorade ansiktet. Det ingick liksom inte i
den afrikanska traditionen att först stå som en hyllad
ledare och sedan gå tillbaka och bli en som inte längre
var ledare.
Jag tycker att oppositionens roll är viktig att in-
plantera, inte minst när man diskuterar Afrika. Jag
tycker att det har ett fint symbolvärde när man byter
stafettpinne efter ett presidentval i USA. Den avgåen-
de presidenten finns på podiet, den som har förlorat
finns på podiet och den tillträdande presidenten finns
på podiet, och så svärs eden. Det är en symbolisk
handling, men den visar också att man accepterar
valnederlaget. Stafettpinnen går vidare till en annan,
och förloraren får chansen om fyra år igen. Detta
måste genomsyra en demokrati, och det har det inte
gjort i Afrika. Oppositionens roll är alltså otroligt
viktig.
Just detta tar Kofi Annan upp i sin artikel. Han
skriver: "- - - mer än tre decennier efter det att de
afrikanska länderna fått sin självständighet erkänner
allt fler afrikaner att kontinenten måste se bortom sitt
koloniala förgångna för att finna orsakerna till och
lösningarna på dagens konflikter.
I alltför många fall har det självständiga styret ka-
raktäriserats av en 'vinnaren tar allt'-politik, där en
valseger har inneburit total kontroll över nationens
rikedomar och resurser."
Jag tror som sagt att detta har varit ett gissel, och
är så fortfarande i många fall.
När vi nu diskuterar betänkandet, den proposition
som ligger till grund för detta och den utredning,
Partnerskap med Afrika, som man kan säga var ur-
sprungstexten till betänkandet är det ett nytt tänkande
som skall komma in i bilden. Det skall inte vara bi-
stånd till någon, utan det skall vara partnerskap och
samarbete med någon. Detta presenteras kanske som
en nyhet, men jag tycker egentligen inte att det är
någon sådan. Detta har förekommit hela tiden, fast på
olika plan. Enskilda organisationer av olika kulörer
har arbetat just efter dessa metoder - med part-
nerskap, med en partner i det andra landet och med ett
fruktbart utbyte. Det är detta som nu kommer att ge-
nomsyra även den här delen av biståndspolitiken -
eller utvecklingssamarbetet, som vi hellre vill säga.
Det gäller att arbeta med delaktighet med en jämbör-
dig part.
Att tala om en jämbördig part är kanske ändå litet
felaktigt. Den ene parten sitter ju på pengarna och den
andre parten är beroende av dessa pengar, så redan
där har man ett ojämlikt förhållande. Men det gäller
att presentera och diskutera utvecklingsproblemen
och på något sätt lägga dem i mottagarens knä. Sedan
kan man ge support och stöd på olika sätt finansiellt.
Därför välkomnar jag verkligen de tankegångar
som finns i propositionen och i betänkandet.
Det finns dock några reservationer, och jag vill
kort nämna en av dem, nämligen reservation nr 6 som
rör MAI-avtalet. MAI-avtalet, det multilaterala avtalet
om investeringar, går så som det har hanterats litet på
tvärs med hela partnerskapstanken. Här har de rika
länderna, OECD-länderna, förhandlat om ett investe-
ringsavtal man skulle ingå i utan att ta med de länder,
framför allt utvecklingsländer, som skulle vara före-
mål för dessa investeringar. Det har man missat, tyck-
er jag och många med mig. Man har så att säga inte
dragit in de parterna i processen. Det är en tankestäl-
lare för regeringen och har blivit så också, såvitt jag
förstår, därför att det som sagt går litet på tvärs med
hela det här betänkandet om partnerskap.
Men det finns tid att rätta till detta. Vi har i den
här reservationen tagit upp just önskemål om att det
skall bli ett öppnare förhållande när man diskuterar
detta, och jag tror att det är på gång.
Jag yrkar bifall till reservation nr 6.
Jag sade att partnerskapet bygger på jämbördiga
parter, men det är inte riktigt sant. Här vill jag slutli-
gen nämna pengarna. Det är klart att den signal som
har gått ut, att vi skär i biståndet, att vi har gett upp
enprocentsmålet och att vi nu ligger på 0,7 % har varit
en signal från den rika världen som inte är bra. Det är
inte bara Sverige som har gjort detta, utan även
många andra länder. Inger Koch kallade enprocents-
målet för ett utgiftsmål. Jag tycker att det är fel be-
teckning. Det är inte ett utgiftsmål. Det är inte så att
man måste pumpa ut de här pengarna. Tanken är att vi
i den här delen av världen sitter på så stora resurser
att vi borde kunna ha råd med 1 % av bruttonational-
inkomsten och behålla 99 % själva. Men det hade vi
inte. Vi måste ha 99,3 och 0,7 hade vi råd med, trodde
vi. Det tror jag är fel politik.