Fru talman! När man läser skrivelsen En förnyad
svensk Afrikapolitik får man ett starkt intryck av att
man verkligen vill förändra sitt bistånd med hjälp av
ett partnerskap. Man vill göra ett gott arbete i demo-
kratisk anda. Man vill ha en ny attityd till arbetet och
till människorna som deltar i utvecklingssamarbetet.
Man vill ha ett partnerskap med lika inflytande för
båda, där båda är jämlika.
Här kan jag inte låta bli att fråga mig om vårt land
är en bra förebild för vår partner. Vi menar att vi
måste granska vår egen samhällsutveckling noga, vår
livsstil och vårt konsumtionsmönster. Vi landar i att
det är vårt partnerland som borde bli vår förebild.
FN:s senaste rapport om mänsklig utveckling talar
ett dystert språk om Afrika. Av de 15 länder som
hamnar längst ned i statistiken finns 14 i Afrika. I
Burkina Faso - som ligger på femte plats från slutet -
är medellivslängden inte mer än 47 ½ år och läskun-
nigheten inte mer än 18 %. Medan den ekonomiska
tillväxten under de senaste tio åren har ökat i ett fler-
tal utvecklingsländer, framför allt i Asien, är den i
Afrika lägre än vad den var i början av 1980-talet.
En mycket dålig prisutveckling på afrikanska rå-
varor och en i det närmaste obetalbar skuldbörda är
bakomliggande orsaker. Den dåliga ekonomin och de
obetalda skulderna har lett till att ekonomiska åt-
stramningsprogram har genomförts med prisökningar,
devalveringar, privatiseringar och en minskad offent-
lig sektor. För de allra fattigaste länderna innebär en
minskad offentlig sektor att levnadskostnaderna har
höjts, samtidigt som samhällets sociala omsorg mins-
kar.
Enligt skrivelsen betyder partnerskap inte enbart
relationer mellan regeringar och statliga organ. Ett
viktigt element i politiken är att främja handel och
investeringar mellan Sverige och Afrika, och svenskt
näringsliv har mycket att vinna på ökad export och
import, på större investeringar och på att utnyttja den
potential som finns på många afrikanska marknader.
Detta står skrivet i inledningskapitlet. I avslutnings-
kapitlet talar man om ökad ekonomisk integration och
att ett allt snabbare och mer välutvecklat varuutbyte
mellan länder på sikt kan skapa nya marknader. I dag
utgör Afrika en liten marknad, men investeringar på
senare tid, som Volvos i Botswana och Telias i Ugan-
da, åskådliggör att det finns nya möjligheter.
Miljöpartiet har här i kammaren ofta talat om en
rättvis handel och rättvisa handelsavtal. Många av oss
känner säkert till den rättvisemärkning som finns på
kaffe och te i svenska livsmedelsaffärer. Dessa pro-
dukter marknadsförs i många länder av kyrkans or-
ganisationer. Nu börjar också andra företag visa in-
tresse för produkter av det här slaget. Mercedes-Benz
köper t.ex. rättvisemärkta nackkuddar från Amazonas
till sina bilar. I Amazonas tillverkar man sådana av
kokosfibrer och naturgummi. Det talas om att både
Scania och Volvo är intresserade av denna sorts han-
del. Volvo finns ju också i Afrika, så man kanske
kunde tänka sig något liknande där.
Afrika har i många år varit ett biståndsområde för
Sverige. Det är alldeles givet att näringslivet har stor
betydelse om man skall lösa fattigdomsproblemet. I
regeringens skrivelse om den nya Afrikapolitiken är
det ändå den vanliga, konventionella tillväxten som
man hoppas kunna fördubbla. Miljöpartiet menar att
man som utgångspunkt för det nya partnerskapet
skulle ha bemödat sig om en ny, en förändrad utveck-
lingsmodell.
Afrikanska länder är inte så fast i ett konsumtions-
samhälle av den modell som vi har i västländerna och
som vi nu själva gör det bästa för att förändra så att
det skall bli litet bättre och litet mer uthärdligt. Om vi
inte är försiktiga finns risken att våra part-
nerskapsländer tvingas överge ett samhälle som till
stor del fortfarande är ett kretsloppssamhälle för att i
stället få något som ger kortsiktiga ekonomiska och
materiella fördelar. Detta kan komma att sluta hårt,
kanske genom att deras naturresurser utarmas, natur-
resurser som ännu i rätt hög grad är outnyttjade och
orörda.
Om man inte ser upp kanske samarbetspartnern
blir beroende av fossila bränslen, vilket tidigare inte
har varit fallet, eller blir beroende av konstgödsel och
bekämpningsmedelsimport. Detta är inte rätt. Sådant
har skapat problem i Europa - vi behöver bara se på
vilka problem vi har fått i Östersjöområdet. Även
stora delar av USA har problem av det här slaget.
Det hade varit intressant om man gjort något för-
sök t.ex. med rättvis handel i något afrikanskt land i
ett samhälle av lämplig storlek. Det finns flera model-
ler för detta. Jag skall här nämna en, som kommer
från Sydamerika. Jag refererar här vad som har skri-
vits om hur man lägger upp ett sådant här koncept.
Grundprincipen är direkt handel med primärpro-
ducenten. Vissa produkter, t.ex. te, odlas på plantager,
och teplockare är alltid arbetskraft som är beroende
av plantageägarens villkor. Detsamma gäller även
varor som bomull, såsom ekobomull av olika slag.
Det finns arbetskraft i de lokala industrierna i ur-
sprungslandet. I det här fallet har Efta ingått avtal
med både ägaren och representanter för arbetarna, och
arbetarna har garanterats inflytande över sina arbets-
förhållanden och en rad saker som vi är vana vid här i
Sverige men som man inte är van vid där.
Vid handel med rättvisa villkor är priset på pro-
dukterna den kritiska frågan. Priset på produkter från
tredje världen sätts ofta på helt andra marknader än i
ursprungslandet, och de har knappast något att göra
med produktionskostnader. De har heller inget att
göra med bondens levnadsvillkor eller sociala förhål-
landen, vilket en handel med rättvisa villkor vill ta
hänsyn till. Världsmarknadspriserna är minimipriser.
De är föremål för spekulationer, ändras på ett nyck-
fullt sätt och förhindrar en långsiktig planering från
producentens sida.
Inom rörelsen för rättvis handel försöker man all-
tid betala producenten rätt pris. Priset baserar sig på
en genomsnittlig produktionskostnad och levnadsom-
kostnad i respektive land. Dessutom skall vissa inves-
teringar och produktionsförbättringar ingå i minimi-
priset. Ovanpå minimipriset finns ett merpris för
ekologisk odling. Minst 60 % av det pris som man har
bestämt i god tid i förväg betalas i förskott, och man
upprättar ett långsiktigt avtal på minst ett år i taget.
Att sätta pris är alltså svårt, eftersom det alltid
måste bygga på en marknadsacceptans. Ett rättvist
pris, hur rättvist det än är, hjälper inte producenten
om det är så högt att ingen köper varan. Allt bygger
till stor del på hur informerad konsumenten är om
produktens ekologiska och sociala innehåll.
Den lilla skrivelse jag har slutar med konstateran-
det: Vi måste lära konsumenterna att känna den bittra
smaken av exploatering när de väljer livsmedel som
är för billiga i stället för att välja ett rättvist livsmedel
oavsett priset.
I regeringens skrivelse nämns också att Världs-
banken har gjort många felsatsningar i Afrika. Sats-
ningarna gjordes i staternas egen regi. De var orealis-
tiska, de var storskaliga, och de präglades av bankens
övertag över de fattiga låntagande länderna. Länderna
blev svårt skuldsatta, något som vi redan har hört här i
dag. Skuldsanering är därför ett måste.
Hinder för utvecklingen är den stora fattigdomen.
Detta framkom tydligt när regeringens fattigdoms-
skrivelse debatterades i kammaren för ett tag sedan.
Ett annat hinder är den osäkra politiska situationen.
Svälten i Sudan, som vi också har talat om i dag,
förstärkt av kriget, omöjliggör satsningar och utveck-
ling i landet över huvud taget, eftersom den primära
produktionen, dvs. jordbruket, har fått grödorna för-
störda av kringströvande militära styrkor. Det värsta
lidandet drabbar barn, som svälter. Också detta har
nämnts här i dag. I många fall är det bara en humani-
tär insats som gäller.
Regeringens nya Afrikapolitik är förändrad vad
gäller demokratisk inriktning, mänsklig hänsyn, jäm-
ställdhet och en fokusering på den sociala delen av
samhället, på omsorg, på vård, på institutioner och på
utbildning. Det man menar med partnerskap är att det
skall vara en relation som baseras på jämlikhet och
ömsesidighet, men helt nytt är detta inte. Det verkar
som om Sverige har varit på väg dit länge, och för oss
som har sett en del av det svenska biståndet verkar det
inte nytt.
Vad gäller själva basen, det grundläggande inne-
hållet och metoderna, hade jag önskat att Riokonfe-
rensens idéer om kretsloppssamhället hade fått större
genomslagskraft, att kretsloppssamhällets nödvändig-
het hade fått styra utvecklingssamarbetet och att en
radikal modell för ett sådant samhälle hade fått bli
grund för åtminstone något av de projekt som vi nu
startar. Jag hade önskat ett projekt som inte liknar det
västerländska konsumtionssamhället med dess svåra
miljöproblem, som vi ju hela tiden försöker komma
till rätta med. Det borde inte vara konstigare att starta
ett projekt av det slaget än vad det en gång var att
starta de första ekobyarna i Sverige.
Jag yrkar bifall till reservation 8. Jag vill också
uttala mitt stöd för reservationen om MAI-avtalet. Jag
hoppas att det inte är fråga om en bordläggning utan
att det verkligen är fråga om en återremiss för en
ordentlig omarbetning, så att inte investeraren får det
starka skydd som han nu har i avtalet. Det är ett skydd
som är mycket starkare än det som mottagarlandet
och dess arbetstagare har, de som i sin tur verkligen
behöver skydd mot storföretag och internationella
investerare, som inte alltid har ett vackert samvete.