Fru talman! Jag skall först be att få yrka bifall till
reservationerna 3 och 5. Vi står också bakom reser-
vationerna 4 och 6, men det har redan tidigare yrkats
bifall till dessa.
Under några år har nyhetsrapporteringen från Af-
rika innehållit många element av katastrof, folkmord,
konflikter, krig och förödelse, vilket har orsakat sorg
och nedslagenhet i alla Afrikavänners hjärtan. Medan
världshandeln har ökat med över 100 % och u-
ländernas utrikeshandel med 129 % under tidsperio-
den 1980-1994, har Afrikas handel under samma
period minskat med 7 %. Siffrorna för Afrikas andel
av världshandeln men också av utrikeshandeln har
minskat under de senaste decennierna.
Det finns olika förklaringar till dessa siffror. Man
kan tala om diskriminering av utrikeshandeln, en
högre grad av protektionism än i resten av världen
men också om handelshinder på i-landsmarknaderna.
Naturligtvis har också dessa krig, katastrofer och den
förödelse som jag talat om, parat med bristande för-
måga från de styrande att utnyttja de möjligheter som
stått till buds samt korruption och egennytta från de
inhemska regeringarnas sida, spelat stor roll för en
negativ utveckling.
Efter delvis förlorade decennier i flera afrikanska
länder finns det nu tecken på en utveckling som sakta
börjar gå i rätt riktning. Därför är det helt rätt att
omvärlden försöker att stärka de positiva tendenserna.
I givarsamhället i stort är nu partnerskap det stora
inneordet. Det är inte bara i Sverige vi tagit in det
ordet. Jag vill inte på något sätt ironisera över det
nyvaknade och kanske också något yrvakna intresset
för just begreppet partnerskap. Det kanske ändå kan
äga sitt intresse att påminna om att till stor del aktua-
liserades det innehåll begreppet partnerskap har redan
på 60-talet, när de organisationer som sedan länge
arbetat i afrikanska länder med utvecklingssamarbete
i form av katastrofhjälp, skolarbete och sjukvård
insåg att när länderna höll på att frigöra sig från ko-
lonialmakten gällde det också att kunna samarbeta på
ett nytt sätt. Karl-Göran Biörsmark tog upp den här
sidan.
Jag kom själv till Zaïre precis i den vevan, ett år
efter Uhurufriheten i Zaïre. Det alla talade om var att
man nu måste samarbeta på ett annat sätt så att man
tog gemensamt ansvar. Man stod också inför det fak-
tum att kanske skulle de svenska och andra nordiska
medarbetarna få finna sig i att de inte längre kunde
stanna kvar. Det var en oerhört orolig tid. Man ville
inte att det arbete som hade utförts skulle spolieras
utan skulle få fortsätta med oförminskad kraft. Det här
borde man säkert ha insett tidigare. Men det här var
redan på 60-talet, alltså ungefär då vi började utveck-
la svenskt bistånd i statlig regi, som man tog upp
vikten av detta samarbete.
Många kyrkor och ideella organisationer insåg i
och med utvecklingen mot självständiga afrikanska
stater att det enda möjliga och säkra för att garantera
att det arbete som påbörjats i svensk eller nordisk regi
skulle vara att det lades under afrikanskt ledarskap i
samarbete med svenska medarbetare. Denna utveck-
ling var mycket tydlig. Till att börja med arbetade
man sida vid sida i ledarfunktioner för att mer och
mer överlämna ledarskap till afrikaner och låta svens-
kar ha en rådgivande funktion vid sidan om. Detta
visade sig mycket betydelsefullt när medarbetarna
periodvis var tvungna att lämna de länder där de arbe-
tat i många år på grund av de oroligheter som pågick.
Att detta inte har fungerat lika bra på det statliga
området utan först nu aktualiseras över hela linjen kan
säkert förklaras med att de gemensamma värderingar
mellan regeringarna har saknats, därför att vi har haft
att göra med stater som inte haft en utvecklad demo-
krati. När det däremot gäller medarbetare, både in-
födda och svenska som arbetade intimt tillsammans i
t.ex. kyrkligt, humanitärt och socialt arbete, utveckla-
des de gemensamma värderingarna samtidigt med att
arbetet växte fram. Men vi välkomnar att man så
mycket nu betonar partnerskapets betydelse. Det är
oerhört viktigt för att vi skall kunna utföra ett riktigt
gott utvecklingsarbete tillsammans.
Vi har även i vår motion på den här skrivelsen
tagit upp biståndsnivån. Vi välkomnar de slutsatser
som dras i skrivelserna, att den positiva utvecklingen i
Afrika inte får leda till att biståndet från omvärlden
trappas ned. Man påpekar att Afrika söder om Sahara
fortfarande är oerhört fattigt och att fattigdomen
egentligen ökar. Man påpekar att det absolut inte
skulle gå för sig att vi nu lämnade Afrika åt sitt öde.
Den insikten välkomnar vi verkligen.
Vi delar också slutsatsen i skrivelsen att de länder
som inte uppnått FN:s biståndsmål på 0,7 % av natio-
nens BNI och som nu sänker sin biståndsnivå trots
detta egentligen agerar helt irrationellt. Men vi tving-
as än en gång konstatera att regeringen skönmålar den
egna politiken. I skrivelsen heter det att efter en tid av
nedskärningar ökar Sverige återigen biståndet. Det är
anmärkningsvärt att man nu i klarspråk talar om de
nedskärningar som gjorts. Men vi vill ändå understry-
ka att när man nu börjar öka biståndet gör man det
från en väldigt låg nivå historiskt sett. Dessutom har
vi påpekat i vår reservation tillsammans med andra
partier att det faktiskt är så att skall man vara riktigt
korrekt har vi inte riktigt kommit upp till 0,7 % därför
att vi talar om 0,7 % av BNI men FN talar om 0,7 %
av BNP. När man jämför dessa siffror - jag har siffror
som går tillbaka till 1963 - har det under de senaste
åren rört sig om en skillnad på ungefär 500 miljoner.
Vi har ordat mycket om enprocentsmålet tidigare.
En del har tyckt att det kanske inte hör hemma i sam-
band med den här skrivelsen, men vi tycker att det gör
det därför att så mycket av vårt bistånd går till Afrika.
Nu säger man visserligen att man vill öka biståndet
till Afrika, men det gör man på bekostnad av andra
delar av världen. Vi vet ännu inte vilka. Men vi för
vår del menar att det inte skall ske på bekostnad av
andra delar av världen därför att vi vill öka vår bi-
ståndsinsats betydligt mer än vad regeringen och
utskottsmajoriteten vill göra. Man vill bara öka med
0,02 % först till år 2000 och sedan med 0,03 % år
2001. Vi menar att det med den takten tar alldeles för
lång tid. Nu skall jag inte orda mer om det, för vi har
tagit upp detta många gånger. Men det har stor bety-
delse eftersom vi talar om en av de fattigaste konti-
nenterna.
Vi skulle också i detta sammanhang vilja påpeka
att vi fortfarande vidhåller vår uppfattning att det
behövs ett oberoende sekretariat för analys och utvär-
dering. Jag skall inte gå in på några detaljer där. Fakta
om vad vi tycker om detta är mycket väl kända.
Vi menar också att detta har betydelse t.ex. när det
gäller vårt samarbete med regionala organisationer.
Vi kristdemokrater har påpekat att Sverige ger ganska
generöst till dessa organisationer i Afrika utan att vi
egentligen har sett riktigt ordentligt på deras redovis-
ning. Också detta är ett skäl för att vi behöver detta
oberoende sekretariat för analys och utvärdering.
Vi har redan hört om ansvaret gentemot Världs-
banken av ett par talare. Vi kristdemokrater vill un-
derstryka att vi tycker att det är Utrikesdepartementet
som skall fortsätta att ha det finansiella ansvaret och
därför också policyansvaret gentemot Världsbanken,
IMF och regionala banker. Det har den största kompe-
tensen när det gäller dessa frågor. Därför tycker vi att
det är naturligt att så sker.
Vi kristdemokrater har också ställt upp på den re-
servation som finns när det gäller MAI-avtalet. Det
rimmar mycket illa med partnerskapsidén att behandla
ett avtal på det sätt som man hitintills har gjort. Nu är
vi glada för att ikraftträdandet har uppskjutits och att
man tar mer tid på sig att försöka komma överens. Vi
hoppas att det blir så också med utvecklingsländerna.
Annars är de i en sits där de får välja mellan att skriva
på någonting som de kanske inte tycker är bra för
deras egen del eller att helt stå utanför avtalet. Det är
för deras del inte någon lätt sits.
Vi kristdemokrater har också i vår motion lyft
fram vikten av att handel och investeringar får vara ett
verksamt medel för Afrikas framgång. Där menar vi
att småföretagsverksamheten måste få mer stöd. Det
har vuxit upp en informell marknad. Den är helt avgö-
rande för många afrikaners existens och möjligheter
till ett drägligt liv. Denna informella sektor är den
som kommer att drabbas mest vid avregleringar i
ekonomin. Därför är det viktigt att den sektorn inte
missgynnas av en handelsreglering.
Det är viktigt att genom bistånd och investeringar
stödja regional och lokal handel under mer organise-
rade former. Vi har länge hävdat att det är en nöd-
vändighet att göra så. Vi är glada att regeringen har
svängt och nu starkt pläderar för en ökad inriktning på
handel vid sidan av ett reguljärt bistånd och ett mer
utvecklat samarbete mellan svenska näringslivet och
staten. En underlättande faktor för en kraftfull ut-
veckling av handelsrelationerna med de afrikanska
länderna är den integration av Sidas kontor och UD:s
ambassader som fyrpartiregeringen beslutade om år
1993.
Vi menar också att det är viktigt att stödja den typ
av verksamhet som är särskilt inriktad på kvinnor.
Ungefär 80 % av Afrikas livsmedelsproducenter är
kvinnor. Vid sidan av detta har de också ansvaret för
att fostra barnen och ta hand om hemmet. Men deras
inflytande på samhällsutvecklingen har hitintills varit
mycket begränsad. Ett av skälen till detta är att de inte
har någon egen social och ekonomisk plattform. De
har svårt att fullfölja sin utbildning och att engagera
sig i arbetslivet.
Därför har vi föreslagit att man borde ha något
liknande i Afrika som man med framgång har prövat i
Bangladesh, dvs. något i stil med Grameen Bank, som
ger krediter till fattiga människor och som särskilt har
vänt sig till kvinnor. Drygt 90 % av det projektets
låntagare är kvinnor. Det har betytt mycket för att
förbättra deras levnadssituation och ge dem säkrare
inkomster. Vi skulle med glädje se att man kunde
starta något liknande projekt i Afrika.
Jag har också än en gång lyft fram den stora sjö-
regionen som ett exempel på vad man skulle kunna
göra för att främja en utveckling av det civila samhäl-
let och för att bedriva ett freds- och försoningsarbete
på bred nivå i de lokala samhällena. Jag tror också att
en sådan modell skulle kunna användas kanske också
i Rwanda i Kivu och i andra närliggande stater där
den behöver användas.
Det är riktigt att vi redan har ett arbete i Burundi.
Men även där, ungefär som jag sade när det gällde
politiken österöver, är det fläckvis. Det skulle kunna
nå ut till praktiskt taget alla kommuner om man an-
vänder sig av de kanaler som finns. Då skulle det
behövas en strukturerad insats under sakkunnig led-
ning. Där skulle man verkligen kunna utveckla ett
partnerskap.