Herr talman! Det här är den sista budgetdebatten
på jordbrukets område före valet. Det finns, tycker
jag, anledning att summera de tre årens förda
jordbrukspolitik. Den kan summeras med tre ord:
inkonsekvent, kostsam och svår att överblicka.
Den enighet som vi hade vid 1990 års beslut har
förbytts i politisk strid. Vi fattade beslut om en mer
marknadsorienterad politik, men den har ersatts av
en mer centralstyrd politik. Det är att politiker i
större utsträckning nu bestämmer vad som skall
odlas och produceras och till vilket pris.
1990 var fem av riksdagens sex partier överens i den
historiska kompromissen. Efter år av regleringar
och subventioner beslutade fem av riksdagens sex
partier 1990 att man skulle förändra den gamla
centralstyrda politiken. Man var överens om en
neddragning av det spannmålsöverskott, som vi
hade lidit av under stora delar av 70- och 80-talet.
Man skulle få balans mellan produktion och
konsumtion. Den kemikalisering som hade blivit
alltmer intensifierad under 80-talet skulle minskas.
Man var också överens om ett fortsatt stöd till
jordbruket i norra Sverige.
Signalen var att fem av riksdagens sex partier stod
bakom kompromissen. Det betydde att det här var
någonting som bönderna kunde lita på, nu skulle
det bli si och så. Vi var alla medvetna om att det
året därpå skulle vara val. Ingen visste hur det
skulle gå i valet. Därför var vi angelägna om att
prata oss samman och få en bred bas för
uppgörelsen för att lantbrukarna, oavsett majoritet
i den kommande riksdagen, skulle veta hur det
skulle bli inom en överskådlig tid.
Så kom valet. Vi fick en ny regering. Tre av de fem
partier som hade varit överens bytte politik.
Neddragningen av spannmålsöverskottet vändes
till det motsatta genom inlösenpris och arealstöd.
Neddragningen av kemikalie- och
handelsgödselanvändning stoppades. Stödet till
jordbruket i norra Sverige försvagades.
Centern och Moderaterna följdes under hela 80-
talet åt i den jordbrukspolitiska debatten. Ingen
ville släppa den andra. De såg nog en chans att med
jordbruksministern tillika lantbrukaren Karl Erik
Olsson åter få skattebetalarna att öppna sina
plånböcker för ett meningslöst överskott.
Folkpartisterna agerade stödtrupp, väl medvetna
om att en dumpning av överskottet drabbade tredje
världens landsbygdsutveckling -- en fråga som
Folkpartiet i andra sammanhang har månat väldigt
mycket om.
Kds piper till med jämna mellanrum och ser till att
motioner om ekologisk odling från det egna partiet
får en värdig begravning. Men i sak röstar man bort
kraven.
Regeringens proposition är i detta fall både
ofullständig och svårgenomtränglig. I
propositionen saknas frågan om trädgård, fisket,
jordbrukets ställning i norra Sverige,
socialförsäkringssystemet och högre utbildning på
hästområdet. Detta är områden som berörs i
budgetpropositionen, men där man som vanligt
säger att regeringen avser att återkomma till detta
senare. Det är en otillständig metod för politiskt
arbete. Det fragmentiserar politiken och gör det
omöjligt att göra en politisk och ekonomisk
helhetsbedömning. Detta medför vidare att den
sanering av statens finanser som är välbehövlig blir
ineffektiv.
Herr talman! I ett läge då budgetunderskottet är
över 200 miljarder och statsskulden över 1 000
miljarder framstår bönderna i Sverige som de stora
vinnarna i den förda inhemska politiken och nu
senast också i förhandlingarna om ett eventuellt
medlemskap i den europeiska unionen. Regeringen
tillstår naturligtvis inte att bönderna är vinnare i
den inhemska politiken.
Regeringen låtsas i budgetpropositionen som om
man sparar på jordbrukets område, men det är en
skenbar besparing. Man använder nämligen
regleringskassorna, som nu råkar vara extra fyllda
efter fjolårets dåliga skörd, för att kompensera det
som man säger är en besparing. Regeringen ger
härmed en falsk bild av verkligheten. Jag måste
säga att det verkar som om man har lyckats bra från
Jordbruksdepartementets och Centerpartiets sida
att lura finansministern på den här punkten. Men
i verkligheten lyfter man faktiskt den ekonomiska
nivån på jordbrukets område. Om vi nästa år inte
har några pengar i kassan och inte är med i den
europeiska unionen, kommer den här höjningen att
framstå i all sin glans.
Herr talman! Vi Socialdemokrater är emot en
återgång till gamla tiders centralt planerade
jordbrukspolitik. Såsom den har blivit i
verkligheten under åren med borgerlig regering har
den lett till en förskjutning av subventionsnivåerna
från norr till söder och från animalie- till
vegetabilieproduktion. Detta är helt emot vår
strävan. Därför har vi ett lägre inlösenpris. Därför
vill vi också ha något som vi kallar för inkomststöd
i stället för regeringens arealbidrag. Vi vill ha det
på det sättet, eftersom vi med rätta tycker att en
politik som leder till överskottsproduktion är en
dålig politik. Det är ganska meningslöst med
överskottsproduktion.
Vårt socialdemokratiska alternativ har en
miljöprofil. Vi vill ha miljöavgifter, eftersom det är
viktigt att neddragningen av insatsvaror fortsätter.
Vår alternativa miljöprofil gäller också högre
landskapsvårdsersättning. Vi vill hålla landskapet
öppet och samtidigt värna om den biologiska
mångfalden. Vårt alternativ har en
konsumentprofil. I en mer internationaliserad värld
och på en mer internationell marknad är det viktigt
med medvetna konsumenter som kan skilja på och
verkligen välja mellan svenska och importerade
matvaror.
Herr talman! Låt mig avslutningsvis säga några ord
om förhandlingsresultatet. Sverige fick bl.a. en
mjölkkvot som i stort motsvarar vår produktion, en
sockerkvot som av en del uppfattas som för låg, en
basareal som inkluderar vår omställningsmark samt
ett stöd till jordbruket och livsmedelsindustrin i
norra Sverige som med ett visst tricksande kan nå
nuvarande nivå. Under de senaste åren, och kanske
inte minst under fjolåret, då förhandlingsarbetet
har pågått har jag vid mina resor runt om i landet
på gårdar och hos olika LRF-föreningar märkt att
det har skapats ett ganska optimistiskt
investeringsklimat på de olika lantbruksföretagen.
Man är optimistisk, och man bygger framför allt ut
mjölkproduktionen. Man säger att man vill ha en
hög mjölkkvot. Vid mina resor har jag försökt --
och jag vill också göra det i denna debatt -- att varna
för den här optimismen. Om Sverige blir medlem
i europeiska unionen kommer vi att gå in med ett
överskott av spannmål och sannolikt ett överskott
av mjölk. Vi kommer då att tvingas delta i EU:s
neddragning. Den dag vi tvingas dra ned kommer
bäraren av den stora kostymen att få svåra
problem.
I detta sammanhang tycker jag också att det finns
anledning att säga att man inte heller kan bortse
ifrån att det förhandlingsresultat som har
åstadkommits inte blir helfinansierat från Bryssel.
Ibland låter det i den mest entusiastiska debatten
som om pengarna kommer ifrån Bryssel, och då
kostar det ingenting. Sanningen är att många sköna
svenska kronor krävs för att uppnå det
förhandlingsresultat som har åstadkommits på
jordbrukets område. De svenska kronorna skall in
som delfinansiering. I ett fall, nämligen det
nordiska stödet som vi har gemensamt med Norge
och Finland, har vi enbart fått lov att betala själva --
100 % svenska pengar.
Den här sanningen behöver sägas, eftersom den
leder till en fråga som ingen har ställt. Har vi råd
att ta emot pengar från Bryssel? Jag har inte hört
någon som är ansvarig för det här säga det. Jag har
inte heller sett någon officiell uppgift om hur
mycket utgifterna för jordbruket kommer att öka
vid ett medlemskap. Någon från
regeringspartierna -- Ingvar Eriksson eller Lennart
Brunander -- kanske kan ge ett svar på den här
frågan.
Herr talman! Därmed yrkar jag bifall till
reservationerna nr 5 och 6.