Herr talman! Subventioner till näringslivet är av
ondo. De hämmar inte bara förnyelse genom
utveckling utan de motverkar naturliga incitament
för att öka effektiviteten. Subventionerna är
dessutom farliga, eftersom de i allmänhet är
konkurrenssnedvridande och därmed medverkar
till att slå ut annars lönsamma företag genom en
konstlad lägre kostnadsnivå. Den enkla sanningen
gäller i princip alla kommersiella verksamheter.
Det gäller således även jordbruksföretag.
Det hävdas ofta i alla läger att svenska bönder
måste få möjlighet att konkurrera på lika villkor
med omvärlden. Ibland påstår man t.o.m. att detta
skall kunna ske även om Sverige inte är medlem av
den europeiska unionen. Var och en med minsta
förståelse för hur en fri marknad fungerar inser att
det är en utopi. Antingen har man en fri marknad
eller också har man det inte.
EU:s gemensamma jordbrukspolitik, CAP, är inte
heller en fri marknad. CAP är tyvärr närmare en
reglerad planhushållning än en marknadsekonomi.
Det borde enligt min mening i stället vara så att
produktionen styrdes av konsumenternas önskemål
på en konkurrensutsatt marknad.
Under tiden fram till det att vi vet om Sverige
kommer att bli medlem i EU eller inte befinner vi
oss i ett egendomligt mellanläge. Att redan nu ge
svenska bönder samma villkor som deras kolleger i
EU har ingenting med konkurrens på lika villkor att
göra, eftersom de inte konkurrerar på samma
marknad. Vi vänder oss inte till samma
konsumenter. Det kan vi aldrig hävda så länge vi
inte opererar fritt inom tullunionen. Fram till dess
är Sverige en isolerad marknad skyddad av
importtullar. Det vore bra om alla insåg detta
faktum. Det skulle underlätta debatten om vi
talade samma språk.
I detta betänkande behandlas en mängd stöd och
bidrag till svenska bönder som inte finns inom CAP.
Flertalet av dessa stöd är dessutom enligt min
mening konkurrenssnedvridande sinsemellan i
Sverige och kollektivt gentemot utlandet. Jag
tänker på B 4 Täckande av förluster på grund av
statlig kreditgaranti på 41 miljoner, B 5 Stöd till
skuldsatta jordbrukare på 10 miljoner, B 6
Startstöd till jordbrukare på 42 miljoner och B 7
Stöd till avbytarverksamhet m.m. på 535 miljoner.
I det sistnämnda stödet ingår socialförsäkring,
avbytarverksamhet, företagshälsovård och
produktionsanpassning. Dessutom finns posten
B 10, rådgivning och utbildning.
Sammanlagt blir dessa stöd och bidrag över 650
miljoner kronor per år. Eftersom jag har föreslagit
en gradvis avveckling, blir besparingen enligt mitt
förslag för 1994/95 ca 330 miljoner kronor.
Herr talman! Denna regering talar gärna om
budgetsanering. Regeringen talar gärna om ökad
konkurrens och konkurrens på lika villkor. Här
finns otvivelaktigt två goda skäl som stöder min
argumentation. Är det då fel att mot denna
bakgrund, Ingvar Eriksson, betrakta bönderna som
privata småföretagare? Bör de inte i så fall ha
tillgång till riskvilligt kapital, innovationsstöd,
kvittning av underskott i förvärvskälla, avsättning
av vinst i periodiceringsfond och andra
näringspolitiska program på samma villkor som
andra småföretagare? Om svaret är nej, vill jag
gärna att Ingvar Eriksson som moderat och
förespråkare för avreglering och fria
marknadskrafter förklarar för mig och för
kammaren varför jordbrukare skall särbehandlas
gentemot andra småföretagare. Det skall dessutom
ske med stöd som generellt sett inte finns i CAP.
Varför skall jordbrukare ha särskilt avvecklingsstöd
och statsstöd? Varför skall skuldsatta bönder ha
speciellt stöd som inte andra har? Varför skall
bönder ha speciellt förmånliga kreditgarantier,
Ingvar Eriksson?
Men allra underligast är anslaget B 7. Här
återspeglas ett tänkesätt som är en kvarleva från
den tid då bönderna betraktades som anställda av
staten och inte som egna företagare. Regeringens
ambition är tydligen att avveckla delar av detta
stöd. Det är ett steg i rätt riktning, och det tycker
jag är bra. Men det är inte tillräckligt. Det borde
vara lika viktigt att likställa svenska bönder här som
det är att ge dem CAP:s inkomster omedelbart vid
ett EU-medlemskap.
Herr talman! Här hade jag tänkt att förklara litet
närmare vad jag menar. Men för att spara tid
hoppar jag över ett par sidor i mitt manuskript.
Herr talman! I förra veckan gick
Socialdemokraternas partisekreterare ut i pressen
under stort buller och bång och meddelade att
eftersom bl.a. bönderna får så stora fördelar av ett
EU-medlemskap, borde de vara med om att betala.
Vi har också hört Margareta Winberg ge uttryck för
ungefär samma tanke. Jag vill vända mig till henne
och fråga: Är detta allvar eller är det bara ett spel
för galleriet?
Jag är glad att Socialdemokraterna delar min
uppfattning om stödet till skuldsatta bönder. Men
här har Margareta Winberg chansen att på sikt
spara 360 miljoner kronor genom att stödja våra
reservationer. Dessa pengar kan avsättas till
avgiften till EU. Tänk, Margareta Winberg, vilket
fint argument för alla negativa socialdemokrater
inför omröstningen! Om det känns alltför svårt att
rösta med Ny demokrati, kan ni yrka på återremiss.
Då kan betänkandet skrivas om så att förslaget får
formen av ett utskottsinitiativ.
Herr talman! Jag nämnde summan 360 miljoner
kronor. Ny demokrati har nämligen förutom
avvecklingen av de anslag jag har nämnt dessutom
förordat ett generellt sparbeting hos alla
myndigheter motsvarande 2 % av anslaget.
Om regeringen menar allvar med sina ambitioner
att spara med tanke på den skenande statsskulden
och det stora budgetunderskottet, kan denna
möjlighet utnyttjas. Jag medger att det är inte något
stort belopp. Men jag anser att det har ett stort
symbolvärde i att visa sina avsikter. Det är inte
någon orimlig begäran att spara 2 % på
omkostnadsbudgeten. Det vet alla vi som har våra
rötter i storföretag. Där är sådana krav mer regel
än undantag. Givetvis blir det skrik och gnäll, men
företaget överlever.
I det sammanhanget vill jag framföra att det kan
finnas samordningsvinster vid en sammanslagning
av Statens jordbruksverk,
Skogsvårdsorganisationen och Fiskeriverket som
bör undersökas. I den mån verksamheterna kan
kostnadseffektiviseras bör samordning övervägas.
Herr talman! Utskottets majoritet har i
betänkandet riktat skarp kritik mot regeringens sätt
att redovisa underlaget för beslut. Det är ganska
intressant att Socialdemokraterna inte bara
kritiserar denna regering utan även i lika hög grad
tidigare regeringar. Att man brukar göra fel är
ingen anledning att fortsätta att göra fel. Jag gläder
mig åt att utskottet har kommit fram till denna
självklara insikt.
Socialdemokraterna har dock tvingats backa från
den fräna kritik som framgår av deras motion. Jag
uppfattar det som att motionen uppenbarligen
saknar substans. Det märks tydligt, herr talman, att
vi närmar oss valet.
Efter att jag har suttit i jordbruksutskottet nästan
en hel mandatperiod har jag funnit att det råder
ständigt återkommande dispyter om vad som är
riktigt beträffande det underlag som är bas för
utskottets beslut. Utskottets kansli tvingas
oupphörligt att införskaffa kompletterande
information. Jag har vid upprepade tillfällen väckt
motioner om vikten av kontinuitet, korrekt
underlag samt överblick av hela jordbrukspolitiken
på lång sikt. Jag gläder mig åt att fler än jag inser
detta. Av naturliga skäl kan regeringspartierna inte
instämma, åtminstone inte officiellt.
Jag stödjer givetvis alla Ny demokratis
reservationer. Men för att vinna tid yrkar jag bara
bifall till reservationen som gäller mom. 2, 8, 10, 11
och 23. I övrigt yrkar jag bifall till utskottets
hemställan i betänkandet.