Herr talman! Jag började mitt anförande med att
säga att subventioner till näringslivet är av ondo.
Jag tycker att det är viktigt att påpeka detta. Det
finns många tillfällen när subventioner inte är av
ondo.
Margareta Winberg kritiserade vad jag sade. Jag
hoppade över en bit i mitt manuskript. Det var
följande. Nu har emellertid Ny demokrati
tillsammans med regeringen accepterat att ett
medlemskap betyder att vi måste återgå till en
reglering som liknar den vi hade innan 1990 års
beslut. Jag beklagar detta, men accepterar det som
en del av det pris vi måste betala. Det betyder
enkelt uttryckt att svenska bönder kommer
omedelbart vid inträdet i EU att åtnjuta samma
inkomster som sina kolleger. Det innebär ett rejält
lyft, speciellt för växtodlingen. Är det då inte
rimligt att ha ungefär samma regler även på
kostnadssidan? Jag har hävdat detta ett otal gånger,
men får inte respons -- åtminstone inte officiellt.
Men bakom kulisserna blir jag dunkad i ryggen.
Vidare var det den kritik som framförts i
betänkandet. Det är alldeles riktigt att jag har
samma uppfattning som Margareta Winberg om
den kritik som förts fram i betänkandet. Men
mycket av den kritik som står i
Socialdemokraternas motion har
Socialdemokraterna inte yrkat bifall till under
utskottsbehandlingen. Det var den kritiken jag
avsåg. Jag utgår från att eftersom
Socialdemokraterna backar på en sådan fråga i ett
sådant läge har Socialdemokraterna inte tillräckligt
på fötterna.
Vad gäller Mona Sahlin uttalande vill jag säga att
det som jag föreslog Margareta Winberg är
allvarligt menat. Det är inget spel för galleriet jag
gör. Det är nämligen på det sättet att om jag nu
föreslår en avsevärd besparing i budgeten och om
man menar allvar med att skära ned på de
subventioner som går till bönderna, då är det bättre
att skära ned på sådana bidrag och sådant stöd som
är konkurrenssnedvridande, speciellt om de inte
förekommer i den gemensamma
jordbrukspolitiken i den europeiska unionen.