Herr talman! Världen förändras just nu väldigt fort. Vi står mitt i en helt ny verklighet, och det enda vi vet är att vi inte har en aning om hur ens den närmaste framtiden kommer att se ut. Vi kan bara gissa.
En sådan gissning är att väldigt många av de system som vi har på plats i dag kommer att behöva förändras i grunden och att det måste gå fort. De orden sa jag för ett år sedan, när vi stod här och debatterade just detta utgiftsområde. Sedan dess har väldigt mycket hänt både i Sverige och i omvärlden. Men här i politiken, på just det här området, tar vi myrsteg.
Förra året, när jag stod här, talade jag om att vi med våra fyrkantiga och dåligt byggda system sätter krokben för människor som kommer hit. Jag talade om några av de system som behövde ändras, inte minst på arbets- och bostadsmarknaden. Men väldigt lite har hänt där. Med det ökade antal människor som söker skydd i Sverige är det såklart ännu mer bråttom nu än det var för ett år sedan, och de här sakerna behöver fortfarande göras.
Även om vi här i riksdagen inte riktigt har hunnit med finns det ljusglimtar på andra håll. Allt fler kommuner, företag, föreningar, ideella organisationer och en mängd privatpersoner gör massor hela tiden. När all den kraften börjar verka, när de inser att vi inte kommer att lösa den här situationen utan att de måste ta saken i egna händer, då händer det saker.
I Åre sysslar man med matchning av nyanlända, med väldigt goda resultat. Man har insett att Arbetsförmedlingen behöver finnas på plats. Man behöver ha bättre koppling till företagen. Då kan man matcha folk. Då får man ut människor i arbete, och plötsligt är de en resurs i stället för en belastning.
I Sundsvall gjorde man en inventering bland alla sina företagare. Det man kom fram till efterfrågades var att personerna skulle läsa yrkessvenska i stället för att sitta och läsa om Selma Lagerlöf och litteraturhistoria i sfi:n. Man ville också ha handledare som var med den första tiden för att stötta människor så att man hade någon att vända sig till om språket inte fungerade. Det gjorde att man plötsligt fick ut massor med människor som man hade ansett var oanställbara.
I Kalmar letar man vårdpersonal vid hälsoundersökningarna. I Ronneby har man ett stort projekt med brobyggare och med samhällsorientering där man lotsar familjer som ska sätta sina barn i skolan genom de första fyra veckorna på ett helt fantastiskt sätt. Det har minskat konflikterna i samhället och gjort att väldigt många människor kommer ut i arbete snabbare.
I Växjö är det samma sak, och på många andra håll i landet sysslar man med projekt som förbättrar läget och som vi vet fungerar, som man har hållit på med ett tag. I Vänersborg håller man på med lärare. Man för in dem snabbt redan under tiden som asylsökande för att de ska kunna gå på en skola, lära sig svenska och snabbare kunna jobba sedan.
Det här är bara ett litet urval av alla de lyckade exempel som faktiskt finns runt om i landet. Det är den här typen av verksamheter som vi borde stötta och sprida. Men i stället fortsätter man att sätta käppar i hjulet.
I Nybro har man till exempel lediga platser på en svetsarutbildning där nästan alla blir anställda efteråt. Men man får inte ta in vare sig de asylsökande eller de nyanlända där, trots att de är många i just Nybro kommun. Arbetsförmedlingen får inte betala kommunen för de platserna. Men nu gör man det ändå, på kommunens bekostnad, eftersom man förstår att det är bättre för samhället. Men vi har byggt system som inte fungerar.
I Åre säger man att det största problemet fortsätter att vara samma sak: Man får inte använda kommunens anpassade arbetsmarknadsutbildningar för den här gruppen. Och i Vänersborg, där man jobbar med lärarna, påpekar man att det är väldigt svårt för någon som nyligen har anlänt från Syrien att få ett utdrag ur det syriska brottsregistret - såklart, det kan vem som helst förstå. Därför har man behövt kringgå detta genom att ha en uppföljning och en utvärdering av personen i stället. Man hittar flexiblare system. Det är precis det vi ska syssla med här.
Samtidigt tar det nu flera månader för asylsökande att få sina arbetstillstånd och sina samordningsnummer för att kunna starta ett bankkonto, och praktikplatser blir inte godkända. Man håller människor från arbetsmarknaden, och det fortgår precis hela tiden. Men när man sitter i passivitet kommer den kraft som man har från början - den kraft man kommer hit med och som skulle kunna leda till att man kanske startade ett företag eller fick ett jobb - att försvinna, dag för dag. Vi har handläggningstider som är uppe i flera år nu.
Det kan inte få fortsätta så här.
Småföretagen fortsätter år efter år att ange att det största hindret för dem att växa är att de saknar kompetens. Folk tror att det är bara är högutbildad kompetens som behövs. Nej, det saknas en massa människor. Det saknas kockar och svetsare. Serviceföretagen anger att de inte kan hitta bra personer att anställa och att de inte litar på Arbetsförmedlingen. Det är här vi måste sätta in resurser. Det är här som lösningen finns.
Men vad gör man i stället? Jo, man ger upp. Man säger: Nej, vi ska inte förändra systemen. Vi ska fortsätta att krångla till det för folk. Vi ska fortsätta att hålla människor ute från arbetsmarknaden. Vi ska fortsätta att ställa alla de krav som gör att det inte byggs, att företagen inte växer, att sjukvården har svårt att hinna med, att skolorna inte får tag i lärare och att socialtjänsten i många kommuner nu går på knäna. Vi ska fortsätta med det.
Om det krockar med människors rätt att söka skydd i Sverige, vad gör vi då? Just nu säger regeringen att vi ska ta bort den möjligheten, att vi ska göra det svårare. Precis innan jag gick in här i kammaren läste jag en artikel som berättar om att de första båtflyktingarna har kommit till Sverige. Det går inte att bara stänga gränser och tro att det inte påverkar någon. De här människorna finns ändå. I stället för att snabbprocessa en lag om id-krav, som nu ska träda i kraft före jul - då plötsligt går det fort, då är det inga myrsteg - borde vi snabbprocessa den oändliga listan med saker som gör att vi släpper in folk, inte bara för att få skydd här utan också släpper in dem på arbetsmarknaden och bostadsmarknaden och i samhället.
Det är där vi borde lägga vår kraft.
I detta anförande instämde Annika Qarlsson (C).