Herr talman! Jag tror att vi oavsett politisk färg och inriktning i debatten kan vara överens om en sak, i alla fall: Den här hösten kommer med all säkerhet att gå till historien.
Vi var nog ganska många som ganska länge kunde säga att vi har gjort det här förr. År 1992 tog vi emot 84 000 flyktingar från kriget på Balkan. Det var någonting helt annat än det vi står inför nu. Men bara det faktum att vi diskuterar en budget som lades fram den 21 september, precis innan vi började se siffror kring 10 000 i veckan, gör det tydligt att detta är någonting helt nytt som vi står inför i vårt land.
Bara den här veckan tror vi att siffran kommer att gå över 150 000 människor. Det är alltså snart dubbelt så många som vi tog emot år 1992, som vi ofta refererar till som ett rekordår. Det är jag stolt över.
Innan jag går in på det jag vill säga angående betänkandet vill jag rikta ett stort tack till alla dem som har gjort detta möjligt. De har jobbat i skift, dag och natt, på våra myndigheter och i vårt civilsamhälle. De har stått på våra centralstationer. Det gäller alla lärare som ser till att elever får komma in i skolan. Det gäller inte minst också de religiösa samfunden, som har tagit ett stort ansvar för människor på flykt både genom vårt land och till vårt land.
En del av vårt samhälle som har märkt av den ganska stora förändring som vi nu ser är våra kommuner. Vi talar ofta om dem, men jag tycker att vi kan tala om dem ännu mer eftersom jag ser att det är så mycket positivt som görs där.
Jag hade förmånen att få besöka Köping tidigare i höst. Jag ska inte på något sätt nedvärdera Köping, men det är trots allt ett litet samhälle som ganska länge har haft en utflyttning. I Köping har man sett till att ta vara på de människor som kommer till vårt land och som har en medicinsk kompetens som vi saknar. Om man besöker lasarettet i Köping, vilket jag tycker att alla ska göra, kan man ganska snart vid den här tiden på dagen besöka den första lektionen i svenska. Om man väntar till efter lunch ser man att det också pågår en annan klass, nämligen medicinsk svenska och yrkessvenska. Där hittar man människor i klassrummen som är kirurger, tandläkare, allmänläkare, specialister, sjuksköterskor och egentligen alla typer av medicinskt kunniga människor som nyligen har kommit hit och nu vill ta med sig detta in i vårt samhälle.
Jag träffade en kvinna från Syrien som hade kommit hit för något eller några år sedan med sin man. Hon var själv utbildad läkare. Hon hade först kommit till Malmö, där hon hade tänkt tillbringa sin tid i Sverige och bygga upp sitt liv. Men när hon hörde om denna utbildning och att detta kunde vara vägen in också för henne att kunna få ett jobb snabbare bestämde hon sig för att det var Köping hon skulle flytta till, helt enkelt. Hon hade kommit ganska långt med sin svenska, men hon hade en bit kvar. Det var dock tre ord som hon sa gång på gång: Jag vill jobba, jag vill jobba!
Jag tror att det är precis så här vi måste se på de människor som kommer hit och på dem som är här nu och ska in på den svenska arbetsmarknaden. Det här är människor med kompetens, och dem ska vi ta vara på. Det finns knappt något landsting i Sverige i dag som har den kompetensförsörjning man behöver. I stället tvingas man betala dyra pengar för stafettläkare och liknande som man kunde ha använt till bättre vård - trots att vi nu har så många som kommer med denna medicinska bakgrund.
Trots att det görs mycket i våra kommuner, i civilsamhället, i näringslivet och i politiken ska vi absolut inte blunda för att det är mycket mer som behövs. Ganska länge har det varit ett stort gap i sysselsättningsgrad mellan dem som är födda i Sverige och dem som är födda någon annanstans. Det är någonting som vi aldrig kan acceptera, speciellt inte i en tid när så många har kommit hit. Vi kan inte ha människor som är kompetenta, duktiga och drivna sittande helt passiva på våra asylboenden, till exempel. Vi kan inte ha människor som har medicinsk kompetens och som tvingas att jobba med något de är helt överkvalificerade för. Om man dessutom kollar på gapet mellan utrikes födda män och kvinnor ser man att det är ännu större.
Vi måste ta detta på största möjliga allvar. Jag tror egentligen att alla partier kommer att behöva ifrågasätta sin politik och utveckla den, för detta är någonting helt nytt som vi står inför. Dels har vi arbetsmarknaden, som kommer att vara jätteviktig, dels bostadssituationen, där jag tror att vi snart inte har en enda kommun som säger att de klarar av den som det är i dag. Samhällen som tidigare hade stora utflyttningssiffror har i dag bostadskö för första gången på 10, 20 eller 30 år.
Jag är därför glad att det finns många förslag i betänkandet och i regeringens höstbudgetproposition för nästa år. Där tar man frågorna på allvar när det gäller satsningar på bostäder och investeringsstöd. Det handlar också om att använda det befintliga bostadsbeståndet. Det kommer snart förslag om att privatpersoner kan hyra ut till asylsökande. Det handlar även om arbetsmarknaden och snabbspår när det gäller validering, till exempel, i överenskommelsen med de fyra allianspartierna. Det gäller ett breddat RUT-avdrag, som jag tror kommer att vara en viktig del, ökade schabloner för kommuner när det gäller att ta emot asylsökande och 10 miljarder till kommuner och civilsamhälle i denna akuta situation.
Det görs alltså mycket, men det kommer att behöva göras mycket mer. Jag tror någonstans att det är i sådana här situationer vi tvingas att vara extra kreativa och ifrågasätta de system vi har och utveckla dem. Det är också så vi kan bygga ett mycket bättre samhälle med hjälp av alla dem som har kommit hit.
(Applåder)