Herr talman! Först mycket kort, så att vi kan lägga
den debatten åt sidan: Varken jag eller, enligt vad
jag har hört, någon annan i den här debatten har
sagt att han eller hon vill öka budgetunderskottet.
Vad det återigen handlar om är huruvida vi skall
använda skattepengar till att betala människor som
går sysslolösa eller om vi skall använda pengarna
så, att de får använda sin yrkesskicklighet eller
utbilda sig och höja sin kompetens. Det är detta och
ingenting annat som är grundfrågan.
Sedan skall jag komma med ett sensationellt
avslöjande för statsrådet, som säger att nästan alla
de exempel han har hittat är borgerliga. Då skall
jag i förtroende berätta att ni i förra valet vann i
nästan varenda kommun och landsting i landet.
Dessutom vann ni riksdagsvalet och har en stabil
majoritet i den här kammaren. Det är just därför vi
tycker att det är så märkligt att borgerliga politiker
lokalt säger en sak medan borgerliga politiker här i
kammaren säger en annan sak. Man skyller på
varandra. Det är särskilt märkligt när politiker som
tillhör samma vinnande sida i valet gör det. Det är
alltså inte så särskilt märkligt att många av de goda
exemplen är borgerliga. Tyvärr finns det t.ex. i
Östergötland också exempel på motsatsen, dvs.
mindre bra politiska ledningar.
Jag har all respekt för att statsrådet har ont om tid.
Därför skall jag försöka sammanfatta våra frågor i
en, så att det går att svara ett entydigt ja eller nej.
Då skulle det egentligen räcka med ett par
sekunder i nästa replik.
Vi har nu den situation som jag här har beskrivit.
Det finns de offentliga arbetsgivare som har tagit
sitt ansvar, gjort stora insatser och använt resurser
på ett bra, förnuftigt, klokt och flexibelt sätt. Det
finns också län, kommuner och statliga
arbetsgivare som har hittat bra
förhandlingsuppgörelser med
arbetsmarknadsmyndigheterna. Det är bra. Dem
behöver vi så att säga inte bry oss om. Dem skall vi
naturligtvis applådera och ge en eloge. Men sedan
återstår Östergötlands läns landsting, många
kommuner och många statliga arbetsgivare, t.ex.
Luftfartsverket, Försvaret och många andra, där
man fortsätter att sparka ut folk i arbetslöshet. Min
fråga är då: Är Börje Hörnlund beredd att använda
sin diplomatiska förmåga och
förhandlingsskicklighet för att förmå dessa
återstående trilskande offentliga arbetsgivare att
vidta åtgärder så att man nästa år inte behöver
sparka ytterligare en enda offentligt anställd? Ja
eller nej?