Herr talman! Jag får också tacka för svaret. Jag är
naturligt nog besviken. Detta är frågor som inte är
nya. De har varit uppe gång på gång när vi har
diskuterat arbetsmarknadspolitik i våras. Vi har
från Vänsterpartiets sida sagt att det är en orimlig
situation, att kasta ut människor från produktivt
arbete som gäller vår välfärd till arbetslöshet,
passivitet och lågproduktiva åtgärder inom ramen
för ALU, ofta inom kommunal sektor.
Nu svarar Börje Hörnlund att han har tagit initiativ,
men någon särskild utredning pågår inte. Jag skulle
vilja säga att det är en slipad politiker som svarar
så. Oppositionen, både Vänsterpartiet och
socialdemokratin, har under våren ständigt krävt
att man inte skall hantera den kommunala sektorn
på detta sätt. Då måste man också tillskjuta medel.
Vi har kallat det en kommunakut, för att anspela
på ett ställe dit man med glädje slänger pengar från
regeringens sida. Vi har i en motion som vi lade
fram för någon vecka sedan anvisat 5 miljarder
kronor för 1994 och 10 miljarder kronor för 1995 i
syfte att kunna bevara vårdsektorn, skolsektorn
och omsorgssektorn och personalen som gör ett
stort jobb.
Vi har i vår arbetsmarknadspolitik anvisat medel i
våras. Vi har gjort det i en motion nu. Det finns
möjlighet att visa positiv vilja inom några veckor.
Det är medel avsedda för kompetensutveckling,
utbildning och beredskapsarbeten. Vi vill undvika
att slänga ut folk från bra arbetsplatser för att ge
dem passivt eller halvaktivt stöd.
Pengarna, finns de? Nja, Börje Hörnlund vet att a-
kassan, som tas upp både i interpellationen och
interpellationssvaret, på ett sätt bara är ett tomt
hål. Det är att låna pengar, och då får man avgöra
till vad vi skall rikta pengarna. Börje Hörnlund är
mycket tydlig och lydig när han i propositionen om
långtidsarbetslösheten säger att någon förstärkning
av kommunal ekonomi genom ytterligare ökning av
statliga anslag inte är möjlig. Där går gränsen. Det
är den stora frågan. Jag vill fråga Börje Hörnlund
om det inte finns möjlighet för honom som
arbetsmarknadsminister att trycka på
Finansdepartementet och se till att pengar kan
användas i den ordinarie verksamheten. Det borde
trots allt finnas ett socialt ansvar.
Börje Hörnlund antyder att han kämpar och tar
initiativ. Jag vill nog säga att det är tvärtom.
Arbetsmarknadsverket, som är den myndighet som
vilar under Arbetsmarknadsdepartementet, har
gång på gång fört fram åsikter som mycket liknar
dem som SKTF, SKAF, LO, TCO och
Vänsterpartiet har fört fram. Jag kan läsa högt
några rader ur den fördjupade anslagsframställning
som kom för några månader sedan från AMS.
''För att inte konkurrera med ordinarie verksamhet
innefattar arbetslivsutvecklingen ofta
lågprioriterade projekt, dvs. insatser som utan
statlig finansiering annars inte hade kommit till
stånd. I brist på ekonomisk samordning mellan stat,
kommuner och landsting åstadkoms en ineffektiv
rundgång inom den offentliga sektorn genom att
yrkesaktiva överförs från hög- till lågprioriterade
verksamheter. Detta är mycket kostsamt både för
den enskilde individen och för samhällsekonomin
som helhet. T.ex. har sysselsättningen inom
kommunerna minskat med ca 25 000 personer
under första halvåret 1993. Under motsvarande
period har ca 15 000 personer påbörjat
arbetslivsutveckling i kommunal regi.''
Det är mycket lätt att påvisa meningslös rundgång
som drabbar enskilda, som drabbar verksamheten
och som drabbar välfärden.
Nu finns det många initiativ i kommuner, från
arbetsförmedlingar och länsarbetsnämnder. De
fackliga organisationerna är på bettet. Det gäller
också inte minst vänsterpartister, som lägger fram
motioner. Låt oss använda pengar, som ändå måste
användas, för att hålla människor i meningsfull
sysselsättning, för produktiva åtgärder i vårt
samhälle. Låt oss göra omorganisationer som
förbättrar och effektiviserar verksamheter. Låt oss
använda medel till att pröva förkortning av
arbetstiden i särskilt tunga och bundna arbeten. I
några fall har vi fått godkännande, t.ex. i Blekinge
läns landsting, där Länsarbetsnämnden och
Arbetslivsfonden går in i ett projekt om sex
timmars arbetsdag i en provverksamhet på vissa
tunga avdelningar. Varför gör man det? Jo, för at
kunna bibehålla en god omsorgsverksamhet och för
att inte ytterligare spä på arbetslösheten, vilken i sig
är ett hot mot folkhälsan. Landstingets ansvar är till
syvende och sist hälsan inom sitt område.
Jag skulle vilja fråga arbetsmarknadsministern:
Kommer det trots allt inte att tilldelas mer ordinarie
medel till den kommunala sektorn? Det är på det
sättet vi kan upprätthålla välfärden, enligt min
uppfattning. I finansplanen talas om att
konsumtionen skall minska med 1 % 1994 och
1,5 % 1995. Samtidigt ökar vårdbehoven, som
Viola Furubjelke gav exempel på. Kommer
arbetsmarknadsministern att dessutom tillställa
mer medel till arbetsmarknadspolitiska initiativ
som gör att man kan gå in direkt med mycket större
volymer, för att klara den typ av frågor som vi nu
diskuterar? Det finns positiva exempel, i bl.a.
Värmland. Men på många ställen är det tvärtom.
Inte minst i mina hemtrakter får hundratals
människor gå från sjukvårdsinrättningarna -- i
Falun, i Avesta, i Ludvika. Det finns ingen tröst och
ingen meningsfull kommentar till dem i Börje
Hörnlunds svar.