Herr talman! Jag vill först tacka statsrådet för
svaret. Jag vill gärna börja med det positiva. Svaret
är långt, det är innehållsrikt, och det visar att
statsrådet och departementet arbetar seriöst med
frågan. Men tyvärr blandas goda och dåliga saker i
svaret. Man skulle kunna sägas att det präglas av
den numera riksbekanta Hörnlundska veligheten,
om man vill spetsa till det.
Det jag inte tycker om i svaret är att statsrådet säger
att olika stödformer inte skall gynna vissa sektorer.
Det kan vid första anblicken verka rättvist och sunt,
men jag håller inte med om det. Arbetslösheten
drabbar lika hårt och skoningslöst den
handelsanställde, den kommunanställde eller den
industrianställde. För den enskilde är det
naturligtvis samma tragedi. Men ur samhällets
synvinkel finns det faktiskt skillnader.
Den första viktiga skillnaden är att det inte beror
på att efterfrågan har minskat som de anställda
inom den offentliga sektorn i dag hotas av
uppsägning eller har sagts upp. Det är inte så att vi
har blivit friskare och därför säger upp personal
inom landstingen. Det är inte så att barnomsorgen
är överdimensionerad och att vi därför säger upp
folk inom barnomsorgen. Det är inte så att Posten,
Telia och andra egentligen har en för stor apparat.
Problemet är pengar, inte att arbetsinsatserna inte
efterfrågas. Det är den första viktiga skillnaden.
Den andra skillnaden, och den kanske på sätt och
vis är ännu viktigare, är att vi som skattebetalare
betalar ersättningen eller lönen för de
offentliganställda oavsett om de har jobb eller inte.
Arbetslösheten och lönerna betalas ur samma
kassakista, eller vi kanske numera skall säga att det
lånas till dem från samma håll.
När vi diskuterar uppsägningarna och
arbetslösheten inom den offentliga sektorn blir den
relevanta och viktiga frågan om vi skall betala
människor för att de går hemma och är sysslolösa
eller om vi skall betala människor och ge dem en
möjlighet att höja sin kompetens, utbilda sig eller
vara kvar och använda sitt yrkeskunnande i den
verksamhet där de finns. Som ansvarsmedveten
och noggrann skattebetalare tycker jag att det är
bättre att betala människor för vad de gör än att
betala för sysslolöshet. Därför håller jag inte med
om att olika stödformer inte skall gynna vissa
sektorer. Jag tycker att det finns skäl att behandla
den offentliga sektorn annorlunda.
Sedan finns det bra saker i svaret. Det står att
omstruktureringen -- ett vackert ord --, dvs. att man
skall banta organisationen, skall anpassas till
rådande arbetsmarknadssituation. Sedan räknar
statsrådet upp en massa goda exempel på lokala
arbetsgivare som i dag gör ett mycket bra arbete för
att förhindra att människor kastas ut i arbetslöshet.
Man använder lågkonjunkturen för att utbilda och
anpassa sig till framtidens förutsättningar. Det är
jättebra.
Det som händer i Bohuslandstinget, Gävleborg,
Blekinge och Karlskrona är jättebra. Men frågan är
vilken tröst det är för de 160 sjukvårdsanställda i
min hemkommun Norrköping, som dagen före
julafton förlorar sina jobb? Vilken tröst är detta för
alla dem inom försvaret på F 13 i Norrköping som
förlorar sina jobb nästa halvårsskifte? Vilken tröst
är detta för de 28 000 människor som man befarar
förlorar jobbet nästa år, trots att många lokala
arbetsgivare, länsarbetsnämnder och
arbetsförmedlingar tar ett stort ansvar?
Problemet är, statsrådet, att trots att det finns
ansvarsmedvetna lokala arbetsgivare, är det ändå
en fasansfull massa människor som kastas ut i
arbetslöshet. Några av bevisen på att de åtgärder
som nu har vidtagits inte är tillräckliga sitter här på
läktaren. De är naturligtvis nyfikna på vad som
kommer att hända med deras jobb och med deras
framtid.
Den första följdfrågan jag då skulle vilja ställa är
hur statsrådet tänker agera för att påverka de lokala
arbetsgivare som inte har gjort tillräckligt.
Statsrådet räknar upp alla goda exempel, men vad
händer med de dåliga? Det var den ena frågan.
Min slutsats är att även om man lokalt tar ett stort
ansvar så räcker inte det. Det finns ett problem med
pengar. Det kommer vi inte ifrån. De hårda
besparingarna i kommuner och landsting gör det
oerhört svårt för de lokala arbetsgivarna. Då blir
min följdfråga: Är statsrådet beredd att släppa till
ytterligare arbetsmarknadsmedel för att förhindra
uppsägningar i den offentliga sektorn?
Sedan kommer den tredje frågan, som naturligtvis
hör ihop med detta. Statsrådet har ett särskilt
ansvar när det gäller statligt anställda. De flesta
konkreta exempel han nämner är kommuner och
landsting. Vilka direktiv tänker han ge, och på
vilket sätt tänker han påverka statliga arbetsgivare
att inte säga upp folk?