Fru talman! I tider när debatten först och främst,
kanske av naturliga skäl, kommit att handla om ar-
betslöshetsbekämpning och ekonomisk återhämtning
och när prioriteringarna är som svårast, krävs det en
ordentlig diskussion om socialpolitikens roll och
innehåll. Därför är det alldeles extra glädjande att
enigheten kring inriktningen och det välskrivna be-
tänkandet blir en så bra utgångspunkt i debatten.
Av socialutskottets betänkande framgår att vi i ar-
betslöshetens och den ekonomiska krisens spår ser
tendenser som är ytterst allvarliga på en rad sam-
hällsområden. Det handlar om tilltagande boendeseg-
regation, ökad utslagning, barn som far illa, alkohol-
och drogmissbruk och ett våld som skrämmer.
Min generation har inte tidigare upplevt en arbets-
löshet som den vi har nu. Inte sedan andra världskri-
get har Sverige varit utsatt för så stora påfrestningar
som just nu. Hela min uppväxt har präglats av ständi-
ga förbättringar - litet mera, litet bättre.
Många jag möter nu är naturligtvis oerhört oroade
och säger: Jag känner inte igen mig längre. De är
arga. De protesterar. Men även om de nu är kritiska är
deras vrede och deras krav på att vara med och påver-
ka utvecklingen ändå ett stöd.
Men när jag träffar människor som förtvivlat sä-
ger: Det går inte att göra någonting, jag har inte en
chans, jag ger upp - då blir jag skakad, därför att
framtiden är inte ödesbestämd.
Vi kan lösa våra ekonomiska problem och få fast
mark under fötterna igen. Vi kan sluta att låna till
välfärden, även om vägen dit är lång. Det är därför
som regeringen nu genomför ett av de största sane-
ringsprogrammen som något industriland gjort under
efterkrigstiden.
Det är nödvändigt att göra detta. Men det är lika
nödvändigt att det sker på ett sätt som inte leder till
ökande och bestående orättvisor eller till priset av ett
för alltid otryggare och osäkrare samhälle för alla. Vi
får inte lämna vare sig enskilda eller stora grupper av
människor efter oss på vägen mot ökad tillväxt och
bättre ekonomi. En sådan krisbekämpning skapar bara
nya problem, som kostar både pengar och lidande.
När vi nu måste gå in och spara balanserar vi
ibland på en tunn knivsegg. Människor som är i
riskzonen för att hamna utanför kan vara barn med
arbetslösa föräldrar som har svårt att klara ekonomin
och som har tappat tron på sig själva. En del av de
barnen är jag mycket orolig för. Barn och ungdomar
med invandrarbakgrund som bor i segregerade bo-
stadsområden är en annan riskgrupp. De har svårt att
hävda sig i samhället och riskerar också att hamna i
ett utanförskap.
Skillnaderna i hälsa ökar mellan olika befolk-
ningsgrupper. Lågutbildade eller kortutbildade kvin-
nor med tung arbetsbörda både hemma och på jobbet
är en annan utsatt grupp. Många av dem drabbas av
försämrad hälsa, trots att hälsan hos Sveriges befolk-
ning generellt blir allt bättre.
Många människor kommer in i en ond cirkel som
de har svårt att bryta själva. Den som blir av med sin
bostad har svårt att klara jobbet och riskerar att ham-
na i missbruk. Det finns i Stockholmsområdet mellan
500 och 600 hemlösa kvinnor, i härbärgen, inackor-
deringshem och behandlingshem, som därefter inte
har någonstans att ta vägen. De har ingen egen bostad.
Det finns bara cirka trettiotalet platser på särskilda
kvinnohärbärgen.
Så finns det människor som behöver ett alldeles
särskilt stöd av en annan sort. Jag tänker framför allt
på människor med funktionshinder, de psykiskt störda
och ensamma äldre som inte klarar sig själva.
Vi gemensamt, samhället och samhällsresurserna,
måste ta oss an de här människorna även när det är
ont om pengar. Skyddsnäten måste finnas för de mest
utsatta. Det är livsviktigt att stat, landsting och kom-
mun gör rätt prioriteringar.
Det är när det råder brist i kassan som solidarite-
ten sätts på prov. Det är när vi måste prioritera bort
någonting som vår känsla för rättvisa prövas.
Om detta svåra inte görs i dag av oss, då gör nå-
gon annan det i övermorgon, och med all sannolikhet
utan någon som helst urskillning.
Samhället måste hjälpa till med att skapa de goda
cirklarna: utbildning, arbete och bostad. Samhället
måste också ansvara för gemensam finansiering. Det
nämnde bl.a. Barbro Westerholm. Det är samhällets
roll att ansvara för detta, så att goda förutsättningar
ges för människor att leva ett självständigt liv och ett
så gott liv som möjligt.
Socialförsäkringarna är en stomme, folkhälosarbe-
tet, hälso- och sjukvården en annan. En annan del av
detta stöd finns också inom socialtjänsten. Vi kommer
tillbaka i riksdagsdebatten litet senare genom en sär-
skild proposition i höst som bygger på Socialtjänst-
kommitténs betänkande. Det finns naturligtvis redan
nu skäl att ange mera principiella deklarationer, näm-
ligen att samhället genom dessa olika strukturer måste
ställa upp för dem som behöver extra stöd.
Fru talman! Ingen människa är enbart stark eller
svag. Alla kan vara med och bidra till förändringar
och förbättringar om de får en rimlig chans. Vi kan
inte acceptera att fler och fler människor ställs utanför
samhällsgemenskapen och tappar kontrollen över sitt
eget liv.
När vi nu i krisens spår ser en allt ökande segre-
gation måste vi reagera. Vi kan inte acceptera att
skillnaderna mellan de bäst ställda och de sämst ställ-
da ökar och att de i allt större utsträckning bor i skilda
områden, för att inte säga i skilda världar.
Därför har regeringen bl.a. tillsatt Storstadsutred-
ningen. Syftet med den är att den skall hitta metoder
som kan bidra till att bryta den negativa utvecklingen
i de mest utsatta bostadsområdena. Storstadsutred-
ningen skall inte i första hand utreda. Den skall kom-
ma med förslag som kan bidra till att vända utveck-
lingen. Den skall ta vara på den kraft och vilja till
förändring som finns hos människor som bor i dessa
områden.
Här finns förvisso problem, stora problem. Men
det finns också stora möjligheter. Det krävs natur-
ligtvis, vilket har lyfts fram i debatten av flera, en
samordning t.ex. mellan socialtjänst och arbetsmark-
nadspolitik, och den är viktig.
Vi har på många håll brist på ekonomiska resurser.
Men det finns mänskliga resurser, och strävanden att
ge alla förutsättningar att leva ett självständigt och bra
liv får givetvis inte mattas av. Omsorgen om dem som
behöver extra stöd - barnen, de sjuka och de gamla -
får inte gröpas ur. Då riskerar vi inte bara en materiell
utarmning utan också social och andlig fattigdom.
I ett sådant samhälle växer vanmakten, oron och
misstänksamheten mellan människor. I ett sådant
samhälle kan ingen till slut känna sig trygg.