Herr talman! Budgetunderskottet och statsskulden
är välfärdens värsta fiender, skrev Aftonbladet som
rubrik på sin ledare i söndags. Budskapet var det-
samma i gårdagens ekonomiska debatt. Det kan låta
som en självklarhet, men det förtjänar ändå att uppre-
pas.
Hela vårt sociala trygghetssystem bygger på att vi
med politiska beslut kan omfördela vår gemensamma
kaka från dem som är ekonomiskt starka till dem som
på olika sätt i livets olika skeden behöver få sin eko-
nomiska ställning förstärkt eller behöver vård och
omsorg.
För att det skall vara möjligt att göra och för att en
sådan omfördelning skall kunna omsättas i praktiken
krävs det, som också sades i går, att vi är herrar i vårt
eget hus. Om vi skall vara det måste det finnas balans
mellan vad vårt näringsliv kan dra in i form av resur-
ser och de kostnader vi har för den gemensamma
sektorn. Annars blir det andra krafter än de politiska
som så småningom dikterar välfärdens villkor.
Den balansen finns inte i dag. Våra inkomster är
för små och våra utgifter för stora. I ett fåfängt försök
att upprätthålla ett trygghetssystem som vi byggt upp
på förhoppningarna om en evig tillväxt, betydligt
större än den som vi har i dag och den som vi under
en överskådlig framtid kommer att få se, lånar av
kommande generationers välfärd för att upprätthålla
vår generations välfärd. Alla vet dessutom, oavsett
vad som sägs i debatten, att det inte längre med skat-
tehöjningar går att öka inkomsterna för att bygga ut
trygghetssystemet. Varje sådan åtgärd kommer på det
ena eller det andra sättet att leda till välfärdsförluster
på något annat område, t.ex. arbetslöshet.
Vi är, herr talman, med andra ord inne i en ond
cirkel där omfördelningen inte längre är lösningen.
Det må vara ett vackert ord i retoriken, men i prakti-
ken har detta verktyg inte längre samma innebörd.
Eftersom arbetet och inkomster från arbetet utgör
grundbulten i vår sociala trygghet är det bara genom
att vi får fler arbetstillfällen som vårt trygghetssystem
kan förhindras att falla sönder.
Det är därför vi alla nu måste svälja den Dö-
belnsmedicin som syftar till att rädda vår välfärd och
vår sociala trygghet. Det är nya lösningar, nya idéer
och nya tankar som måste födas ur denna medicine-
ring. Det kommer att leda till spänningar i den svens-
ka samhällskroppen. Det kommer att vara en svår
påfrestning på vårt demokratiska system. Vad vi än
gör på detta område kommer varje åtgärd att ur rättvi-
sesynpunkt ifrågasättas av någon eller några. Samti-
digt som vi måste föra vårt välfärdssystem genom
detta ekonomiska nålsöga kan man både på det socia-
la och på det kulturella planet skönja underströmmar,
samhällsuppfattningar och värdeförändringar vars
konsekvenser i förlängningen är svåra att överblicka.
Ur dessa underströmmar virvlar då och då upp före-
teelser och händelser som både chockar och skräm-
mer oss. Det handlar om platser som vi känner igen:
StureCompagniet, Falun, Fryshuset, Bjuv och Mull-
sjö. Alla dessa namn har vi i vårt minne och blir
ständigt påminda om.
Man frågar sig: Var mer än i missbruk av narkoti-
ka och anabola steroider hämtar det besinningslösa
och oprovocerade våld som vi i dag talat om sin nä-
ring? Var finns den näring som föder detta våld mer
än i det som vi brukar rubricera som missbruk? Hur
kommer det sig att vi, vårt väl utvecklade välfärdssys-
tem till trots, inte lyckats att hålla oss ifrån de de-
struktiva tendenser som drabbat länder med betydligt
sämre välfärdssystem än vårt? Vi måste söka svar och
vi måste finna svaren.
Med den ekonomiska verklighet som vi under en
överskådlig framtid måste räkna med att leva i och
med hänsyn till de värderingsförskjutningar som vi
kan se hos den generation som skall ta över efter oss
har vi ett ansvar - vi som i dag sitter i Sveriges riks-
dag och som har ett ansvar för samhället - att refor-
mera och ändra vårt sociala trygghetssystem så att det
fyller den fördelningspolitiska funktion som det är
avsett att fylla. Det måste vara hållbart över tiden. Det
måste hålla i ekonomiskt svaga perioder. Det måste
fylla de krav som den kommande generationen ställer
på ett trygghetssystem och på välfärden.
För att det här skall kunna göras, för att vi skall
kunna åstadkomma de förändringar av dessa system
måste det forskas. Vi måste få forskning och en or-
dentlig utvärdering av välfärdsfrågorna. Vi måste
försöka att utifrån denna forskning finna de nya lös-
ningar och ta de nya grepp som måste till.
Från Centerns sida har vi i en motion föreslagit att
forskning och utvecklingsarbete skall bedrivas just
med utgångspunkt i den nya ekonomiska situationen
och värderingsförändringarna i samhället och utifrån
detta velat peka på hur nödvändigt det är att genom
denna forskning klarlägga 2000-talets villkor för den
svenska välfärdspolitikens utformning.
Enligt Centerns mening måste ett reformerat
trygghetssystem bygga på vissa grundläggande förut-
sättningar. Det måste omfatta alla, och det måste
betalas av alla. Medlen måste fördelas generellt. Be-
hovsprövade system där människor får stå utanför
socialkontor med mössan i handen tillhör en svunnen
tid. Systemet måste innehålla ett ökat inslag av
grundtrygghet där de som tillhör de ekonomiskt sva-
gaste har ett bra skydd i botten. Det skyddet måste vi
bygga upp så att det bekostas av dem som har en
starkare ekonomisk ställning. Vi måste ge det en
kraftigare grund, och vi måste göra det genom att
börja skära i toppen.
Vi kan driva social verksamhet i alternativa drift-
former. Men det är inget mål i sig. Det är ett medel att
skapa valfrihet och rättvisa och att ge de enskilda
människorna möjlighet att utifrån sina egna förutsätt-
ningar och på sina egna villkor välja de former som
de vill ha för den vård och omsorg som de behöver.
Välfärdens mål måste vara det viktigaste, inte dess
former. Vi kan inte för formens skull hålla fast vid
system som inte längre fungerar. Vi måste ha i åtanke
vad som är målet. Att försvara stelbenta system kan i
sig inte vara ett mål. Det är bara att konservera de
problem som har drabbat oss till följd av den ekono-
miska utvecklingen.
Centern har i utskottet fått gehör för sina krav på
att det skall bedrivas ett forsknings- och utvecklings-
arbete för att klarlägga hur välfärden skall byggas upp
under 2000-talet. Vi kallar det gärna för en välfärds-
utredning, även om det kanske är att gå litet långt. Vi
menar att det ändå är så man måste tolka den slutsats
som utskottet har dragit av Centerns motion och andra
motioner. Vi kan därför från Centerns sida yrka bifall
till utskottets hemställan vad gäller tillkännagivandet i
fråga om inriktningen av socialpolitiken. Med den här
forskningen och utvecklingen kan man ta det första
steget mot den reformering av vårt välfärdssystem
som kommande generationer kräver och som ekono-
min kräver. Det skall också vara anpassat till det
absoluta krav som vi måste ställa på oss att stå för vår
generations kostnader. Vi kan inte lämna till kom-
mande generationer ett ansvar som vi själva inte har
kunnat axla.