Fru talman! Till årets riksdag har det väckts ett
antal motioner på temat - Vart är Sverige egentligen
på väg socialt och i det goda livet? Motionerna har
tagit upp det ungdomsvåld och de platser som vi har
diskuterat - Bjuv, Stureplan och Vålberg. Motionärer
tar också upp frågan om vad som händer i våra bo-
stadsområden med risk för segregation och vad som
kommer att hända med de barn som växer upp där. På
motsvarande sätt tar man upp invandrarproblemati-
ken.
När jag bläddrade igenom de här motionerna slog
det mig att det är precis samma resonemang som förs
och precis samma fråga som diskuteras bland vänner
och bekanta: Vart är Sverige på väg socialt och i det
goda livet?
Mot den bakgrunden sade vi oss i socialutskottet
att vi skulle se om det är möjligt för oss att ta till sig
den här gemensamma oron och försöka formulera den
gemensamt som en verklighetsbild. Vi kan nog inte
bli överens om hur vi skall lösa alla problem, men vi
kan komma överens om att ta till oss det här och göra
en gemensam skrivning.
Det visar sig att vi har lyckats med det. Vi har
lyckats få ett tillkännagivande till regeringen som går
ut på att vi vill att man framgent i betydligt större
utsträckning än hittills jobbar med sektorsövergripan-
de politik. Vi har sagt det många gånger. Frågorna i
justitie-, social- och bostadsutskottet går in i varandra.
Nu börjar vi närma oss den punkt då vi mera medvetet
i Sverige måste ta till oss en sektorsövergripande
politik. Det budskapet har också kommit från Ingela
Thalén i inledningen till välfärdsavsnittet. Där sägs att
välfärdspolitiken utsätts för nya utmaningar. Man
pekar ut hur den ekonomiska krisen slår i utsatta
grupper.
I dag hörde vi på förmiddagen hur Laila Freivalds
pekade ut ett initiativ bland statssekreterarna om att
också få med den här sektorsövergripande ansatsen.
För att markera det här gemensamma initiativet i
socialutskottet bjöd vi in företrädare för justitie- och
socialförsäkringsutskottet som fick ge sin syn på det
här. Skulle vi ha haft tid skulle egentligen också före-
trädaren för bostadsutskottet varit här. Man hade
gärna sett vad vi framgent kan göra med kulturen som
uttrycksmedel i dans, musik m.m. i stället för att gå in
på våldets bana. Vi skulle ha kunnat ha med företrä-
dare för idrottsverksamhet och ungdomsidrott. Men vi
har ändå visat en bred ansats. Jag tycker att det är en
framgång att riksdagen över partigränserna tar till sig
den gemensamma verkligheten att vi är oroade och att
vi vill ha mera sektorsövergripande politik.
Efter det konstaterandet skulle jag för egen del
vilja komma med några personliga synpunkter om hur
man skulle kunna gå vidare på det här temat och med
den här ansatsen. När jag lyssnade på debatten under
förmiddagen fann jag att alla var inne på att vi är på
väg mot ett mångkulturellt samhälle i Sverige. Vi som
jobbar med politik vet att vi har olika idéer och ideo-
logier. I Sverige har vi nu att acceptera att vi håller på
att få ett mångkulturelllt samhälle. Människor har rätt
till olika religioner. Människor har rätt att vara med i
olika politiska partier med olika politiska ideologier.
Det måste vi bejaka.
Frågan är dock om inslagen i detta mångkulturella
Sverige ändå skulle kunna gå att förena i någon form
av gemensam värdebas. Det kan vara fråga om ett kitt,
ett etiktorg eller vad ni vill för att alla delar i det
mångkulturella samhället ändå skall kunna leva i
samexistens, så att det inte bryter ut i våld, motsätt-
ningar mellan religioner m.m. Det handlar då om den
grundläggande människosynen och etiken. Några
talare har varit inne på det.
Det handlar då om de två stora tankevärldarna
som bär upp västerlandet i dag, nämligen den huma-
nistiska traditionen med sina rötter i Aten och den
judiskt-kristna traditionen med sina rötter i Jerusalem.
De har förenats i definitionen av det lika människo-
värdet. Jag sitter med i regeringens medicinsk-etiska
råd, där vi har arbetat fram en sådan bas och i mycket
svåra frågor utifrån en gemensam definition om det
lika människovärdet tagit oss fram i ganska svåra
dagsaktuella politiska frågor. Det går inte på en dag,
inte på en månad och knappt på ett år att ordentligt
sätta sig in i frågan om människosynen och dess till-
lämpning. Men jag tror att det framgent skulle kunna
bli en kompass för det mångkulturella Sverige, så att
man också i Sveriges riksdag kan finna lösningar på
ganska viktiga och allvarliga frågor som rör huma-
nism och det goda livet.
I socialutskottet har vi haft hjälp av etiker och den
här människosynen i två viktiga propositioner som vi
skall behandla. Det gäller fosterdiagnostiken och allt
vad den för med sig samt transplantationer av organ.
Vi kommer att möta en proposition om befruktning
utanför kroppen. Det här är inte frågeställningar som
man bara kan lägga på riksdagens bord, motionera
under 14 dagar och sedan tro att det är klart. Det är så
djupa och svåra frågor att man måste sätta sig ned och
ta längre tid på sig. Man behöver framför allt en ge-
nomtänkt människosyn och en etisk kod för att kunna
resonera igenom frågorna med ett intellektuellt för-
hållningssätt och med djupa insikter.
Vi har nu lyckats ta oss igenom frågan om foster-
diagnostik. Jag hoppas - samtliga politiska partier har
lyckats ena sig - att vi skall klara av även frågorna om
donationer av organ och befruktning utanför kroppen.
Detta återstår att se.
Jag känner också ett behov av - nu pratar jag en-
bart som socialpolitiker och socialdemokrat - att
hävda de humanistiska värdena. Jag vill citera vad
Wolf Lepenies, utländsk ledamot av Kungliga Veten-
skapsakademien, skrev för en tid sedan i Svenska
Dagbladet:
"Vi hade glömt att samhällen också är kulturer
och att mänskliga handlingar styrs av värderingar som
ofta bygger på tämligen irrationella motiv. Vi hade
glömt att mentaliteter och mentala strukturer är av
största betydelse för den väg historien tar. I dag vet vi
i hur hög grad framtidens politik måste ta hänsyn till
sådana mentaliteter, men vi vet inte riktigt hur det ska
gå till.
Vad jag har sagt gäller - - - framför allt den eko-
nomiska forskningen. Än i dag är genomsnittsekono-
merna övertygade om att deras discipliner är, eller i
varje fall oundvikligen utvecklas till, en vetenskap -
det vill säga ett forskningsfält där kunskap uppstår i
sammanhang där kulturer inte spelar någon roll och
att denna kunskap kan tillämpas överallt och i varje
ögonblick. God nationalekonomi är som matematik,
och om verkligheten inte följer ekonomernas ekvatio-
ner så är det fel på verkligheten och inte på dem.
Allt detta skulle inte ha varit så bekymmersamt om
inte nationalekonomin hade lyckats erövra en så
prominent plats i den akademiska världen och i det
offentliga livet i stort."
Jag tar inte det här som generell kritik och säger
inte att vi inte måste ha med ekonomiskt tänkande -
tvärtom. Jag menar dock att vi som företräder social-
politik och välfärdspolitik, de mänskliga områdena,
med större kraft måste hävda de humanistiska värde-
na. Då skulle det kunna göras utifrån en syn på det
lika människovärdet och med en genomtänkt etisk
kod. Man bryter mot dessa viktiga mänskliga värden i
större utsträckning i offentlig debatt och i riksdags-
beslut.
Så fyra synpunkter som är viktiga att beakta framgent
om vi skall få ett gott liv. När socialutskottet förbe-
redde den här debatten bad vi representanter för ett
antal sakområden att komma dit. Socialstyrelsen re-
dogjorde för en studie man hade gjort om hur männi-
skorna har det i dag i Välfärdssverige. Där hade man
negativa definitioner. Man definierade fattigdom så
att det gäller om man inte kan leva på sin disponibla
inkomst. Hör och häpna, 9 % av Sveriges befolkning
kan i dag inte leva på sin disponibla inkomst. Utred-
ningen hade andra negativa definitioner. 15 % hade
svårigheter med löpande utgifter. 24 % av svenskarna
hade ingen kontantmarginal. De utsatta grupperna är
utomnordiska invandrare, ensamstående mödrar och
ungdomar.
Detta säger i varje fall oss - och jag tror också att
det är en allmän uppfattning från socialutskottets sida
- att det är väldigt viktigt att människor har arbete.
Det är grunden för att de skall ha ett människovärde.
Det är också grunden för att de skall ha pengar, så att
de kan försörja sig själva och sina familjer. Som jag
ser det står icke en ekonomisk politik som inte sätter
dessa värden och bekämpningen av arbetslösheten
främst i samklang med en socialpolitik som vill hävda
det goda livet.
Det andra jag vill ta upp och peka på är att vi bor-
de få en mer övergripande politisk styrning av inne-
hållet i välfärden och en sektorsövergripande politik.
Vi kan lägga handen på hjärtat och se tillbaka på
hur vi har jobbat och debatterat under de senaste 10-
15 åren. Rätt mycket av diskussionen om välfärden
har handlat om formerna, om man skall organisera si
eller så. Varje landsting med självaktning har en egen
modell. Det handlar om köpa-sälj-systemet etc. Visst
måste vi se över organisationsmodellerna, men i
framtiden är det viktigt att man ser till innehållet i
välfärden. Det blir än mer viktigt i ett läge då vi drar
ner i transfereringssystemen och kommuner och
landsting måste prioritera ännu hårdare. Det handlar
alltså om verksamhetens innehåll. Hur skall skolan
klara av att ge de unga en god start i livet? Hur skall
landstingen leva upp till kraven på kvalitet, trygghet
och likvärdig vård för alla? Detta är de viktigaste
frågorna för människor. Man måste lyfta fram kvalite-
ten och individperspektivet mer.
Jag vill veta att min pappa får den bästa vården.
Om det händer mina familjemedlemmar någonting
vill jag veta att de får den kvalitativt bästa vården. Då
måste vården visa upp kvalitetsinstrument och vara
klart inriktad på ett individperspektiv.
Hela debatten i dag går ut på att man skall styra
mot sektorsövergripande insatser. Jag läste i Svenska
Dagbladet om händelserna i Vålberg. Företrädare för
polisen, skolan och socialtjänsten sade att de sedan en
lång tid tillbaka kände till problemen men att de vän-
tade för länge och inte tog i tillsammans. Varför gjor-
de de inte det? Sten Svensson och jag satt under två
tre år i Psykiatriutredningen. Vi kunde konstatera att
dessa människor for illa, eftersom de olika myndighe-
terna puttade dem emellan sig. Varför gjorde de så?
Jag tror att det är nödvändigt att vi som politiker
övergripande säger att det måste bli en inriktning på
innehållet. Formerna är viktiga, men innehållet och
sektorsövergripande insatser är viktigast. Detta förhål-
lande uppstår nämligen inte av sig självt. Tjänstemän-
nen i dessa byråkratier sitter med sina kikarsikten
inställda på sina områden och tror att de är världens
centrum. De har inte det övergripande perspektivet,
och det kanske vi inte heller skall begära. Men vi som
politiker skall ha det.
Det tredje jag vill peka på handlar om barn och
ungdomar och om en god start i livet. Jag har uppfat-
tat det som att vi är överens om detta.
Låt oss leka med en tanke! Tänk om vi skulle
börja med att ta med idén om människors lika värde
och de etiska koderna! Hur skulle ett sådant resone-
mang kunna börja? Då skulle vi få en föreläsning om
de etiska koderna som handlar om rättvisa, självbe-
stämmande, godhet, att undvika att göra ont, lidan-
deprincipen och att medverka till att folk far från
illabefinnande till välbefinnande. Då har vi med oss
det i bagaget.
Vi vet att det är slumpen som bestämmer hur vi får
det. Vi kan födas förståndshandikappade eller väldigt
begåvade. Vi kan födas av fattiga eller rika föräldrar.
Vi kan födas fysiskt handikappade eller inte. Om man
tillämpar de etiska principerna betyder det att samhäl-
let inte kan acceptera att vår stund på jorden bara får
rulla igenom med så olika livsförutsättningar. Det
krävs ett ställningstagande från politikerna om hur
dessa förhållanden skall utjämnas, så att dessa etiska
principer kan fullföljas. Då är vi inne på ställningsta-
ganden vad gäller handikappolitik, och vi är inne på
svåra ställningstaganden i fråga om vi skall stödja
föräldrar i hemmet eller inte.
För en tid sedan läste jag om de tragiska händel-
serna i England 1992. Två tioåriga pojkar mördade -
jag tror att det var en februarikväll - en tvåårig pojke.
En journalist hade kikat på hur miljön var för dessa
barn. Det visade sig att föräldrarna aldrig hann bli
vuxna. De satt kvar i tonårsföreställningar och fick
sina ideal från västernfilmer, och de drack sprit. De
unga pojkarna som blev mördare hann aldrig bli vux-
na på grund av en så eländig situation i hemmet. Lik-
väl bedömdes dessa tioåringar av ett vuxensamhälle
som vuxna. Detta skedde i rättssalen, i polisförhören
och vid inlåsningen. Medierna var inte nådigare mot
dem än mot andra. Detta visar på ett dilemma. Hur
skall vi stödja och komma in på ett tidigt stadium när
vi vet att det kan hända olyckor?
Jag tror att etiken och synen på människors lika
värde - när vi diskuterar barn och ungdomar - skulle
kunna vägleda oss till djupare ställningstaganden i
politiken än hittills.
Socialutskottet har besökt ett LVU-hem. Där fick
vi höra om en kille som gick i åttan eller nian. Han
hade haft läs- och skrivsvårigheter hela tiden, men det
hade inte upptäckts. Det gjorde honom osäker, och
han kom in på brottets bana. I utskottet frågade vi oss
hur det kan komma sig att skolan låter en ung männi-
ska med så grava handikapp gå igenom utan att det
upptäcks. Vi har sett flera sådana exempel. I framti-
den tror jag att vi skulle ha en press, så att de kunska-
per som man har inom kriminalvården och socialtjäns-
ten om hur det går snett och hur tidigt det sker över-
förs till skolan och också till dagis. Då kan man
komma in på ett tidigare stadium. Detta har vi sagt
flera gånger. Jag tror att vi måste få en politik för en
överföring av kunskap.
De kommersiella TV-kanalerna har varit uppe. Vi
vet att videovåldet och våldet i de kommersiella TV-
kanalerna stör beteendet. En fråga är: Hur skall soci-
alpolitikens etik bringas i överensstämmelse med den
politik som vi har vad gäller radio och TV? Det är
uppenbarligen inte någon harmoni i dag.
Det finns våld bland ungdomar. Allt fler tycker att
vi borde få en samordning mellan rättsväsendet och
andra berörda myndigheter. Det har varit temat här i
dag. Frågan är hur vi skall åstadkomma den samord-
ningen.
Vi har haft en hearing om anabola steroider. Det
var intressant att höra den unge tyngdlyftaren Rain-
hold Gustavsson som kom till utskottets utfrågning.
Han kunde vittna om hur han hade börjat äta dopning-
spreparat. Han berättade om dubbelmissbruk, elände
och våld och om hur han tog sig ur detta. Det var en
lärdom för riksdagens ledamöter att få detta individ-
perspektiv. Jag hoppas att den här utredningen kom-
mer fram till kriminalisering, mer upplysning och
hårdare tag när det gäller de anabola steroiderna.
Jag skall avsluta med att säga något om behovet
av bra beslutsunderlag, även sektorsövergripande
beslutsunderlag.
Sverige har skrivit på FN:s barnkonvention. Nu
har vi haft nedskärningar i välfärdssamhället, och vi
hör från föräldrar och dagis att det har skett försäm-
ringar för barnen. Då uppstår frågan: Hur är situatio-
nen i dag? Vi har inte kommit så långt att vi har ett
löpande informations- eller redovisningssystem som
kan ge oss en aktuell faktabild. Vi får mycket bra
rapporter från Socialstyrelsen, som regeringen begär
att man skall göra, och vi har forskningsrapporter. Det
är alldeles utmärkt, men det räcker inte. Vi borde
kunna gå vidare och ställa ett mer heltäckande infor-
mations- och redovisningssystem på fötter som också
tar upp kvaliteten - mäter den - och utvärderingar. Då
kan vi få svar på frågan om hur välfärden stämmer
med medborgarnas behov och önskemål. Det skall
vara mer attitydundersökningar i beslutsunderlaget än
rena konsumtionsstudier.
Jag vet att kommuner och ett antal berörda myn-
digheter har börjat med ett sådant här arbete. Jag
undrar om man inte kan trycka på politiskt, så att det
om tre fyra år finns en mycket bra början till ett hel-
täckande informationssystem.
Därmed, fru talman, skall jag avsluta med att yrka
bifall till hemställan i socialutskottens betänkanden
SoU15, om socialpolitiken, SoU13 om dopning,
SoU14, SoU16, SoU17, SoU19, SoU20 och SoU22
som behandlas i ett sammanhang. Jag yrkar avslag på
reservationerna.