Herr talman! Jag kommer att ägna mitt inlägg åt
dels det oprovocerade våldet, som skulle vara en
tyngdpunkt i dagens debatt, dels en del andra frågor i
de betänkanden som vi har att behandla i dag.
Justitieminister Freivalds lämnade en hel del sta-
tistik om våldet i vårt samhälle. Vi får väldigt mycket
siffror som pekar uppåt och neråt och ger en litet
förvirrande bild. Jag tror inte att vi skall fastna i den-
na statistikdiskussion. Så länge som våld och över-
grepp begås i samhället måste vi både reagera och
agera. Så länge vi läser om barn som dödar barn, så
länge vi får kännedom om tonåringar som dödar ton-
åringar, så länge vi får höra att homosexuella mördas
på grund av deras sätt att leva, så länge kvinnor och
barn misshandlas i hemmet måste vi reagera och age-
ra.
En sak som jag vill ta upp är att vittnen skräms till
tystnad. Våldsbrott begås av olika skäl. Bl.a. har al-
kohol och dopning tagits upp här. Vi hade, som Sten
Svensson sade, en särskild utfrågning om dopning.
Den gav en väldigt skrämmande bild. Jag rekommen-
derar var och en att läsa referatet från den utfrågning-
en i socialutskottet.
Jag är väldigt glad över att man nu överväger frå-
gan om kriminalisering av det icke-medicinska bruket
av anabola steroider.
För drygt tio år sedan häcklades de som föreslog
detta. Man tyckte att det var barockt att ett hormon-
preparat skulle jämställas med narkotika. Det är också
glädjande att utskottet ser allvarligt på de inkörsportar
till doping som finns och på det förhärligande av
näringspreparat, kostpreparat, som vi kan läsa om i
idrottstidningar och som inger unga människor tron
att man måste använda externa medel för att bli en bra
idrottsutövare eller för att få en muskulös kropp.
Vidare är det glädjande att nikotinet tagits med i
bilden. En del har sagt: Ja, men vi arbetar så mycket
mot rökning inom idrotten. Men då har man inte sett
faran i att nikotin i dag finns i andra former. Det finns
som inhalation, det finns ju läkemedel för det, och
som tuggummi. Det är beredningsformer som, när
medlen intas, väldigt snabbt ger en prestationshöjande
effekt.
Jag skall inte upprepa vad Sten Svensson sagt om
de överväganden som ligger bakom det tillkännagi-
vande till regeringen som vi enats om beträffande
riktlinjerna för barn- och ungdomspolitiken, inte
minst mot bakgrund av det oprovocerade våldet.
Jag tycker att det är väldigt fint att vi här har höjt
oss över partipolitiken och enats om de olika förslag
som har kommit fram i motioner från de sju partierna.
Här sluter vi oss alltså samman i ett tillkännagivande
till regeringen.
Det finns en sak i det här tillkännagivandet som
jag tycker att det är viktigt att ta upp, nämligen att vi
förutsätter att man bygger på ett tvärsektoriellt arbete.
Vår sociala välfärd förutsätter att vi kommer till rätta
med sådant som arbetslöshet, boendesegregation,
invandrarfientlighet och missbruk. Vidare förutsätter
det en verklig jämställdhet mellan män och kvinnor -
att både män och kvinnor engageras i arbetet för so-
cial välfärd och i arbetet mot det oprovocerade våldet.
Denna socialutskottsdebatt är ganska jämställd.
Men ser vi till sammansättningen i den inledande
debatten i dag finner vi att det är som det brukar vara.
Det är ju kvinnor som engagerar sig mot våld, men vi
måste få alla i samhället att engagera sig i insatserna
mot våldet.
Man har gjort en del försök till tvärsektoriellt ar-
bete. Världshälsoorganisationen gick i bräschen för
det på 80-talet. Syftet var att nå det mål som man satt
upp: hälsa för alla år 2000. Man var klar över att
hälso- och sjukvårdssektorn, socialsektorn, inte ensam
kunde åstadkomma att det här målet nåddes, utan man
behövde engagemang från näringspolitiken, jord-
brukspolitiken osv. Man ordnade ministermöten dit
ministrar från alla olika sektorer och från världens alla
länder kom för att delta. I Sverige har vi också gjort
sådana försök på riksnivå och ute i landstingen, med
väldigt blandade resultat.
Jag skulle gärna vilja höra om socialministern har
några synpunkter på hur man skall få fart på ett sådant
här tvärsektoriellt arbete. Jag tror nämligen att det är
nödvändigt att man inom alla sektorer högprioriterar
den sociala välfärden och också arbetet mot brottslig-
heten.
Jag kan inte lämna den här första delen utan att
fråga Sten Svensson om det som Moderaterna fört
fram genom Gun Hellsvik, utegångsförbudet för ung-
domar. Det stämmer inte riktigt för mig med tanke på
den moderata politiken, som ju bygger på den enskil-
des ansvarskänsla - å ena sidan utegångsförbud, å
andra sidan sänkt inköpsålder för alkohol. Jag kan
kanske få svar på den frågan här.
Sedan över till den mer allmänna välfärdspolitiska
delen av mitt anförande. Vi har haft debatter tidigare
här i kammaren. Jag skall inte upprepa allt som jag då
sagt om Folkpartiet liberalernas politik. Men jag vill
ändå understryka att den generella välfärden har star-
ka rötter i den socialliberala idétraditionen.
Vi anser att omsorg, vård och utbildning i allt vä-
sentligt skall finansieras gemensamt och stå till män-
niskors förfogande på lika villkor. Ersättningar vid
t.ex. sjukdom eller arbetslöshet skall ligga på en nivå
som ger trygghet. De får inte ligga på en så låg nivå
att vi utvecklar dubbla system där en del av befolk-
ningen får hålla till godo med en låg ersättningsvis
och de som har feta plånböcker och som kan försäkra
sig kommer i åtnjutande av en högre nivå.
När jag läser kompletteringspropositionen känner
jag oro, för det här bereder väg för dubbla system.
Socialministern kommer kanske in också på denna
fråga i sitt anförande.
Vi anser således att vård, omsorg och utbildning
skall vara offentligt finansierade. Men producenterna
av de här tjänsterna skall kunna arbeta inom såväl
offentlig som privat sektor, på lika villkor. Finansie-
ringen är en sak och produktionen av tjänsterna en
annan.
För oss är också valfrihet och mångfald viktiga.
Genom mångfald anser vi att människor har större
valmöjligheter, och nya vård- och behandlingsformer
utvecklas på ett tillfredsställande sätt både för männi-
skorna och för samhällsekonomin.
Vi är övertygade om att en väl fungerande offent-
lig sektor är en förutsättning för ett väl fungerande
näringsliv, på samma sätt som ett väl fungerande
näringsliv är en förutsättning för social välfärd.
Här känner vi återigen oro när vi läser komplette-
ringspropositionen, för den stimulerar inte näringsli-
vets utveckling.
Som en följd av den här ideologiska grunden har
vi några reservationer i detta betänkande. Det handlar
om möjligheten att bevara enstaka väl fungerande
vårdhem. Det finns ju sådana. Om de fungerar väl och
de boende där vill ha dem kvar tycker vi att det är
onödigt att ha en så rigid lagstiftning att de skall av-
skaffas. Därför tar vi upp detta i reservation 26 i be-
tänkande SoU15. Jag vet faktiskt att man från Social-
demokraternas sida har mött det här problemet. Av en
s-riksdagsledamot fick jag frågan om det fanns möj-
lighet till dispens för små och väl fungerande vård-
hem. Mitt svar blev att Socialdemokraterna i höstas
såg till att de här dispensmöjligheterna försvann.
Denna grundinställning, att den offentliga och den
privata vården skall kunna arbeta under lika förut-
sättningar, leder oss också till att i en reservation i
betänkande SoU14 framhålla att det nuvarande er-
sättningssystemet hämmar privata initiativ för t.ex.
sjuksköterskor, barnmorskor, arbetsterapeuter och
psykoterapeuter. Det är bara människor som har råd
att betala den fulla kostnaden som kan nyttja deras
tjänster.
Slutligen finns det en annan "jämställdhetsfråga"
när det gäller offentlig och privat vård. Detta fram-
kom väldigt tydligt vid utfrågningen av Socialstyrel-
sens chef om Medanalysaffären. Lagstiftningen är så
utformad att tillsynsmöjligheterna inte är jämställda
när det gäller privat och offentlig vård. Vi återkom-
mer till detta senare under mandatperioden, hoppas
jag.
Sedan vill jag säga några ord om "det glömda
Sverige", en hjärtefråga för oss liberaler. Enligt de
liberala värderingarna har varje individ, också med de
sämsta förutsättningarna, rätt att leva ett så värdigt liv
som möjligt och rätt till samhällets resurser på samma
villkor som alla andra. Den grupp jag särskilt vill
hålla fram här är människor med funktionshinder och,
det kommer jag senare till, människor med kroniska
sjukdomar, vars orsaker vi inte känner till och för
vilka vi inte har någon bot.
Vi är stolta över den handikappreform som vi drev
igenom under förra mandatperioden, men en del pro-
blem finns kvar. Därför tycker vi att Handikappom-
budsmannen måste få en processförande roll för att
kunna driva de handikappades sak. Därför yrkar jag
bifall till reservation 41 i betänkande SoU15,
mom. 77.
Jag tycker också att vårt förslag borde behandlas
positivt - att hälsoekonomiskt, samhällsekonomiskt,
värdera bilstöd för dem som är 50 år och äldre. Vi
måste få hårda data här. Själv tycker jag att bilstöd
vore naturligt. Färdtjänst är ju ett alternativ.
Just i dag känns det särskilt viktigt att lyfta fram
de handikappades behov. I kompletteringspropositio-
nen anges att en statlig utredare skall ge förslag om
hur kostnaderna för assistansersättning skall kunna
minskas med 900 miljoner kronor. Regeringen och
Centerpartiet prioriterar med andra ord billigare mat
framför stöd till de mest utsatta i samhället.
Sedan några ord om bemötande i hälso- och sjuk-
vården. Vi tar upp den frågan i samband med amal-
gambetänkandet. Det är ju uppenbart att människor
med kroniska sjukdomar, vars orsak vi inte känner till
och för vilka vi inte har en bra behandling, alltför ofta
blir bemötta med bristande respekt inom hälso- och
sjukvården. Här behövs det insatser i fråga om ut-
bildning och fortbildning men också stöd till den
personal som arbetar med de här patienterna. Det kan
ju vara ganska påfrestande när man känner sig otill-
räcklig som vårdgivare.
I samband med amalgambetänkandet aktualiseras
en annan fråga, en principfråga, genom den c-
reservation som finns beträffande Socialstyrelsens
roll. Det gäller då arbetet med riskbedömningar. Jag
vet, men jag är litet grand part i målet, att det här är
en fråga som engagerar alla myndigheter som arbetar
med riskbedömningar. De frågorna är inte lätta.
Tiden medger inte att jag utvecklar detta närmare.
Jag kan bara försäkra att dessa frågor förorsakar
mycken tankemöda, för vilket beslut tar man med ett
ämne som innebär en risk för några få men goda be-
handlingsresultat för många?
Fru talman! Avslutningsvis: Den här debatten är ju
upplagd så att familjepolitiken har ett eget avsnitt.
Kerstin Heinemann kommer att föra Folkpartiet libe-
ralernas talan här. Därför begränsar jag mig till att
yrka bifall till utskottets hemställan i betänkandet i de
delar som inte handlar om familjepolitik. Folkpartiet
liberalerna står bakom de sju reservationer som finns
utanför det familjepolitiska området. Men för att
hushålla med utskottets tid begränsar jag mig till att
yrka bifall till reservation 41 i betänkande SoU15
avseende mom. 77 i samma betänkande.