Fru talman! Jag ska börja med att yrka bifall till
motionen L 9, punkterna 6 och 7. Jag ställer mig
självklart bakom alla våra synpunkter, men av
tidsskäl nöjer jag mig med att yrka bifall på de nämn-
da punkterna.
I nyhetsbrevet Konsumentmakt som ges ut av
Konsumentrådet läser jag på första sidan:
Regeringens proposition - konservativ och tradi-
tionell.
Moderaternas program - reaktionärt och utma-
nande.
Folkpartiets program - radikalt och modernt.
Självklart blir jag mycket glad. Det finns en för-
klaring till den här klara och tydliga motsättningen,
som Konsumentrådet beskriver. Det gäller ideologi.
Vi har å ena sidan en traditionell socialdemokrati som
tror att allt löses i samhället genom centrala starka
hierarkiska strukturer. Allt kommer uppifrån. Sedan
har vi en övertro på superman-individen hos mode-
raterna. Vi som är socialliberaler tror på ett sunt sam-
spel mellan olika aktörer också när det gäller mark-
naden.
Ett sunt samspel betyder att den offentliga sek-
torn, näringslivet och ideella organisationer lämnar
arenor fria för individen och de s.k. utsatta grupperna
och att det finns både pengar och regelverk som gör
de här arenorna tillgängliga för alla. Tyvärr är fortfa-
rande det glömda Sverige - den gamla socialliberala
formeln - en verklighet. I första hand vill vi jobba för
det glömda Sverige.
Så visst är vi glada över sådana här reaktioner. Vi
kommer att göra allt som vi kan för att den här syn-
punkten och de här ställningstagandena ska bli kända.
"Du ska bestämma" är grundtanken hos Folkpartiet
liberalerna i vår nuvarande politik. Detta betyder att
konsumenten ska få bli huvudaktör i konsumentpoli-
tiken. Detta betyder att konsumentens ställning ska
stärkas på alla marknader. Vi tycker inte att hand-
lingsplanen, som vi i dag diskuterar, har tillräckligt
starka påpekanden om detta. Vi tycker att handlings-
planen fortfarande präglas av den centraliserade sy-
nen, med starka hierarkier och starka centrala struktu-
rer i samhället. Samtidigt tycker vi att de funktions-
hindrade inte uppmärksammas tillräckligt i den här
handlingsplanen. Jag har lyssnat till debatten. Jag har
hört de försvarande ställningstagandena som här har
fått komma till uttryck, men jag tycker inte att frågan
om just de handikappade ska vara självklar och inte
ens behöva nämnas. Frågan är för stor. Funktions-
hindrade behöver enligt deras egna organisationer
mycket starkare inflytande över konsumentpolitiken.
Då räcker det inte med inflytandemålet, utan detta ska
tydligt specificeras.
Vi har framför allt en punkt i vår motion som jag
vill lyfta fram. Den gäller de nya marknaderna, men
inte den nya delen av de nya marknaderna, utan den
gamla delen, den som inte har avreglerats. Vi förstår
inte varför konsumentköplagen och konsument-
tjänstlagen inte berör offentliga verksamheter.
I detta sammanhang har vi agerat flera gånger. Vi
kan inte begripa denna skillnad mellan varor och
tjänster som produceras inom näringslivet och varor
och tjänster som produceras av bolag som är statliga
eller landstings- eller kommunägda. Det är ett slags
protektionism som yttras i detta. Det är också en
ideologisk synvilla, som om den offentliga sektorn
skulle vara absolut felfri, ett slags gudomligt inslag i
samhället som automatiskt tillfredsställer allas intres-
sen. Så är det inte.
Nyligen avslutades en rättegång om barn som ha-
de blivit sjuka på dagis och deras föräldrar som ville
få tillbaka sina avgifter. Hur skulle det ha sett ut om
det hade gällt ett privat dagis och inte ett kommunalt
dagis? Hur skulle detta ha avslutats? Jag tvivlar på att
man så lätt skulle ha slagit ifrån sig ansvaret som
kommunen har gjort i det här sammanhanget.
Vad får vi för svar när vi tar fram dessa synpunk-
ter i vår motion? I utskottets betänkande sägs att vi
ska avvakta tills alla undersökningar angående av-
regleringar läggs fram. Det är inte avregleringarna vi
diskuterar här. Det är det som inte är avreglerat i den
offentliga sektorn som vi diskuterar. Varför ska vi
vänta på svar på vad som har hänt inom elprisområdet
när elproduktionen har avreglerats för att förstå vad
som händer med föräldrar vars barn blir sjuka på ett
kommunalt dagis i ett sjukt kommunalt hus? Det
finns inget samband. Svaret som vi får från utskottet i
betänkandet är inget svar. Det är bara ett sätt att
kringgå ett mycket stort problem.
Det finns också intressanta saker som kan lyftas
fram i sammanhanget. Jag har tittat i Konkurrensver-
kets nyhetsbrev där det finns en intressant rapport om
kommunal planeringsverksamhet och priset på livs-
medel. Där framgår det att en trög och långsam
kommunal planering kan förhindra etableringen av
nya livsmedelsbutiker och minska konkurrensen,
vilket i sin tur leder till höga livsmedelspriser. Det
finns direkta samband mellan sektorerna, men det är
samband som man inte vill se av ideologiska skäl.
Där tänker vi ta ordentlig strid om just dessa saker.
Jag vill också tala om en viktig men oftast bort-
glömd del av det glömda Sverige. Bland de skuldsatta
finns arbetslösa. De här människorna har ingen möj-
lighet att betala, inte ens börja betala, sina skulder.
Skulderna rullar på, och räntorna växer hela tiden.
Gäller det mycket långvarigt arbetslösa, sitter den
som började med en skuld på 50 000 kr efter några år
med en skuld på några hundra tusen kronor.
Vad händer när den människan får jobb? Från
första inkomstdagen slår kronofogden till och vill ha
höga inbetalningar från denna människa. Det är en
utmärkt metod för att skicka tillbaka den skuldsatta in
i arbetslösheten. Om det inte finns den minsta eko-
nomiska förbättring i den nya situationen med ett
jobb, finns det inte heller motiv, incitament, att över-
ge arbetslösheten och gå in i ett aktivt produktivt liv.
Vi har föreslagit att Konsumentverket och krono-
fogdemyndigheten ska starta en diskussion om detta.
Detta har avstyrkts. Vi kommer att fortsätta att slåss
för de glömda, fullständigt nonchalerade, långtidsar-
betslösa. De utesluts mycket ofta från alla andra möj-
ligheter som en vanlig invånare har i Sverige.
Jag vill också avsluta med att påminna om att vi
tycker att Konsumentverkets roll ska definieras på ett
annat sätt och att opinionsbildande verksamhet ska
skiljas från myndighetsutövning.