Fru talman! Lagutskottets betänkande LU2 gäller
en handlingsplan för konsumentpolitiken som ska
gälla fr.o.m. den 1 januari 2001, alltså om en månad
och en vecka.
Hela 84 olika yrkanden är ställda i detta betän-
kande. Det visar att frågorna är intressanta för politi-
kerna. Jag är inte så säker på att medborgarna är lika
intresserade. De flesta konsumenter vet vad de vill
handla och kan ta reda på produktens kvalifikationer,
och förhoppningsvis finns det några människor kvar
som kan säga nej till ett erbjudande på grund av att de
inte har råd att köpa produkten eller tjänsten. Det är
för de andra som denna politik gäller.
Den här är en proposition som bygger på den
parlamentariska utredningen Starka konsumenter i en
gränslös värld. Som bekant delade jag inte majorite-
tens slutsatser mer än på en punkt, nämligen den som
skulle göra konsumenten stark, dvs. utbildning. Det
var betecknande nog den enda som regeringen inte
anammade.
Min uppfattning är att konsumenten som individ
kan bli stark, säker och trygg i sin köpsituation endast
genom att öka sin egen kunskap. Statens ansvar är att
skapa klara regler som vanliga medborgare kan förstå
utan juridisk expertis. För dem som har handikapp,
fysiska eller psykiska, eller av andra skäl inte kan ta
till sig information finns andra vägar till stöd och
hjälp.
Om en vuxen normalbegåvad människa överbe-
skyddas och inte får göra sina egna misstag hindras
den från att utvecklas och lära sig och därmed även
från att träna på att bli bättre. Hur skulle det se ut om
föräldrar aldrig gav barnen en chans att lära sig att stå
för sina egna handlingar? Då skulle de förbli barn och
behöva föräldrarnas skydd hela livet. Sådant är inte
livet, och sådan bör inte heller konsumentpolitiken
vara.
Ja, det framgår med all önskvärd tydlighet att jag
har en annan uppfattning än majoriteten i utskottet,
och det är jag i min fulla rätt till. Det är det som är
demokrati. Jag lyssnade på morgonandakten i förra
veckan. Nu får man inte kalla det för andakt utan för
betraktelse. Den var en hyllning till den envisa män-
niskan. En envis människa är den som har en stånd-
punkt och vågar stå för den. Det är en människa som
har civilkurage nog att stå emot den gängse uppfatt-
ningen och som vågar lyssna på sin övertygelse. En-
ligt den definitionen är jag envis i min övertygelse
om att detta är helt fel väg att gå för att få starka kon-
sumenter.
När jag nu har lämnat min varudeklaration går jag
över till de reservationer som Moderata samlingspar-
tiets representanter i utskottet har lämnat till det här
betänkandet.
Det är reservation 1, som jag yrkar bifall till. Vi
vill att den princip som ska ligga till grund för all
politik, inklusive konsumentpolitiken, ska vara att
kunden alltid har rätt och att det är den enskilde som
ska göra sitt val och tryggt kunna förlita sig på sin
egen kunskap, sunda lagar och en lyhörd och an-
svarstagande marknad. Regeringen minskar i realite-
ten den verkliga konsumentmakten genom att gå in
och styra och ställa.
Reservation 2 gäller målen för konsumentpoliti-
ken. Bland de delmål som regeringen sätter upp vill
vi att det femte, kunskapsmålet, ska sättas främst,
eftersom det är en förutsättning för att de andra målen
ska kunna nås. Det är det enskilda mål som skulle
kunna göra att de andra konsumentinsatserna blir
onödiga. Därigenom skulle de avsatta resurserna,
både personella och ekonomiska, kunna användas på
andra områden som har stora brister.
Även hushållningsmålet skulle bli uppfyllt om
människor lärde sig att sköta sin egen ekonomi, lärde
sig av sina misstag och framför allt lärde sig att avstå
från det som de inte har råd till. Det har generation
efter generation fått lära sig, och jag är rädd att den
enkla principen inte gäller i dag. Det visar den dis-
kussion som finns om den s.k. överskuldsättningen.
En skuld är ett tecken på att någon har köpt eller gjort
någonting som den egentligen inte hade råd till.
Dumma saker gör alla någon gång i livet, och för det
mesta får man stå sitt kast och lära sig av det. Om nu
någon annan ska betala mina skulder, någon som inte
ens har haft nytta av produkten, vart leder det?
Reservation 4 rör kommunal konsumentverksam-
het. Vi anser inte att offentligt finansierade konsu-
mentrådgivare är det bästa sättet att använda skatte-
medel eller att hjälpa konsumenterna. Det finns för-
slag i utredningen om att genom lagstiftning tvinga
alla Sveriges kommuner att inrätta konsumentvägled-
ning. Där gick regeringen på vår linje, dvs. att det ska
bygga på frivillighet. Ibland är regeringen riktigt
förståndig!
Vår nästa reservation, nr 7, handlar om konsu-
mentundervisning, och det har jag redan talat om. Vi
vill att skolungdomar ska ges möjlighet att lära sig
privatekonomi på ett konkret och praktiskt sätt i
grundskolan och att privatekonomi bör vara ett möj-
ligt tillvalsämne i gymnasieskolan.
Reservation nr 9 gäller ideella organisationer. Vi
anser att statens insatser inte ska ökas, utan gradvis
tonas ned för att konsumentsammanslutningar av
olika slag ska kunna bildas, växa och ta på sig större
uppgifter.
Det finns flera sidor på Internet att tillgå kostnads-
fritt, bl.a. Consumer Intelligence och Spara Pengar,
men dessa underkänns eftersom de betjänar båda
kontrahenterna i vad som kallas marknaden.
Fru talman! Reservation nr 11 gäller produktsä-
kerhetslagens tillämpningsområde. Den lagen är ett
stöd och ett skydd för konsumenterna. Den kringgär-
dar produktion av tjänster och varor, så att säkerhet
och kvalitet upprätthålls.
På ett område finns ingen säkerhet för de tjänster
som erbjuds, nämligen inom offentlig verksamhet,
t.ex. sjukvård, skola och omsorg. Dit kan man gå,
men inte få rättelse. I den verksamheten kan tjänster
skada utan att produktsäkerhetslagen gäller.
Det gäller t.ex. inom det område där den enskilde
är särskilt svag, ofta i dubbel bemärkelse, i förhållan-
de till sin motpart, nämligen inom den offentliga
sjukvården. Där har man sitt eget försäkringssystem,
där sker tillsynen i egen regi och där hänger man ut
den enskilda anställda genom ett prickningssystem.
Var finns producentens ansvar, och var gömmer sig
de verkligt ansvariga?
Massmedierna har uppmärksammat att alltfler pa-
tienter har fått en behandling som de inte har förvän-
tat sig, om de har fått någon alls. I många fall, alltför
många, har vården skadat dem. Många patienter är
oroliga, och den stressade personalen får ofta klä
skott för missnöjet.
Vi moderater har länge drivit frågan om att utvid-
ga produktsäkerhetslagen. Redan vid behandlingen i
riksdagen 1988/89 framhöll vi att lagen också måste
omfatta varor och tjänster som erbjuds i offentlig
verksamhet. Stegvis har vår inställning fått ett allt
bredare stöd. Den stora fördelen med att utvidga
produktsäkerhetslagen till offentlig verksamhet är att
lagen därigenom bättre skulle kunna fungera som en
garanti och därmed stärka konsumentskyddet när
konsumenten, förhoppningsvis tillfälligt, kallas för
patient.
Inom EU pågår ett omfattande arbete inom det
konsumentpolitiska området. Regeringen, som smick-
rar sig med att vara föregångare, borde gå i bräschen
även för att medborgarna ska ha samma rättigheter
hos sjukvården som hos skomakaren.
Den sista reservationen, fru talman, nr 12, gäller
forskning på det konsumentpolitiska området. Bak-
grunden är att detta politiska område enligt regering-
en inte tillhör någon speciell akademisk disciplin. Det
är lätt ordnat genom att lägga det på en disciplin, t.ex.
beteendevetenskap, eftersom man ändå ska ta reda på
vad människor gör med de pengar som de har kvar
när skatten är betald. Man vill också påvisa de på-
frestningar för enskilda hushåll som samhälleliga
strukturförändringar orsakar, och man vill belysa hur
skadlig en snabb samhällsutveckling är för konsu-
menterna.
I våras skapades ett centrum för konsumentveten-
skap, och enligt resonemangen inom kommittén ska
detta sedan bli en egen vetenskaplig disciplin. Det
finns storslagna ambitioner om att detta ska blomma
ut till ett europeiskt institut för konsumentforskning.
Nu föreslås att detta centrum ska få den blygsamma
summan av 3,7 miljoner för att komma i gång. Där-
efter, fast det står inte i propositionen, ska bidrag ur
det allmänna forskningsanslaget öronmärkas till detta
specialområde. Efter en uppbyggnadsperiod upp-
skattas medelsbehovet till 15 miljoner per år, och det
bör vara garanterat för en period om minst sex år. En
omfördelning av forskningsresurser till förmån för
konsumentforskning ska alltså ske på andra forsk-
ningsområdens bekostnad.
Vi anser att forskningen ska vara fri. Detaljstyr-
ning med krav på ökad samhällsnytta av det ena eller
andra slaget begränsar den akademiska friheten och
riskerar dessutom att få motsatt verkan. Forskning är
naturligtvis centralt på ett sådant område som konsu-
mentpolitiken, där mycket är politisk ideologi, men
en fri forskning har bättre förutsättningar att lyckas.
Statens mål bör därför vara att skapa förutsättningar
för utveckling och bibehållande av starka och själv-
ständiga forskningsinstitutioner.
Med detta, fru talman, har jag gått igenom det dig-
ra antalet av reservationer mot innehållet i detta be-
tänkande. Jag vill upprepa att jag yrkar bifall endast
till reservation 1; detta för tids vinnande. Jag står
naturligtvis bakom alla våra reservationer.