Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. Propositionen om ändringar i det kommunala utjämningssystemet har utarbetats i god samarbetsanda mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Det föreslås relativt stora förändringar i systemet, men i princip kvarstår den långtgående utjämningen både för inkomster och för strukturella kostnader. Förändringarna är gjorda för att gå kritikerna till mötes.
De största förändringarna finns i inkomstutjämningen. Det nya systemet går ut på att ge alla kommuner och landsting en garanterad skattekraft på 115 respektive 110 %.
Statsbidragen används för att se till att kommuner och landsting kommer upp till de föreslagna utjämningsnivåerna. 15 kommuner och ett landsting ligger av egen kraft över dessa nivåer. Inkomstutjämningssystemet är i huvudsak statligt finansierat. Jämfört med nuvarande system kommer de kommuner och landsting som har landets högsta skattekraft att få behålla mer av sina pengar. Utjämningen blir med andra ord lägre. Det är något som måste uppfattas positivt hos dessa kommuner och landsting, som företrädesvis finns i Stockholmsområdet.
Kostnadsutjämningssystemet är också förenklat, precis som Sonia Karlsson redogjorde för på ett förtjänstfullt sätt, genom att främst kostnadsutjämningen för vatten och avlopp samt kallortstilläggen har slopats. Dessutom har vi renodlat kostnadsutjämningen och samlat regionalpolitiken i ett statligt finansierat strukturbidrag.
Varför har då Vänsterpartiet kunnat gå med på förändringar som innebär en något lägre utjämning? Jo, det beror på att vi vill ha ett utjämningssystem med bred acceptans för att minska klyftorna i landet. Denna breda acceptans är en förutsättning för att få ett långsiktigt hållbart system.
Fru talman! Vi har alltså tillmötesgått kritikerna, men oppositionen är som väntat inte nöjd. Jag har med stort intresse läst deras reservationer. Det enda parti som har förstått förändringarna är Kristdemokraterna, i alla fall om man läser vad som står i reservationerna, som kan vidgå att förslaget till inkomstutjämning är ett steg i rätt riktning.
Genomgående vill samtliga borgerliga partier ha ett nytt system, med lite olika motiveringar men med en gemensam ambition att minska utjämningen ytterligare. De förordar alltså mindre solidaritet mellan kommunerna och mellan landstingen. Det vill säga att de fattiga kommunerna och landstingen ska få mindre och att de rikare ska få mer. Det omskrivs i tjusiga ordalag som att det skulle öka incitamenten för tillväxt.
Den mest hycklande omskrivningen står Moderaterna för. De vill ha ett system som stöder välstånd och menar att det nu föreslagna motverkar välstånd. En fråga till Moderaterna blir ofrånkomligt: Stödja välstånd för vem? Jag uppfattar det bara på det sättet att det handlar om de 15 rikaste kommunerna och ett landsting. De tillskott till kommunsektorn som Moderaterna föreslår ska såvitt jag förstår gå till de rikaste kommunerna och till det rikaste landstinget. Men det räcker inte med att ge mer statsbidrag till de rikaste - man vill också sänka utjämningsgraden till förmån för de rikaste på bekostnad av de fattiga kommunerna.
Folkpartiet och Kristdemokraterna vill också minska utjämningsgraden utifrån argumentet att öka incitament för tillväxt. Folkpartiet anger i sin reservation också att mindre utjämning skulle öka bostadsbyggandet.
Fru talman! Utjämningssystemet är inte ett bidragssystem. Syftet med utjämningssystemet är att ge likvärdiga ekonomiska förutsättningar för alla kommuner och landsting att klara behoven inom skola, vård och omsorg. Utjämningssystemet har utsetts till syndabock när kommunsektorn saknar tillräckligt med resurser. Om man som de borgerliga partierna förespråkar omfördelar mindre, så blir förlorarna de kommuner och landsting som har de sämsta ekonomiska förutsättningarna. Men skjut inte på utjämningssystemet när det saknas resurser! Det enklaste sättet att råda bot på resursbristen är att tillföra kommunsektorn mer pengar. Det handlar om att öka sysselsättningen och att prioritera välfärden före skattesänkningar.
Fru talman! Det är med sorg i hjärtat som jag noterar utvecklingen av Centerpartiets syn på utjämningssystemet. Från att ha varit ett av de partier som värnat de utsatta kommunerna och landstingen har man närmat sig Moderaternas retorik när man kritiserar utjämningssystemet. Centern vill ha ett nytt utjämningssystem som garanterar det kommunala självstyret, skapar likartade förutsättningar genom att kompensera endast för strukturella skillnader och öka incitament för ekonomisk tillväxt och ökad skattekraft. Centern är tydligen beredd att offra sin ideologi för att var med i den borgerliga alliansen.
Man säger sig vilja frysa nuvarande införanderegler på befintlig nivå. Detta skulle kosta 3,2 miljarder. Det har här förts en debatt mellan Sonia Karlsson och Roger Tiefensee. Inte heller jag har hittat dessa 3,2 miljarder i ert förslag, men du gör gällande att de finns.
Problemet för Centerpartiet är att man i sin budgetmotion föreslår minskade statsbidrag i en omfattning som gör utjämningssystemet - såväl det gamla som det i den föreslagna nya tappningen - näst intill omöjligt att genomföra. De minskade statsbidragen är en konsekvens av att man sänker skatten, och på det sättet vill man stärka den egna kommunala skattebasen. Det kan ju vara lovvärt, men det försvårar för att inte säga omöjliggör ett statligt finansierat långtgående utjämningssystem.
Fru talman! Jag vill också passa på att kommentera de borgerliga partiernas hyllande av det kommunala självstyret. Det tenderar att bli ett krav på respekt som gäller för andra men inte för en själv och det egna partiet. Ta Centern som ett exempel! Centern håller det kommunala självstyrets fana högt. Alla specialdestinerade statsbidrag ska till det generella, säger man och föreslår samtidigt att 2 miljarder ska flyttas från den generella påsen till ett specialdestinerat statsbidrag för genomförande av sitt förslag till en nationell vårdgaranti.
Samma sak kan sägas om Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna. När det gäller att föreslå saker som de själva gillar blundar man för att man själv gör ingrepp i det kommunala självstyret. Låt mig nämna några sådana exempel.
Man föreslår att resursfördelningen till skolan och äldreomsorgen ska förstatligas genom nationell skolpeng och nationell äldrepeng. Etableringsrätten för privata skolor ska styras av stat och inte av kommun. Dessutom föreslår man inskränkningar i kommunal näringsverksamhet. Moderaterna anser att kommunerna endast ska sköta kärnverksamheterna. Listan kan bli lång, men låt mig peka på exempel från Folkpartiet och Kristdemokraterna, som vill att kommunal verksamhet som inte är myndighetsutövning ska konkurrensutsättas genom upphandling. Det är ett förslag som förutsätter beslut i riksdagen.
Vänsterpartiet anser att ett utjämningssystem innebär att det kommunala självstyret även kan utvecklas i kommuner och landsting med sämre ekonomiska förutsättningar. Utan utjämningssystem urholkas det kommunala självstyret. Vi anser att nya tillskott av pengar till kommunsektorn bör vara generella. Vi vill också att när nya pengar tillförs kommunsektorn ska de användas till att höja nivån i utjämningssystemet. Vi ser fram emot att inordna skolmiljarderna, pengarna till kunskapslyft och pengar till förskolan i det generella systemet.
En liten men viktig framgång i uppföljningen av utjämningssystemet är att man på ett bättre sätt än tidigare ska analysera hur de olika variablerna i systemet påverkar kvinnor respektive män.
Fru talman! Jag ser att min talartid är slut. Jag har bara det önskemålet att till Moderaterna när det gäller deras reservation 7 om psykiatrin och missbruksvården få säga att jag vill att de ska ta hänsyn till att man faktiskt tar med de här sakerna i den kommunala kostnadsutjämningen. Ni har bara tittat på landstingen.