Herr talman! Detta är ett återkommande diskussionsämne, inte bara i Sveriges riksdag utan även i kommuner och landsting runtom i vårt land.
Låt mig börja med att konstatera att felet med det nuvarande skatteutjämningssystemet inte i första hand är brister i den tekniska utformningen av systemet även om det är komplicerat. Till och med Internationella valutafonden anser nämligen att det svenska inomkommunala skatteutjämningssystemet är perverst. Bara det borde ge en uppfattning om systemets komplexitet.
Riksdagens revisorer konstaterar i en genomgång av statsbidragen till kommunerna att det är nästan omöjligt att kontrollera underlagen för utjämningsbidraget eller utjämningsavgiften. Bara några få personer i landet har djupgående kunskaper inom regelverket och de beräkningar som ligger till grund för bidragen och avgifterna i utjämningssystemet. Ett sådant sakernas tillstånd är inte ägnat att öka respekten för folkstyret.
Nu har vi detta system. Och låt mig då konstatera att vi behöver någon form av utjämningssystem, om inte annat så med tanke på den politik som nu förs finns det all anledning att göra det. Men felet är att det straffar tillväxt, driver fram skattehöjningar, strider mot den kommunala självstyrelsen, är komplext och oöverblickbart och genom sin karaktär av nollsummespel ger upphov till mer eller mindre inbördeskrig mellan kommuner, mellan landsting och mellan landsting och kommuner. Skatteutjämningssystemet straffar tillväxt genom att ökad tillväxt i en kommun inte leder till ökade intäkter för kommunen utan endast till att bidraget i skatteutjämningssystemet minskar men att avgiften ökar.
Det finns flera exempel på kommuner där fler fått arbete eller där näringslivet i kommunen fått ett uppsving som har inneburit att kommunen har förlorat pengar när medborgarnas skatteinbetalningar har ökat. Incitamentet för en kommun att främja ett gott näringslivsklimat och att få fler i arbete försvagas kraftigt. Skattehöjningar drivs fram genom att de negativa effekterna av en skattehöjning i en kommun - färre som arbetar och därigenom krympande skatteunderlag - sprids över hela landet i stället för att drabba den skattehöjande kommunen. Även på detta vis är utjämningssystemet direkt tillväxtskadligt.
Vi anser att det kommunala utjämningssystemet måste förändras för att stödja välstånd. För att kunna möta de långsiktiga utmaningarna inom vården, skolan och omsorgen och för att kunna lösa de omedelbara problemen i ett stort antal kommuner krävs ett nytt utjämningssystem baserat på tydliga ansvarsförhållanden mellan staten och kommunerna.
Utjämningssystemet bör ge kommunerna och landstingen likvärdiga förutsättningar att bedriva kärnverksamhet oberoende av skattekraften. Därför är det angeläget att de ekonomiska relationerna mellan staten och kommunerna utformas med respekt för den kommunala självstyrelsen. Utjämningssystemet måste dessutom vara begripligt och demokratiskt förankrat hos medborgarna och kommunsektorn. Vi har alltså en hel del förankringsarbete att göra. Endast under sådana förhållanden kan incitament skapas för kommunerna när det gäller att bidra till ökad ekonomisk tillväxt och till att främja effektivitet och att bidra till ökad valfrihet för medborgarna.
Den moderata politiken innebär att staten ska ta ansvaret. Staten ska i större utsträckning vara den som bär utjämningsansvaret. Sett till exempel till de förslag som vi lägger fram beträffande äldrepengen och skolpengen kommer utjämningskravet att ligga på en betydligt lägre nivå därför att kommunen inte längre har exempelvis finansieringsansvaret för skolan, vilket ju är en betydande del av den kommunala budgeten.
När det sedan gäller inkomstutjämningen är det i särskilt tre delar i det nuvarande systemet och i det förslag som regeringen förelägger riksdagen som jag skulle vilja framföra kritik.
Först gäller det då att incitamentet för tillväxtfrämjande åtgärder måste stärkas. En kommun eller ett landsting vars invånare och politiker strävar efter att lyckas med att till exempel förbättra sysselsättningen ska inte straffas med en i stort sett hundraprocentig marginaleffekt, vilket uppstår i det av regeringen föreslagna systemet.
Vi förordar en frysning av bidragen till respektive avgifterna från kommuner och landsting vilkas relativa skattekraft växer. På så sätt kommer kommunerna att få behålla hela den relativa tillväxten i skattekraften.
Vidare anser vi att den nivå på skattekraften där utjämningsavgiften börjar debiteras är för låg. Både gränsen för utjämningsavgiften och marginalskatten hämmar tillväxt och är skadliga för svensk ekonomi. Det kan därtill ifrågasättas om avgifter som utformas i likhet med dagens utjämningsavgift över huvud taget är förenliga med regeringsformens lydelse.
I avvaktan på ett nytt grundligt reformerat utjämningssystem föreslår vi därför att gränsen för utjämningsavgiften höjs till 115 % för landsting så att den hamnar på samma nivå som den för primärkommuner. Samtidigt ska utjämningsavgiften sättas till 80 % av den egna skattesatsen för både primärkommuner och landsting. På så sätt mildras något de skadliga effekter som regeringens förslag ger upphov till. Genom att avgiften beräknas utifrån den egna skattesatsen skapas dessutom ett incitament för att hålla en låg skattesats, vilket är nog så viktigt för oss moderater.
När det sedan gäller kostnadsutjämningen kan jag säga att det finns delar i regeringsförslaget som är acceptabla och som vi till och med kan instämma i. Men regeringen borde ha tagit upp frågan om strukturella löneskillnader. Dessutom är det angeläget att överväga att i kostnadsutjämningssystemet för landstingen se över utjämningen för kostnadsskillnader inom psykiatrin och missbruksvården. Skälet till detta är att det finns betydande strukturella kostnadsskillnader inom dessa områden.
Herr talman! Det finns mycket mer att säga om utjämningssystemet. Men i avvaktan på att Moderata samlingspartiet hamnar i regeringsställning och kan i grunden reformera ett i stora stycken misslyckat system nöjer jag mig här i dag med att yrka bifall till reservation 1.