Fru talman! Jag vill börja med att säga till Kenneth G Forslund att det var en njutning - det kanske var att ta i - men det var faktiskt roligt att höra dig. Jag tycker att du har haft en väldigt nyanserad bild av Nato. I talarstolen öppnade du till och med för att man skulle ha en diskussion och debatt om Nato. Det är nästan första gången som jag hör en socialdemokrat vara så öppen i Natofrågan, och det tycker jag är väldigt positivt.
Du tog upp frågan om alliansen och ställningen i Natofrågan. Ja, vi kanske har några åsiktsskillnader inom alliansen i den här frågan, men vi har skrivit ihop oss. En sak är klar, och det är att vi aldrig har varit så samspelta inom alliansen som vi är nu. Vi går i samma riktning, om än vi i Folkpartiet kanske vill ta några steg ytterligare i närmandet till Nato. Men vi går i alla fall hand i hand, och vi går i samma riktning.
Däremot har du betydligt större problem på din kant. De två partier som du samarbetar med, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, lever ju på en helt annan planet än vad du och jag gör. Vi inser, både du och jag, Kenneth, hur viktigt det är med EU-medlemskapet och ett nära samarbete med Nato, medan Vänstern och Miljöpartiet faktiskt vill vända EU ryggen och vill vända Nato ryggen. Så på din kant färdas ni på två olika planeter som går direkt på kollisionskurs, skulle jag vilja säga.
Min fråga gäller egentligen den speciella relationen som Nato nu öppnar för. De vill ha en närmare relation med Sverige, Finland, Australien och Nya Zeeland efter det att de flesta partnerskapsländer, av vilka Sverige är ett, har blivit medlemmar i Nato. Därmed har partnerskapsländerna förlorat i vikt och fått en mindre roll. När vi nu är så aktiva med Nato i Afghanistan och Kosovo vill de ge oss en speciell relation. Det vore intressant att höra vad du anser om den möjligheten.