Fru talman! I Sverige råder god samstämmighet kring svensk säkerhetspolitik, i alla fall så som det kommer till uttryck i det här betänkandet. Denna samstämmighet mellan regeringspartiet och den borgerliga alliansen manifesteras huvudsakligen, tycker jag, i en god uppslutning kring vår säkerhetspolitiska doktrin från år 2002 som klargör att vårt lands framtida säkerhet bygger på gemenskap och samarbete med andra länder. Jag tror också att den här samstämmigheten har sin grund i omvärldsförändringar sedan Berlinmurens fall. Fem av sju riksdagspartier drar samma slutsats kring vad både EU och Nato har betytt för utvecklingen och säkerheten i vårt närområde och för vårt land.
Men det handlar också om att Sverige nu är med i EU. EU:s säkerhetsstrategi fastställer grundläggande principer för europeisk säkerhetspolitik. En bärande del i denna är att länderna förbinder sig att stärka förmågan till krishanteringsoperationer. Här ser alliansen med oro på de nedskärningar inom svenskt försvar som kan skada vår långsiktiga trovärdighet inom säkerhetspolitiken och som en del i EU:s ambitioner.
Det saknas inte utmaningar. Det finns en stor efterfrågan på krishanteringsförmåga, både civil och militär, och på fredsbevarande insatser från FN, EU och Nato. Det pågår för närvarande 70 väpnade konflikter i världen, många av dem i Afrika, präglade av interna konflikter, inte konflikter mellan stater. Ursprunget är olika, men många gånger handlar det om till exempel kamp om resurser, maktmissbruk eller etniska motsättningar. Det som kännetecknar dessa konflikter är att det främst är civila som drabbas, inte minst kvinnor och barn, som dödas, skändas och lemlästas, och de överlevande får leva i omfattande misär och djup fattigdom.
Vi från alliansen anser att Sverige måste ta sin del av ansvaret för att lindra och förhindra den här typen av konflikter. Det viktiga är då regelverket, inom FN, EU och OSSE, som är oerhört angeläget, men det är också det förebyggande arbetet där arbete för ökad demokratisering och rättsstatsbyggande är en viktig del. Det är viktigt att vi får länder som präglas av öppenhet och där vi använder verktyg som diplomati men också frihandel för att öka sambanden i världen.
Men när det brister, när det förebyggande inte har fungerat, när det begås övergrepp och våld mot människor, är det viktigt att vi har en förmåga att bistå med internationella operationer. För Sveriges del är det kanske först och främst en moralisk fråga, men det handlar också om fred och säkerhet i vårt närområde och nuförtiden också i andra delar av världen. Genom att öka säkerheten i världen ökar vi vår egen säkerhet. Vi kan inte lämna gamla och bortglömda konflikter åt sitt öde. I en global värld är det oerhört viktigt att vi har förmåga att ingripa och agera långt utanför vårt eget lands gränser och att vi tillsammans med andra kan bidra för att öka säkerheten.
Vi har en långt högre ambitionsnivå än de i dag drygt 700 som bidrar i fredsbevarande och internationella operationer från svensk sida. Alliansen har som målsättning att det ska vara minst 2 000 män och kvinnor som har en förmåga att bistå. Det motsvarar de förväntningar som finns på Sverige, och det motsvarar den tradition vi har haft på området. Men det är också viktigt att vi vet vad vi vill göra med dessa insatser.
Vi har därför krävt att Sverige, i bred enighet helst, skulle ta fram en strategi för internationella operationer, så att vi hade en mer genomarbetad plan för hur det här ska gå till. Vi har sagt att utgångspunkter som bör ingå i en sådan strategi är
att tydliggöra de prioriteringar där Sverige ska bidra med trupp
att svensk trupp snabbt måste kunna vara på plats vid internationella krishärdar och att man ska kunna visa uthållighet
att förstärkningar snabbt måste kunna komma på plats om så krävs, delvis för de enskilda soldaternas säkerhet men också för att kunna stävja konflikter som riskerar att eskalera
att svensk trupp har rätt utbildning och rätt utrustning för de allt farligare uppdrag som väntar utomlands
att personalförsörjningssystemen måste reformeras för att säkerställa att Försvarsmakten kan rekrytera kvalificerad personal till olika insatser.
Kring en sådan här strategi har vi diskuterat större delen av mandatperioden, men det är betecknande att det har funnits en slapphänthet i den här frågan. Man har inte velat ta upp den här goda tanken från regeringspartiets sida. Därför känns det lite
ad hoc
-mässigt beträffande var Sverige bidrar. Men det jag också tror är viktigt med en sådan här strategi är att visa att det inte bara handlar om militära uppgifter utan att det civila och det militära måste gå hand i hand, precis som man säger: utan säkerhet ingen utveckling - utan utveckling ingen säkerhet.
Om våra ambitiösa biståndssatsningar från svensk sida ska kunna samverka med säkerhetsbyggande för att kunna nå varaktig stabilitet i ett konfliktområde så måste andra grundläggande förutsättningar också vara på plats, såsom elektricitet, vatten, poliser och administration, för att nämna några exempel. Här är ju Sverige väldigt duktigt. Vi har god erfarenhet, och efterfrågan, som jag sade, fru talman, på vår delaktighet är omfattande.
Jag tänkte också ta upp några andra aspekter. Som jag sade är betänkandet präglat av rätt stor enighet. Men det finns några punkter där jag tycker att det finns en otydlighet kring socialdemokratins ambitioner och prioriteringar och några frågor som vi från alliansen vill lyfta, och det vill jag också göra från Moderaternas sida. Jag tycker att det är ett gott tillfälle att göra det i dag - att diskutera inte minst massförstörelsevapen, nedrustning och icke-spridning, en klassiker i svensk säkerhetspolitik, och att koppla detta till det vi nu ser av internationell systemhotande brottslighet och terrorism.
Hoten kring massförstörelsevapen har väl sällan varit så aktuella som i dag. De är också mycket svårare att hantera. Det är mer svårkontrollerbart. Det är andra aktörer som riskerar att komma i besittning av massförstörelsevapen. Det är en oerhört oroande utveckling vi kan se.
Vad har vi för motmedel? Ett av de viktigaste tror jag är att bidra till demokratisering, att fler länder präglas av öppenhet och att vi kan lita på varandra i det internationella systemet. Tyvärr finns det alldeles för lite maktmedel att ta till. Jag tycker mig se detta i fallet Iran, som är brännande. Det är oerhört viktigt att det internationella samfundet nu kan agera gemensamt i denna fråga och inte är undfallande. Det är oerhört viktigt att hålla ihop kring detta. Det handlar dels om säkerhetsläget i en redan mycket ansträngd region där den iranska regimen tydligt uttalar hot mot staten Israels existens, vilket är fullkomligt oacceptabelt, dels om den bredare aspekten att vi måste se till att färre länder förfogar över kärnvapenteknologi, inte fler. Därför är frågan om Iran så oerhört viktig.
Vi moderater har inför denna motionsbehandling motionerat om att man inom FN borde hitta system för att ännu mer kunna ha sanktioner mot dem som bryter mot befintliga avtal och hitta fler verktyg för att i tid kunna agera. Jag tror att det finns anledning för utskottet att återkomma till detta, för det har varit en inte alltför omfattande hantering av detta motionsyrkande.
Det leder mig också in på FN-reformer, där vi kan se att väldigt mycket återstår. Det finns goda förhoppningar kring 60-årsfirande Förenta nationerna, men vi måste fråga oss: Hur ser det ut med den fredsbyggande kommission som nu är på plats? Hur kommer den att fungera? Kommer det att levereras in kapacitet så att den kan leva upp till sina fina ambitioner? Hur kommer rådet för mänskliga rättigheter att se ut i verkligheten? Kvardröjande svåra frågor som nu måste få sin lösning är bland annat hur man ska definiera terrorism och hur man ska kunna göra reformer av beslutsfattandet, inte minst i säkerhetsrådet.
Men vi kommer också tillbaka till frågan: Hur kan vi få en bättre efterlevnad av exempelvis NPT? Hur kan vi medverka till icke-spridning? Ett sätt är att Sverige också agerar, att vi har en ökad närvaro i olika forum där detta spelar roll. Det finns ett amerikanskt initiativ som heter Proliferation Security Initiative som syftar till att ha god kontroll och bättre översikt över eventuella transporter av massförstörelsevapen. Här är det bara tragiskt att konstatera att Sverige inte tillhör den inre kärna av länder som vill medverka till icke-spridning. Det tycker jag är synd. Sverige har en väldigt fin tradition på detta område men lyckas nuförtiden inte hålla uppe de här frågorna.
Detsamma gäller Natomissionen Active Endeavour i Medelhavet, som väldigt mycket har till syfte att kunna borda fartyg vid tecken på terroristaktiviteter men också för att hitta massförstörelsevapen. Också här står Sverige vid sidan av. Jag tycker att det är ett trendbrott mot den aktiva utrikespolitik som man tidigare har sagt sig ha från Socialdemokraternas sida. Vi står vid sidan av. Vi använder alla de fina orden, men när det finns arrangemang som vi kan delta i är vi inte med. Då tycker jag också att vi tappar en del av trovärdigheten.
Det skulle osökt kunna leda mig in på Natofrågan. Få andra bokstavskombinationer väcker väl så mycket känslor. Problemet är att vi inte diskuterar innehållet i och utvecklingen av organisationen utan bara sätter upp olika stridslinjer, här i kammaren och i Sverige, kring en väldigt viktig organisation som Sverige
är
en stor del av. Vi är ett partnerland i Nato, vi deltar i väldigt många av Natos operationer, vår materiel har Natostandard och vi är väldigt mycket engagerade i Natos utveckling.
Det är bara att konstatera: Nato är den militära säkerhetsryggraden i Europa. Men det är också en organisation som förändras, där insatserna nu är väldigt mycket mer
out of area.
Alliansen välkomnar denna utveckling och ser också att det är bra att vi får ett närmare samarbete mellan Nato och EU. Men jag skulle också vilja se att Sverige som ett partnerland till Nato vore mer delaktigt i den här processen.
Här återkommer jag till att vi inte riktigt vet hur socialdemokratin och regeringen hanterar en del frågor. I höst är det ett stort toppmöte i Natos regi i Riga. Då kommer man bland annat att diskutera något som heter Global Partnership
.
Det är ett initiativ från Natos sida som syftar till att vara än mer multilateralt och knyta ihop olika samarbeten, dels för att visa att man kan ha olika sätt att vara med i Nato, dels för att hylla till exempel en del partnerländer. Sverige är ju ett aktivt partnerland och medverkar inte minst i Afghanistan i en stor multiinsats tillsammans med andra för att underlätta övergången till demokrati och rättsstat i det landet. Vi är med och återuppbygger, gagnar säkerheten och samverkar nära med bland annat Svenska Afghanistankommittén.
Hur ser då dessa arrangemang inom Nato ut framöver? Vilka relationer ska partnerskapsländer ha till varandra? Är det bra eller dåligt om Sverige samverkar mer med exempelvis Australien? Dessa saker tycker jag att vi borde diskutera mycket mer.
Jag tror att det som behövs för att vi ska komma bort från bokstavsångesten kring n-a-t-o är just en uppriktighet kring säkerhetspolitiken. Det har alliansen efterlyst. Vilka är prioriteringarna? Hur är inriktningen? Om vi har en dålig förankring av den svenska säkerhetspolitiken kommer vi nämligen inte att få den acceptans bland medborgarna som jag tror är nödvändig för att göra alla de insatser som vi faktiskt gör. Jag tror att det är avgörande för en effektiv och väl fungerande säkerhetspolitik att den blir mer uppriktig och bättre förankrad.
Jag tänkte ta tillfället i akt att nämna några saker till, även om jag vet att jag kanske har anmält något för lite talartid. Det handlar om att utrikespolitiken måste ha förmåga till god analys men också kapacitet och kraft att engagera sig. Den måste ha kraft att sätta makt bakom det engagemang man säger sig uppvisa men också förmåga att agera om det blir kris.
I alliansens slutdokument säger vi att det måste finnas en kapacitet att tänka nytt och blicka framåt för att aktivt bidra till att lösa internationella problem. Detta skulle jag vilja ställa i bjärt kontrast till hur jag nu uppfattar att den socialdemokratiska regeringen hanterar frågan om energisäkerhet.
Ointresset har varit stort kring att lyfta upp detta som en internationell säkerhetspolitisk fråga och en fråga som vi på EU-nivå kanske borde fundera mer på. Hela den diskussionen har till min förvåning mötts av en väldigt ljum inställning. För mig är det uppenbart att det finns mycket grogrunder i kampen om resurser. Snabbväxande ekonomier har behov av naturtillgångar och resurser. Det finns en tilltagande aggressivitet från vissa länder för att tillgodose sina egna intressen och behov, något som redan i dag yttrar sig till exempel i Afrika.
Men vi har också fått påminnelse om detta i vårt närområde. Vi har sett vad som skedde i Vitryssland och Ukraina. Vi har sett att gasledningar och gaspriser är effektiva påtryckningsmedel för att påverka länders egna val säkerhetspolitiskt. Det behövs inte så mycket fantasi för att inse vad man kan åstadkomma med detta. Därmed tycker jag att man borde ha en större öppenhet för att diskutera till exempel energisäkerhet som en ny viktig del i en aktiv svensk säkerhetspolitik.
Avslutningsvis, fru talman, vill jag komma in på vårt närområde. Jag nämnde energisäkerheten. Vi är alla väldigt aktiva och engagerade när det gäller Vitryssland som alldeles nyss genomlevde ett odemokratiskt presidentval med många hot mot de uppstickare och motståndare som fanns till diktatorn Lukasjenko. Vi har också sett ett parlamentsval i Ukraina som visade att demokratin och debatten har etablerats på ett helt annat sätt än tidigare. Det är dock oerhört viktigt att vi stöttar de reformkrafter i Ukraina som vill se ett närmande till våra västliga europeiska strukturer. Jag tror att det är oerhört viktigt för vår egen säkerhet. Det handlar inte om att vi ska blanda oss i Ukrainas egna vägval, men att hålla dörren för ett EU-medlemskap öppen är den absolut viktigaste frågan i den delen. Vi ska också bejaka Ukrainas strävan efter att bli Natomedlem, bejaka utbytet.
Jag vill sluta med några frågor kring vårt närområde: Har vi vad gäller svensk säkerhetspolitik och engagemanget för länderna i vårt närområde gjort tillräckligt? Har vi bildat allianser och drivit på i EU? Har vi använt tillräckligt effektiva verktyg? Har vi bidragit till att stärka det civila samhället och utbytet? Och om vi har gjort det, hur kommer det sig då att vårt land, som vill se ett ökat utbyte mellan människor, i värsta fall medverkar till att drastiskt höja viseringsavgifterna för studenter och ungdomar som vill resa ut ur till exempel Ukraina eller Vitryssland för att komma in på europeisk mark? Varför har Sverige inte gjort mer på det området?
Den stora frågan, som vi förmodligen får anledning att återkomma till också, är om Sverige har gjort tillräckligt tydligt för Ryssland hur vi ser på de maktanspråk och den roll som landet spelar i vårt närområde.