Fru talman! Alltid blir man snuvad på något. Jag
hade sett fram emot att vara den sista inte bara punk-
ten utan utropstecknet här. Jag hade tänkt säga att det
känns ansvarsfullt att vara den som skall sätta punkt,
men jag ser att det inte blir så.
I skuggan av de strider och krig som utkämpas
utanför det här huset i den stora världen är våra mot-
sättningar och framför allt vårt sätt att behandla dem
välgörande och föredömligt fredliga. När jag sagt det
konstaterar jag att vi ändå har rejäla åsiktsskillnader,
exempelvis vad gäller så viktiga delar av infrastruktu-
ren som energiförsörjningen. Det kan t.o.m. Ola
Karlsson och jag vara överens om.
Under alltför många år har vi nu i all oändlighet
stött och blött frågan om hur vi skall ordna vårt behov
av energi. Motsättningarna har tidvis varit mycket
hårda och uppfattningarna diametralt motsatta. Miljö-
argument har ställts mot andra miljöargument, tradi-
tionell tillväxt mot ny hållbar tillväxtsyn. Olika värl-
dar och olika värden har inte förmått att mötas. Än
mindre har någon sida velat sträcka ut en hand för att
enligt den svenska modellen ordna en lagom lösning.
Ryckighet och ärligt talat en vilsen velighet, del-
vis dold av vackert tal och mycket forskande och
utvecklande, men alldeles för lite av verkligt genom-
tänkt handlande har präglat energipolitiken enligt min
uppfattning.
Nu är det alltså hög tid att vända, att få slut på den
övertida driften av kärnkraft och fossila bränslen. Vi
vet från historien att en osänkbar Titanic rände rakt in
i isberget och sjönk. Vår kunskaps radar i dessa yt-
tersta dagar blinkar en tydlig varning för isberg, och
då skall man vända medan tid är! Och det är just det
som vi försöker.
Energifrågan är ärligt talat en bärande orsak av
flera andra där vi i Vänstern delar grundsyn med både
socialdemokrater och Miljöpartiet. Det är också en
grund för den nya majoritet som efter valet axlat
väljarnas förtroende. Inom parentes måste jag som
nykomling i denna församling säga att även om jag är
nervös när jag står i talarstolen är det en glödande
inre fröjd att veta att det finns 43 andra v-märkta -
inget ont om de andra mer än politiskt, personligt är
de väldigt trevliga.
På energins område kan vi alltså gemensamt med
energiuppgörelsen, som också Centern hedervärt
deltog i, som grund verka för att få bort ryckigheten
och veligheten. Lugnt, envist och med mild men fast
hand bygger vi en struktur som håller, Ola Karlsson. I
det perspektivet skall vi se förslaget till budget för
1999.
Den senaste tidens mycket kortsynta politiska
kommentatorer frågar ständigt lika stressade inför
TV-kameror och med bandspelare i näven, bara några
futtiga månader efter ett historiskt val: - Nå Gudrun,
nå Birger, vad har ni nu fått igenom? Var är avtryck-
en?
Min uppmaning är: Hia er en aning, kära vänner
och kamrater - en del är vänsterpartister enligt under-
sökningar - inom massmedier och inse att Rom fak-
tiskt inte byggdes på en dag. Men nu, 1998, står sta-
den Rom där och är t.o.m. säte för en påve.
Det är min bestämda uppfattning att vi äntligen är
på väg, och då skall vi inte vallfärda ned till Rom,
men väl för att ta itu med den utmaning som det in-
nebär att lägga grunden till en framtid som håller och
en tillväxt som bär. På den vägen har vi anammat
Vägverkets nollvision. I vår version är det noll kärn-
kraft och noll fossilbränslen som gäller.
Jag citerar ur näringsutskottets betänkande s. 7:
"Målet är att under de närmaste tio till femton åren
kraftigt öka el- och värmeproduktionen från förnyba-
ra energikällor och utveckla kommersiellt lönsam
teknik för energieffektivisering." Inte så illa filat, som
han sade filharmonikern när han spelat Beethovens
5:e på halva tiden, Ola Karlsson! Då kan Ola Karls-
son begära replik. Eftersom jag inte vill dra ut på
tiden tar jag den repliken själv. Man skall inte spela
Beethoven för fort, definitivt inte på halva tiden, för
då låter det ännu värre än i originaltakt. Det kan vara
sant, men det skadar inte å andra sidan om man jazzar
upp gamla låtar. Det kan de vinna på. Beethovens 5:e,
Ola Karlsson och ni andra på den kanten, är ett skönt
stycke. Vi kanske t.o.m. är överens om det. Då tycker
jag att det här budgetförslaget också är ett skönt
stycke, speciellt i jämförelse med ert eländiga alter-
nativ. Det, gott folk, duger för min och Vänsterparti-
ets del som ett bra avtryck i majoritetens politik!
Konkret innebär detta - bara några axplock ur
betänkandet:
· Ansökningar för 260 miljoner för att få fjärrvär-
meanslutning. Det motsvarar minskad elanvänd-
ning på 0,25 TWh.
· 100 utbetalda miljoner för 115 nya vindmöllor
som nyttjar den vind som smeker talmannens väna
kind utanför huset och producerar 0,17 TWh.
· Två anläggningar för biobränsleeldad kraftvärme
med en eleffekt på 24 MW har fått stöd.
· 250 kommuner har sökt bidrag få att få fart på
energirådgivningen under 1998.
Listan kunde göras bra mycket längre, men det
behövs knappast. Men riktningen är given.
En liten parentes: jag skall lägga in lite hård kritik
mot EU-kommissionen. Det är inte så mycket rege-
ringens och vår egen byråkratis tröghet som har gjort
att det varit lite trögt med energiuppgörelsen. EU-
kommissionen har med sin tröga behandling kraftigt
sinkat verksamheten, eftersom den skall granska de
regelverk vi har för våra energibidrag. Det godkän-
nandet tar alldeles för lång tid. Det drabbar anslagen
för minskad elanvändning, elproduktion med förny-
bara energikällor osv. I jämförelse med EU-
kommissionen framstår en snigel som en fartdåre.
Sverige borde säga ifrån. Ministrarna far ändå i skyt-
teltrafik ned till Bryssel. Någon gång kunde de slå
näven i bordet.
Med en fast hand som styr en rödgrön reda, som
Göran Persson brukar säga, i kombination med mark-
nadskrafter ordnar vi nog övergången, Ola Karlsson,
jämfört med er i oppositionen.
Jag hade kunnat känna mig träffad, kära kristde-
mokrater, och t.o.m. kanske hårt trängd och i djupt
bryderi om en samlad opposition hade sagt att detta är
alldeles för lite, för sent och på tok för klent! Då
kunde jag ha känt mig lite pressad. Men vad säger ni i
riksdagens egen lilla björnliga - moderater, kristde-
mokrater och folkpartister?
Jag tar först moderaterna - inte i kraft av någon
klokhet eller politisk visdom utan snarare på grund av
storlek. Ola Karlsson låter med förlov sagt som en
fossil stenkaka, medan vi andra hellre spelar raspfria
cd-skivor. Ni tuggar ständigt om "förtida" avveckling
och tillväxtfientlighet. Är det tillväxtfientlighet att
Järnforsens Bruk i Småland, ABB, Stal Laval och
andra får miljonbeställningar på biobränsleeldande
kraftverksanläggningar? Det ökar sysselsättningen i
traditionell svensk verkstadsindustri. Hur kan en
försiktigt påbörjad avveckling med 18 års drift efter
folkomröstningen 1980, med Tjernobyl och otaliga
incidenter under tiden, kallas förtida? 2 700 ton an-
vänt kärnbränsle mellanlagras just nu i Sverige. 30-
40 år tar det att få ned det till 90 % i strålning. Då är
det fortfarande livsfarligt. Sedan skall det bevaras
nedborrat ytterligare minst 500 år. Hur många fler
radioaktiva ton kräver ni moderater för att anse av-
vecklingen vara just in time?
Kristdemokraterna säger sig instämma "i huvud-
dragen när det gäller omställningsprogrammet" men
beklagar i nästa andetag avställningen av Barsebäck.
Upplysningsvis, kristdemokrater, kan jag tala om att
om ni instämmer i huvuddragen är huvuddraget just
att stänga Barsebäck 1 och 2 och sedan fortsätta i
lugn och bestämd takt. Ni är med förlov sagt politi-
kens apokalyptiska apologeter. Förstår ni inte det, för
det gör inte jag heller, skall jag tala klartext. Ni är
tidigare rättrogna som blivit hedniska reaktordyrkare.
Så ni övriga här som har en slant över efter julhan-
deln, skänk den till hednamissionen, det behövs.
Folkpartiet å sin sida målar upp en bild i sitt ytt-
rande av Sverige som en ekonomisk härdsmälta, om
den forcerade takten i energiomställningen genom-
förs. Så vill de sträcka ut omställningen med två år.
Skillnaden mellan en liberalt ansvarsfull politik och
vår katastrofala snabbavveckling är alltså två hela år!
Gott folk, de åren ger jag inte mycket för i evigheten!
Och inte nog att de här tre högerpartierna kritiserar
oss på det här något tama sättet. De har skaffat sig en
stjärna, för de avstår från att delta i besluten när det
gäller anslagens fördelning. Det tycker jag faktiskt är
svagt.
Sammanfattningsvis känns denna oppositions kri-
tik ungefär som om man får ett julkort efter nyår. Det
är för sent för denna jul och alldeles för tidigt för
nästa. Eller ännu bättre: Ni påminner om den belgiska
blå monstertjuren, som är otroligt uppblåst och biffig
men kan inte ta ett enda vettigt steg. Jämfört med oss
i den rödbrokiga skaran med inslag av fjällkon är det
en slående bild.
Till sist: Centern har på detta viktiga område tack
och lov inte sällat sig till den borgerliga trojkan.
Tvärtom är vi rörande överens, och energiuppgörel-
sen ligger stadigt, vilket också har sagts här tidigare.
Det är bra att Åke har fått Lennart Daléus att hålla
ihop med Lennart Värmby. Vi Lennartar bör hålla
ihop. Gör vi det, slipper man hamna i dåligt sällskap,
för det är ju lätt gjort i storstadens skumma kvarter.
Allra sist några ord om Göran Persson, statsmi-
nistern: Det har sagts och skrivits mycket om den
mannen, och det mesta är säkert både sant och rätt-
vist. Men sällan eller aldrig, gott folk, har massmedi-
er eller politiska förståsigpåare noterat att det faktiskt
är denne Göran Persson som ligger bakom att riksda-
gen har beslutat om kretslopp för 5 miljarder. Det var
Göran Persson som var statsminister när vi ingick
energiuppgörelsen och lade ut 9 miljarder på den
nödvändiga energiomställningen. Det skall han och
socialdemokraterna ha all heder av.
Ett litet steg för mig, ett stort steg för mänsklig-
heten, sade någon - inte Göran Persson - och klev
ned på månen. Litet överdrivet, kanske.
Budgeten för 1999 är måhända något åt det hållet.
Jag yrkar med glädje bifall till hemställan i utskottets
betänkande. Får vi nästa år ett vettigt program också
för en hållbar tillväxt och en solig sommar, så blir det
riktigt hyfsat, gott folk. Då kan DN och Svenska
Dagbladet tugga i det tomma på ledarsidorna, och ni i
den borgerliga oppositionen, i Björnligan, ni kan
tugga fradga. Vi andra kan glädjas åt att börsen går
uppåt, räntan går nedåt och sysselsättningen stiger.
Allra, allra sist tror jag att det kunde bli ännu bätt-
re om den styrande majoriteten tog sitt förnuft till
fånga och införskaffade en energiminister. Varför
skulle inte han kunna heta Lennart Värmby? säger
Lennart, för detta är Lennart, gott folk, och God jul,
fru talman.