Fru talman! Det betänkande vi nu ska debattera kan man säga är en upprepning. Det var väl ungefär så här det såg ut i fjol också. Det enda som har tillkommit är en skrivelse som handlar om kyrkoantikvarisk ersättning, och det är en beskrivning av hur det ser ut. Därför tänkte jag fokusera på två av våra reservationer. Vi står naturligtvis bakom alla våra reservationer men väljer att lyfta fram reservationen om det industriella kulturarvet.
Jag blev inspirerad av Ohlys anförande tidigare. Han lyfte nämligen fram en dimension vi faktiskt sällan talar om: Vi är väldigt specifika i våra sakfrågor, och vi hamnar inte jätteofta på den ideologiska plattformen och i de visionära resonemangen. Det kanske man inte heller ska göra i den här talarstolen, men jag tänker faktiskt ta mig friheten att göra det.
I våra reservationer pekar vi på en del brister och stora risker för att vi kommer att tappa stora delar av kulturarvet, både det industriella och det rullande. Anledningen till att vi ser det som ett hot i sig är, precis som många faktiskt har talat om, just förhållningssättet när det gäller hur vi ser på samhällsbygget. Gör vi det tillsammans, eller gör vi det enskilt?
Jag är hyfsat verksam lokalt, och vår hembygdsförening har förvärvat ett tröskhus. Jag vet inte om jag sade det tidigare. Det är i alla fall lite spännande, för i tröskhuset står det en liten maskin. Det är en kultändare. Det finns ett antal människor som kan fixa till en kultändare i dag, men de är inte så många. I takt med att den ideologi som nu sveper över landet får mer och mer fäste kommer det att bli färre och färre som väljer att engagera sig ideellt för att lyfta de här delarna.
Sedan finns det några som jag, som är lite halvnördig och
vill
lära mig samt kanske kan lista ut saker själv. För samhället och samhällsbygget tror jag dock att det är ganska vitalt att vi tar vara på den historia vi bär med oss och inte lämnar saker åt sidan.
Tittar vi på det industriella kulturarvet kan vi konstatera att det har bolagiserats och fixats till i våra myndigheter på ett sådant sätt att man nästan begränsar sig själv när det gäller att ta vara på det egna kulturarv de enskilda myndigheterna bär. Det är ju en jätterisk, för helt plötsligt faller statens organisation i bitar och vi tappar en stor del av det vi behöver bära med oss och som har byggt Sverige starkt en gång i tiden. Ett elitistiskt och ett egoistiskt tänk är inget kulturen och kulturarvet behöver ha.
Det där kan man spåra till den förra debatten. Hur långt kan man dra det? När faller det i bitar? Jag har en god kompis som brukar säga: När krubban är tom bits hästarna. Det är en fullständig sanning, och det innebär också att man när krubban är tom pekar ut någon häst som inte får något över huvud taget. Vad vill jag då ha sagt med detta? Jo, att det när vi bygger den typen av samhälle blir ett vi och de. När vi bygger den typen av samhälle blir det lätt att säga: Det är deras fel. Det är de som har gjort fel, och här har vi orsaken till att det är som det är.
Eftersom jag bor i den bygd jag gör vill jag ta upp raggarkulturen. Den känner ni till. Den är rätt spännande. Det handlar inte bara om att fara runt på gatorna, svarva och ha det trevligt och kul utan också om en del högteknologi - fast i ett historiskt perspektiv. Det som håller på att hända i dag är att all den här informationen håller på att gå om intet.
Jag tycker att Sveriges riksdag och Sveriges regering behöver ta ganska kraftiga tag för att kunna bevara det här, både när det gäller fyra och när det gäller två hjul. Det gäller dessutom metallhjul, för backar vi bandet extra långt har vi faktiskt maskiner som i princip ingen kan få ordning på. Det är en jätteförlust, kan jag tycka.
Man ska inte skylla på folk - det är fult att göra så - men när samhällsutvecklingen är som den är finns det ganska stor risk att vi släpper de här bitarna. Då säger vi i samma andetag att det inte är meningsfullt för vårt samhälle - vi behöver inte ha det i vårt samhälle, utan någon annan ska ta hand om det. Då kan man gå tillbaka till lokalplanet och titta på mängden människor som i dag engagerar sig ideellt för att bevara våra kulturminnen. De blir färre och färre. Jag är ganska säker på att anledningen till det är att tesen sköt dig själv och skit i andra börjar slå igenom alltmer. Det kommer hela samhället att drabbas av, inte bara kultursektorn.
Till mina kamrater som sitter i regeringen säger jag: Betänk detta faktum när ni ska fatta beslut och tänka till om den framtida utvecklingen! Att bygga visionen om att ensam är stark tror jag är helt lönlöst och ett jättemisslyckande, så därför krävs ett omtag.
Fru talman! Det här är mitt sista anförande i denna kammare. Efter att ha gjort någon typ av ideologisk utsvävning vill jag tacka talmännen och talmanskansliet och även kulturutskottets kansli. Jag vill också tacka alla mycket trevliga ledamöter som sitter i kulturutskottet för en otroligt fin mandatperiod.
Ni ska ha en riktigt god sommar. Ha det gott!
(Applåder)