Fru talman! I mars månad bad Helsingborgs Dagblad partiernas respektive talespersoner att komma in med linjeartiklar om deras syn på kulturpolitiken. Vad är kulturpolitikens syfte? Vad är, och bör vara, dess ingångsvärden?
I mitt eget bidrag, publicerat den 10 april, uttryckte jag mig så här: Kulturpolitikens syfte måste vara att värna den kultur som å ena sidan är att betrakta som ett allmänintresse och å andra sidan inte klarar att stå på egna ben endast med hjälp av marknadskrafterna.
Vad är då ett kulturellt allmänintresse? Frågan är inte den enklaste att besvara. Men ett vet jag: Det kulturella allmänintresset tar sitt mest konkreta och praktiska uttryck i just kulturarvet.
Kulturarvsvården utgör den kulturpolitiska kärnuppgiften framför andra. Kulturarvet kan delas in ett icke-materiellt och ett materiellt arv. Det icke-materiella arvet, eller det immateriella som det också kallas, utgörs av ett för ögat osynligt arv - språk, dialekter, talesätt, traditioner, värderingar, sedvänjor och kulturella uttryck. Vårt materiella arv utgörs av den fasta delen av vårt kulturarv - kulturlandskapet, kulturhistoriskt värdefull bebyggelse, föremål etcetera.
Det är alltid svårt att väga enheter ur kulturarvet mot varandra. Men det förefaller ändå rimligt att säga att våra kyrkobyggnader hör till de viktigaste beståndsdelarna i vårt materiella kulturarv.
Fru talman! Under tusen år har kristendomen utgjort grunden för vårt samhälle. Vår moderna sekulära stat till trots är detta vår gemensamma historia, det som byggt vårt land starkt. Tidigare generationers gemensamma slit imponerar och reser sig ännu mot himlavalvet i form av kyrktorn.
Mitt eget parti var tidigt ute och krävde en åtskillnad mellan Svenska kyrkan och svenska staten. När en majoritet i denna kammare instämde gjordes slutligen förändringen. Kyrkan och staten genomgick det som kallas relationsändringen vid millennieskiftet.
Men åtskillnaden skedde inte utan reservationer, ömsesidiga förpliktelser och gemensamma ansvarstaganden. Begravningsfrågorna är en sådan sak, och den viktiga fråga vi samlats för diskutera i dag, de kyrkoantikvariska frågorna, är en annan sådan fråga som fanns med.
Vi har i kulturmiljölagen skrivit in att Svenska kyrkan har rätt till ersättning från staten för kulturhistoriskt motiverade kostnader i samband med vård och underhåll av de kyrkliga kulturminnena. Det är detta som benämns "den kyrkoantikvariska ersättningen".
Fru talman! Att vi vidareutvecklar och bevakar det statliga stödet till kyrkans kulturminnesvård känns angeläget. Regeringen har i den skrivelse vi samlats här i dag för att diskutera klargjort hur den kyrkoantikvariska ersättningen använts under perioden 2002-2012. Regeringen bedömer att ersättningen har fördelats på det sätt och enligt de principer som slogs fast i samband med att staten och kyrkan gjorde sin relationsändring. Jag finner ingen anledning att avvika från den slutsatsen.
Samtidigt lyfter regeringen fram brister, inte i vården i sig, utan i kunskapen. Riksantikvarieämbetet har exempelvis anfört att det inte fullt ut går att bedöma huruvida vård och underhåll sker på ett ändamålsenligt sätt. Likaså verkar de långsiktiga förutsättningarna för Svenska kyrkan att ta hand om sina byggnader inte fullt ut presenterade. Svenska kyrkan konstaterar för sin del att de ekonomiska förutsättningarna för kyrkan successivt har försämrats efter relationsändringen mellan staten och kyrkan. Vad betyder det här ur ett längre perspektiv för de kyrkoantikvariska frågorna, och den kyrkoantikvariska ersättningen? Svaret är inte givet.
För min egen del är jag inte främmande för att ett större statligt förvaltningsansvar kan bli aktuellt. Det är kanske inte en fråga som kommer att vara aktuell redan till nästa kontrollstation 2019, men att denna kammare kommer att behöva ta i frågan på allvar någon gång under 20-talet känns ofrånkomligt, förutsatt att Svenska kyrkans medlemstapp fortsätter i den utsträckning som sker i dag.
Den gångna helgen tillträdde Svenska kyrkans nya ärkebiskop Antje Jackelén. Vid Almedalsveckan i fjol hade jag nöjet att delta i en debatt i domkyrkan i Visby om just kulturarvet där bland andra Antje Jackelén deltog. Jag vill i detta sammanhang ta tillfället i akt att önska henne lycka till, inte minst rörande de utmaningar som finns beträffande kyrkans kulturarvsförvaltning.
Fru talman! En populär historia förtäljer hur en brittisk marinofficer en gång ska ha klagat på för låga anslag till flottan och inför Winston Churchill föreslagit att man skulle kunna föra över medel från kulturen för att stärka sjöförsvaret. Winston Churchill ska då ha svarat "Vad skall vi då försvara?".
Historien autenticitet lämnat jag åt sidan, men den sätter ändå fingret på någonting viktigt. Vårt gemensamma kulturarv kan i någon mån beskrivas just så, som en av vårt folks, vårt lands och vår stats mest grundläggande förpliktelser såväl mot gångna generationer som gentemot kommande. Ja, jag vet, det låter lite högtravande. Men det är svårt att understryka frågans vikt med ett mer alldagligt språkbruk.
Det kyrkliga kulturarvet tillhör oss alla, oavsett tro eller samfundstillhörighet. Det är förkroppsligandet av århundraden av våra förfäders slit och umbäranden.
Med de orden, fru talman, yrkar jag bifall till kulturutskottets förslag i betänkande nr 10.