Fru talman! Det är allmänt känt att sedan Svenska kyrkan och staten gick skilda vägar har församlingarna fått det ekonomiskt svårt. De ekonomiska förutsättningarna skiljer sig naturligtvis åt i landet, som Tina Ehn nämnde, och det är ett stort bekymmer. Storleken på ersättningen och förhållandet mellan denna och kyrkans insatser bör därför vara rimlig. Annars riskerar vi att se vårt kulturarv försvinna bit för bit.
Mycket har förändrats sedan år 2000. Många församlingar tampas i dag med bristande medlemstal och en tröghet i systemet. Jag tycker därför att det känns angeläget att vi här i riksdagen tar ett förnyat grepp om statens och kyrkans roll, just för vårt gemensamma kulturarvs skull.
Den kristna kulturen i vårt land har väldigt långa anor. Alltsedan Olof Skötkonungs tid har Sverige varit ett odelbart rike på kristen grund. På 1500-talet lämnade vi dock den katolska läran, då den aldrig riktigt var anpassad för det svenska kynnet. Vi antog i stället den lutherska tron.
Många generationer fostrades sedan med Luthers lilla katekes. Hårt arbete, flit och att göra rätt för sig har varit ledord i många släktled. Mycket av det tankegodset har vi med oss än i dag, även om inte alla är så medvetna om det.
Fru talman! Ingen annan idé och ingen annan institution har varit lika betydelsefull för formandet av den svenska kulturen som kristendomen och den svenska kyrkan. Men i våra dagar, när den svenska kyrkan förvandlats till en blandning av plantskola för utomparlamentariska aktivister och rödgrönrosa tankesmedja, känns det allt viktigare att bevara det kristna kulturarvet inför framtiden. Vi vill ju inte stå helt kulturlösa när det gäller det mer ursprungliga, och vi har alla rätt till vår historia.
I alla händelser är bevarandet av det kristna kulturarvet en angelägenhet för alla troende såväl som icke-troende utifrån vår gemensamma historia, som har format vår identitet. Det gäller även dem som kommer hit från andra länder och har en kristen bakgrund. De kyrkliga kulturminnena utgör också den största samlade delen av det materiella svenska kulturarvet.
En del av arbetet ligger naturligtvis på kyrkan, men för statens del bör den fördjupade utvärderingen, som är tänkt att ske först 2019, tidigareläggas så snart som möjligt. Vid den utvärderingen anser vi att man bland annat bör utreda en förhöjd nivå på den kyrkoantikvariska ersättningen, men inte bara så att den täcker de faktiska behoven - det bör även inkluderas en översikt av de regelverk som omger ersättningen.
Det känns angeläget att kyrkan får möjlighet att använda ersättningen till administration, till det kyrkoantikvariska arbetet och till bevarandet av även den immateriella delen av det kristna kulturarvet. Andra parametrar bör vara hur fördelningsmodellen för ersättningen ska se ut samt kompetens och styrning på olika nivåer. Jag yrkar därför bifall till reservation 1.