Fru talman! Precis som Lars-Axel Nordell sade alldeles nyss: Kyrkans kulturarv tillhör oss alla, oavsett trosuppfattning.
Runt om i hela landet finns 3 400 kyrkor som både brukar och förvaltar många värdefulla delar av vår kulturhistoria. Det rör sig om kyrkobyggnader som rests från medeltiden ända fram till våra dagar.
Men det är också viktigt att komma ihåg de kyrkliga inventarierna, textilierna, kyrkogårdarna och de kyrkliga miljöerna, liksom den musik, hantverkstradition och litteratur som skapats och fortfarande skapas inom kyrkan och som gestaltar människors tro och tolkningar av livet genom tiderna.
Genom det kyrkliga kulturarvet kan vi skapa oss en tydligare bild av hur gårdagens samhälle såg ut, hur dagens samhälle har vuxit fram och hur människors uppfattningar och levnadsvillkor har förändrats under tusen år.
Den lokala historien finns ofta bevarad och skildrad i våra kyrkor. Den hjälper oss att förstå tidigare generationers historia och minnen.
Det kyrkliga kulturarvet är därför en angelägenhet för alla och den kyrkoantikvariska ersättningen en viktig och central del av kulturpolitiken.
Fru talman! I skrivelsen redovisas hur den kyrkoantikvariska ersättningen har använts under perioden 2002-2012. Skrivelsen behandlar också tillgängligheten till de kyrkliga kulturminnena, kompetens- och kunskapsfrågor liksom samarbetet mellan Svenska kyrkan och myndigheterna inom kulturmiljöområdet.
När det gäller fördelningen av den kyrkoantikvariska ersättningen är regeringens uppfattning att den har skett i enlighet med de principer som slogs fast i samband med relationsändringen år 2000.
Det underlag vi fått visar att den kyrkoantikvariska ersättningen också har haft en avgörande betydelse för att vård och underhåll som är nödvändig också har satts in och haft goda effekter.
Vården och underhållet har blivit mer långsiktigt, bland annat genom satsningen som har gjorts på vård- och underhållsplaner.
I enlighet med vad som beslutades i samband med stat-kyrka-reformen är Svenska kyrkan ansvarig för fördelningen av den kyrkoantikvariska ersättningen. Ett sådant system gör det också möjligt med långsiktiga prioriteringar i vården av det kyrkliga kulturarvet. Det är också en tydlig markering av att Svenska kyrkan har ett eget ansvar för de kyrkliga kulturminnena.
I det ligger bland annat att säkra att ersättningen går till de insatser som har störst betydelse för det kyrkliga kulturarvet, oavsett var det ligger geografiskt.
De problem som vissa församlingar har haft med att finansiera den egna insatsen som krävs för att få del av den kyrkoantikvariska ersättningen finns kvar sedan förra kontrollstationen.
Nu, liksom då, vill regeringen framhålla att Svenska kyrkan har ett eget ansvar för att göra det möjligt för enskilda församlingar att utnyttja den kyrkoantikvariska ersättningen. Ersättningen får inte bli en del av kyrkans utjämningssystem.
Så, givet de utmaningar som sammantaget finns inom arbetet med den kyrkoantikvariska ersättningen, är det nödvändigt att formerna för fördelningen också utvecklas.
Regeringen ser därför positivt på det arbete som Svenska kyrkan bedriver, liksom att Svenska kyrkan aktivt verkar för att minska de ekonomiska skillnader som finns mellan olika stift och församlingar.
Fru talman! Vi kan tyvärr konstatera att det har skett en viss minskning av kyrkornas öppethållandet under perioden 2004-2012. Det handlar framför allt om kyrkor på landsbygden och i glesbygd, men det känns ändå uppmuntrande att minskningen verkar ha stannat upp under senare år.
Regeringens uppfattning är att utvecklingen när det gäller tillgänglighet sammantaget uppfyller de mål som sattes upp i överenskommelsen mellan staten och Svenska kyrkan. För att säkra en fortsatt god tillgänglighet till de kyrkliga kulturminnena bör dock tendenser till minskning av tillgängligheten inom vissa områden mötas med insatser.
Svenska kyrkan framhåller själv att det finns en stor outnyttjad potential för att, särskilt i glesbygd, i ökad utsträckning använda kyrkorummen för sammankomster också utanför kyrkans egen verksamhet, och flera talare här har också varit inne på detta. Även regeringen anser att det är angeläget att ta till vara de möjligheterna.
Regeringen ser också positivt på att Svenska kyrkan efter kontakter från vår sida har fortsatt att utveckla rutiner och strategier för att förhindra stölder i kyrkobyggnaderna. Stölder är illa nog, än värre när det drabbar våra kyrkor och deras ofta ovärderliga föremål.
Så det är en grannlaga uppgift att anpassa de förebyggande insatserna, så att de inte mer än nödvändigt inskränker tillgängligheten till de kyrkliga kulturminnena.
När det gäller kunskaps- och kompetensfrågor konstaterar regeringen att Svenska kyrkan efter relationsändringen arbetat aktivt för att höja kompetensen. Det är positivt att tillgången till personal med kulturarvskompetens har ökat både på nationell nivå och hos stiften.
En central utgångspunkt är att det kyrkoantikvariska arbetet ska vila på en solid vetenskaplig grund. Genom projekt som Sveriges kyrkor och Sockenkyrkoprojektet har stor och mycket kvalificerad kunskap om det kyrkliga kulturarvet byggts upp under lång tid. Att den här kunskapen förvaltas och att det sker fortsatt utveckling på vetenskaplig grund är nödvändigt för att förvaltning av de kyrkliga kulturminnena ska vara långsiktig och hållbar. Myndigheterna inom kulturmiljöområdet har tillsammans med Svenska kyrkan, universitet, högskolor och länsmuseer ett stort ansvar för detta.
Regeringens bedömning är att det nära samarbete som har etablerats mellan Svenska kyrkan och myndigheterna på kulturmiljöområdet har utvecklats positivt. Samrådsgrupperna är till exempel en bra form för att hantera komplexa frågor som rör de kyrkliga kulturminnena.
Det är därför betydelsefullt att både Svenska kyrkans och de kulturmiljövårdande myndigheternas perspektiv och kunskaper tas till vara och att dialogen hålls levande.
Det behöver också, fru talman, finnas en nära koppling mellan arbetet på nationell och på regional nivå. För att nationella, regionala och lokala perspektiv i större utsträckning ska kunna mötas och berika varandra anser regeringen att interaktionen mellan de nationella och de regionala samrådsgrupperna bör öka. Den aktiva och inkluderande syn på kulturarvet som Svenska kyrkan ger uttryck för är en god grund för det framtida arbetet.
Systemet med den kyrkoantikvariska ersättningen är i sig ett uttryck för att det kyrkliga kulturarvet har betydelse för var och en och att hela samhället har ett ansvar för att de kyrkliga kulturminnena bevaras och vårdas.
De samhällsförändringar som pågår kan innebära utmaningar för vården och bevarandet av de kyrkliga kulturminnena. Jag tänker bland annat på demografiska förändringar som kan föra med sig att vissa församlingar får svårare att sköta kyrkobyggnader på det sätt som man önskar. Också i framtiden kommer det att krävas att Svenska kyrkan, via utjämningssystem, gör det möjligt för dessa enheter att ta del av den kyrkoantikvariska ersättningen, bevara kulturarvet och hålla det tillgängligt.
Vi är många som följer denna utveckling.
Avslutningsvis, fru talman! Inför kontrollstationen 2009 kompletterades Svenska kyrkans och Riksantikvarieämbetets rapporter av en granskning som genomfördes av Riksrevisionen. En sådan oberoende granskning och analys är ett värdefullt komplement.
Inför nästa kontrollstation år 2019 bedömer därför regeringen att en fördjupad utvärdering bör göras av den kyrkoantikvariska ersättningens användning och effekter. Regeringen har för avsikt att i budgetpropositionen för 2015 lämna förslag till riksdagen om den kyrkoantikvariska ersättningens långsiktiga nivå. I sammanhanget kan man konstatera att Svenska kyrkans underlag visar att behoven av insatser kommer att vara fortsatt stora under kommande år.
(Applåder)
I detta anförande instämde Peter Jutterström (M).