Herr talman! I Sverige i dag har vi 70 000 fler arbetslösa än när Anders Borg tillträdde. Vi har en långtidsarbetslöshet som är över 100 procent högre än den var när Anders Borg tillträdde. Anders Borg har lagt 27 gånger mer på skattesänkningar än på vård, skola och omsorg.
Anders Borg och jag har debatterat den här frågan i riksdagen i sju år, och han har alltid försvarat den privatiserade välfärden och dess vinstuttag. Vänsterpartiet, däremot, har varit emot det här systemet, där privata, vinstdrivande bolag har fått etablera sig i välfärden, sedan det infördes.
Att försvara rätten att ta ut privata vinster ur välfärden har blivit borgerlighetens signum. Genom politiska beslut och lagändringar tvingar de fram privatiseringar. De betalar dessutom kommunerna för att privatisera mera - för att få fram nya affärsidéer, kanske Finn Bengtsson skulle ha sagt. Det är affärsidéer som gav 9 miljarder i privata vinster år 2011 och en äldreomsorg som ger tre gånger så hög avkastning på eget kapital som bankerna. Ordning och reda kallar Anders Borg det. Vi har nog lite skilda uppfattningar om vad ordning och reda i ekonomin handlar om.
Men Borg och regeringen vill inte ta reda på konsekvenserna av sina ideologiskt styrda beslut. Anders Borg sade i en tidigare debatt att "riskkapitalbolagens val av investeringsobjekt genom riskkapitalfonder görs för att uppnå bästa möjliga avkastning på det av investerarna satsade kapitalet". Då blir det ganska klart att kvalitet inte precis står i centrum och därmed också förståeligt varför Borg inte vill veta effekterna av sina politiska beslut. Ett flertal rapporter visar dessutom att privatiseringarna inte har lett till vare sig bättre kvalitet eller effektiviseringar. De visar i stället att bemanningen är lägre, att visstidsanställningar och deltider är fler och att utbildningsnivån är lägre i den privat drivna välfärden. Det vill säga att alla de faktorer som enligt forskningen är centrala för kvaliteten i välfärden alltså är lägre eller sämre i den privatiserade välfärden.
Tidigare argumenterade högern ofta just utifrån att det var effektivt och lönsamt och att kvaliteten blev bättre när man privatiserade. När det i sin tur visade sig inte stämma började man byta argumentation och talade mer om mångfald och valfrihet. Men man talar aldrig om att valfriheten består i att välja mellan olika aktiebolag, vilket det egentligen handlar om.
Jag har faktiskt under alla mina praktikdagar eller studiebesök i äldreomsorgen aldrig mött en äldre som uttryckt önskemål om att få välja mellan olika privata bolag. Däremot vill de kunna påverka innehållet i insatserna, att personalen ska ha mer tid, och de vill ha egna fria timmar att helt bestämma över vad de vill göra, vilket också är Vänsterpartiets politik och förslag.
Konjunkturinstitutet har slagit fast att en stor majoritet av de äldre som tillfrågas om kvaliteten i äldreomsorgen inte kan svara på de enkäterna, för de är för svåra. Ändå menar de borgerliga att de ska välja mellan hundratals olika aktiebolag som alla lovar guld och gröna skogar.
Och det är inte lätt att välja. Enbart på Kungsholmen fanns det år 2012 100 privata bolag att välja mellan. Året efter hade 30 bolag försvunnit och 50 nya tillkommit. Det var nästan 20 fler än året innan. De äldre utsätts alltså för en hel experimentverkstad.
Det andra argumentet som högern brukar lyfta fram är att om man inte är nöjd är det bara att byta skola eller äldreboende. Det visar tydligt på de värderingar högern har, hur man ser på människan. Det är liksom bara att rycka upp sin dotter ur skolan eller ta mormor från boendet, ungefär som det vore vilken vara som helst och inte en människa som finns i ett socialt sammanhang och som dessutom har farit illa.
Vi hör liksom ihop, vi människor, och det har stor betydelse när vi formar välfärden. Ska man plocka stora vinster ur välfärden blir det annat som styr än behoven och demokratin. Det blir helt enkelt vinstintresset.