Herr talman! Anders Borgs svar präglas av det som också i övrigt på många sätt utgör grundvalar för regeringens politik och kommunikationen runt den. Det är dels ett siffertricksande, dels en närmast religiös tro på teoretiska marknadsmekanismer. Det finns en del tal: Det är 40 miljarder mer till välfärden sedan 2006 och fler sysselsatta i den kommunfinansierade verksamheten.
Men det Anders Borg nogsamt undviker att göra är att låta de siffrorna förhålla sig till ekonomin i dess helhet så att de får något slags mening i fråga om utvecklingen av de specifika behoven inom välfärdssektorn. Där blir siffrorna missvisande om man gör som Anders Borg gör.
Sanningen är att det vi har är en välfärdssektor som pressas varje dag. Det vet inte minst de som arbetar inom denna sektor. De måste springa fortare, och de är pressade från alla kanter.
När Anders Borg säger att det har kommit mer pengar till välfärden nämner han inte att det är en klart lägre tillväxttakt där än i den övriga ekonomin. Han nämner inte att det i dag är färre anställda per invånare på flera viktiga områden. Det är ett stort problem. Till och med om man hade haft en stabil nivå hade man fått problem inom dessa tjänster. När det dessutom går ned blir det ännu större problem.
Varför det? Jo, välfärdstjänsterna är arbetsintensiva till sin natur. Det vet också Anders Borg, tror jag, om han tänker efter lite grann. Det går inte att effektivisera på samma sätt som man kan effektivisera inom bilproduktionen. Man kan inte få samma effekt om man matar en gammal person dubbelt så fort eller om man kör igenom en matematiklektion med dubbelt så hög hastighet.
Därför är det så i alla moderna ekonomier att den andel av ekonomin som går till den typen av välfärdstjänster måste öka om man ska upprätthålla en fortsatt anständig nivå och förbättra kvaliteten. Men det är ju bara att titta på Anders Borgs egen budget för att se att så inte är fallet.
När man i diagram 10:4 tittar på till exempel kommunfinansierad sysselsättning som andel av den totala sysselsättningen ser man att den går rakt ned och förväntas fortsätta gå rakt ned.
Vi vet att Konjunkturinstitutet fastslår att det till och med för att behålla välfärdsnivån på nuvarande nivå krävs att man lägger till åtminstone 80 miljarder i skattehöjningar de kommande åren. Det som har hänt är att de som arbetar inom äldreomsorgen och inom sjukvården har betalat Anders Borgs skattesänkningar till de allra rikaste i samhället. Det är verkligheten som Anders Borg inte talar om.
Vi vet varför vi tidigare har byggt upp en välfärdssektor också i Sverige. Det är för att vi vet att den här typen av tjänster skiljer sig från hur Anders Borg kanske har läst sig till i läroböcker att perfekta marknader fungerar. Det är inte så att man kan ha samma överblick över sina så kallade produktval eller leverantörsval inom till exempel äldreomsorgen eller sjukvården som när man väljer äppelsorter på Hötorget.
Framför allt är kostnaderna för att välja fel så oerhört annorlunda. Vi kan inte säga: Attan, skolimperiet du valde stack med pengarna och gick i konkurs. Nästa gång du ska gå på högstadiet kan du väl välja någonting annat. Oj, du valde visst ett uselt demensboende. Du kan välja ett annat nästa gång du har demens. Usch då, välj inte det där sjukhuset som sparade in på kirurgisk kompetens nästa gång du ska operera hjärtat.
Det fungerar ju inte så. Därför måste de här tjänsterna fungera enligt en annan logik. Den väg som regeringen har valt leder direkt tillbaka. Det är en civilisatorisk tillbakagång som regeringen leder upp till, och den måste sluta i och med det här valet.