Herr talman! Nu har vi antagit en partnerskapslag,
Sigge Godin, så nu räcker det inte bara med
kvinnans list. Efter detta frieri torde ni ha stora
möjligheter att teckna partnerskap tillsammans.
Jag undrar egentligen vad Socialdepartementets
politiska ledning säger om detta frieri. Jag minns
mannen i soffan, han som var så fylld av principer
och reste sig upp och gick. Många av oss tyckte att
det var strongt. Var det grunden för dessa principer
som gjorde att Sigge Godin lade upp frieriet på just
det här sättet, dvs. genom att tillmötesgå på alla
punkter?
Låt mig allra först inför kammaren göra klart att
grunderna för detta betänkande är det betänkande
som vi en gång i tiden trodde att vi var överens om.
Men det skall jag återkomma till.
Jag vill inleda med att hälsa sjukvårdsministern
välkommen till debatten om tandvården. Jag
efterlyste statsrådets närvaro när vi den 28 mars
debatterade principerna. Vi socialdemokrater hade
många frågor kring dessa principer som vi gärna
ville ha svar på. Kanske hade det varit bättre om
statsrådet hade varit här då.
På något sätt känns detta kanske som något för
sent, och man kan ju undra varför det blev så. I
mars var det många -- kanske främst
vänsterpartister -- som kritiserade oss
socialdemokrater för vårt beslut att ställa oss
bakom riktlinjerna. Det gjorde vi efter lång tvekan
och många överväganden. Jag underströk också i
debatten att det fanns ett flertal punkter som vi
hade frågor kring. Vi fick med oss utskottet på ett
flertal av dessa -- som jag också nämnde i den
debatten -- men på några punkter reserverade vi
oss, därför att vi tyckte att det var viktigt att främst
betona patientens roll.
Jag kallade i den debatten
Samordningsdelegationen för något av en
eftertankens kranka blekhet. Det var
Samordningsdelegationen som skulle tänka till där
regeringen så inte hade hunnit. Många av oss
trodde att när proposition nummer två kom, skulle
utskottet få svar på sina frågor. Då skulle vi
socialdemokrater som -- i likhet med
regeringspartierna -- hade ställt oss bakom
principerna få svar på våra frågor. Men därav blev
inte. och därav blev det ingen lagrådsgranskning,
trots att utskottet hade uttalat sig för detta. Så här
skrev vi i betänkande nr 10:
Utskottet anser, inte minst mot bakgrund av den
kritik som riktats mot förslaget, att det är av vikt att
Lagrådet granskar det kommande förslaget.
Utskottet förutsätter att regeringen föranstaltar om
en sådan remiss.
Sedan kom proposition nr 221. Regeringen anser
inte att de i propositionen framlagda lagförslagen
faller inom Lagrådets granskningsområde enligt
Regeringsformen 8 kap. 18 §. Man säger:
Invändningar av annat än lagtekniskt slag
motiverar enligt vår mening inte remiss till
Lagrådet. Men utskottet beslutade om
lagrådsremiss.
I det fortsatta arbetet när vi skulle ta del av vad
Lagrådet hade skrivit fick vi socialdemokrater med
anledning av några av de frågor som vi hade ställt
vid utskottssammanträdet en promemoria från
Socialdepartementet. Vi ledamöter har motionsrätt
i fråga om regeringens propositioner, men jag visste
faktist inte att Socialdepartementet eller dess
statssekreterare hade förslagsrätt när det gäller
utskottets betänkanden.
Det finns ett utkast till skrivning från
Socialdepartementet. Och departementet tyckte
att det skulle skrivas så här: Mot den angivna
bakgrunden känner utskottet tveksamhet inför att
på det sätt Lagrådet tycks förorda avvakta med att
ta ställning till det nu framlagda lagförslagen till
dess att den närmare regleringen beträffande
premietandvården hunnit färdigställas. Det finns
en påtaglig risk att detta kan leda till osäkerhet om
inriktningen för det fortsatta arbetet och försena
detta på ett sätt som inte är önskvärt.
Men det var ju just därför som frågorna hade
ställts. Vi ville ju kunna vara säkra på att detta
system var ett system som höll. För att vi skulle
kunna fortsätta att stödja dessa riktlinjer ansåg vi
det som mycket viktigt med en Lagrådsgranskning;
det var ett av skälen.
Det är faktiskt riksdagen som är lagstiftare, inte
regeringen. Och det finns inget förbud för
Lagrådet, även om departementet skrev som det
gjorde i propositionen, att granska sådana lagar
som normalt faller utanför granskningsområdet.
Dessutom har inte Lagrådet bara att granska
lagförslag som läggs fram i propositionerna utan
även de lagar som bör läggas fram utan att så skett.
Lagrådet har då att ta ställning till om det behövs
en reglering i lag eller om det är tillräckligt med en
reglering i annan författning. Det var skälet till att
vi socialdemokrater blev ytterst förvånade över det
som hände.
Bland gårdagens post fann jag det senaste numret
av Tandläkartidningen. I detta nummer hade
statssekreterare Göran Rådö en artikel om dagens
debattämne. ''Premietandvård införs -- endast
oklart när'' var rubriceringen. Vi har också hört
Sigge Godin nämna att man är helt överens om
premietandvård. Men det gäller inte det beslut som
majoriteten står bakom. Riktlinjerna om hur
tandvården skall reformeras rivs nämligen upp och
arbetet fortsätter förutsättningslöst.
Jag återkommer till Tandläkartidningen. Ovan den
rubrik som jag nämnde hade man satt en extra
rubrik . Den löd: ''Riksdagsbesluten hittills''. Jag är
inte riktigt på det klara med varför artikeln skrevs,
men troligtvis är inlägget ett försök till tolkning av
det preliminära beslut som fattats vid
utskottssammanträdet den 10 maj, vilket närmast
innebar ett avslag på proposition 221. Detta beslut
föranledde nämligen ett pressmeddelande från
utskottets sida.
Det skall i och för sig erkännas att även jag hade
kunnat skriva en artikel den 10 maj, även om den
säkerligen hade haft ett något annorlunda innehåll.
Statssekreteraren bemöter nämligen inte med ett
ord den kritik som frågan fått. För mig hade det
varit viktigt att skriva om den oro som utskottet
kände över de många oklarheterna kring
regeringens förslag. Jag hade skrivit om de
socialdemokratiska kraven på större
hänsynstagande till patienternas behov. Jag hade
skrivit om Lagrådets svidande kritik, och jag hade
definitivt skrivit om det faktum att en majoritet av
utskottet tyckte, och tycker, att frågan om
reformeringen av vuxentandvården hittills skötts på
ett slarvigt sätt.
Men frånsett detta, hade alltså även jag kunnat
skriva en artikel i Tandläkartidningen och kunnat
göra ungefär samma analys som statssekreterare
Rådö av vad som borde blivit en naturlig följd av
utskottets preliminära beslut. Nu har emellertid
Tandläkartidningen en lång pressläggning, eller
också hade statssekreteraren -- precis som många
av oss -- tappade greppet om alla turer vid
utskottens sammanträden. Därför att det blev ju
inte så.
Jag vill klart deklarera i denna kammare: Det är
inte socialdemokraternas fel att hela ärendet nu går
tillbaka till Socialdepartementet och regeringen.
Utöver den brist på helhetssyn i detta ärende, brist
på intresse för uppgörelser med
Socialdemokraterna och brist på respekt för
riksdagens kompetens -- något som
Socialdepartementet visar i denna fråga -- är det ju
faktiskt Rosenbad som har krånglat till det för oss.
Om Peter Egardt hade kunnat avstå från att skicka
fram Margit Gennser som bärare av den lilla
brasklappen märkt ''etableringsfrihet'', hade vi inte
varit i denna situation. Om den politiska ledningen
på Socialdepartementet hade avstått från att hota
med nydemokratiskt stöd och med brasklappar och
annat, hade vi kanske haft en annan debatt i dag.
Nu blev i stället etableringsfriheten en helig ko i
tandvårdsdebatten. Sanningen är ju i stället att
etableringsfrihet inte är något annat än en gökunge
i dagens tandvård. Det är nämligen inte bristen på
tandläkare som är problemet, utan det är världens
högsta tandläkartäthet som är problemet.
Sverige har världens högsta tandläkartäthet säger
Sveriges tandläkarförbund. Vid en uppvaktning
hos utbildningsutskottet -- där jag är suppleant --
jämförde man i Sveriges Tandläkarförbund
Sveriges situation, med en tandläkare per 900
invånare, med Storbritanniens, där det finns en
tandläkare per 3 000, och med Tysklands, där det
finns en per 1 500 invånare. Låt mig citera: ''Den
investering i förbättrad tandhälsa som satsningen
på den nuvarande tandvårdsförsäkringen
inneburit, ger nu frukt. På sikt kommer i stort sett
hela den svenska befolkningen att ha en mycket god
tandhälsa.'' -- så skriver tandläkarna. Vidare
skriver de: ''Den nya tandvårdsförsäkringen,
premietandvården, tillsammans med det faktum att
subventioneringen från samhället till tandvården
fortsätter att minska, kan innebära en starkt
minskad efterfrågan på tandläkartjänster.''
I detta läge blåser regeringen till strid i
tandvårdsfrågan. Regeringsförklaringen skall
genomföras och därmed basta. Plötsligt får frågan
om tandstatus, ekonomi och
försäkringsreformering en helt underordnad
betydelse. På den heliga konkurrensens altare
slaktas inga heliga kor.
Naturligtvis undrar både svenska folket och
tandläkarna vad vi håller på med; det gör vi
socialdemokrater också. En regering som skaffar
sitt land ett budgetunderskott på 200 miljarder
kronor och som ändå har råd att genomföra dyrbara
transaktioner, exempelvis vårdnadsbidraget, har i
och för sig bevisat att den inte är villig att ta ansvar
för landets ekonomi. Men är det så klokt med fri
etablering av tandläkare i dag?
I detta läge måste jag nog härma statsministern,
herr talman. Jag lovar att det inte skall bli en vana,
men Carl Bildt brukar vifta med Aftonbladet i alla
debatter, och jag tänkte faktiskt göra detsamma. I
artikeln med rubriken Den svenska tandrötan
skriver tidningen om tandläkare som inte har fler
patienter än 300--400, trots att det är en allmän
åsikt att en tandläkarpraktik behöver 800--900
patienter för att gå ihop. ''En hungrig tandläkare är
en farlig tandläkare'' säger en övertandläkare i
artikeln och undrar vilken vård patienter får vid en
undersysselsatt praktik. Enligt borgerlig syn är det
tydligen bättre att stimulera till än högre
konkurrens mellan dessa än att reformera
tandvårdsförsäkringen.
Herr talman! Jag tvingas erkänna att min oro från
debatten den 28 mars i år i allra högsta grad är
befogad. Det som styrde propositionens utseende
var en önskan att tillgodose vårdgivarens intresse
mer än omsorgen om tandvårdslagens 2 §. Lagen
säger: ''Målet för tandvården är en god tandhälsa
och en tandvård på lika villkor för hela
befolkningen.'' Detta är grundläggande för våra
ställningstaganden som vi utvecklat i vårt särskilda
yttrande. Det är ett av skälen till att jag i dag yrkar
bifall till utskottets hemställan.