Fru talman! Skiljelinjen i debatten om handelspolitik går som vanligt mellan å ena sidan de borgerliga partierna och Socialdemokraterna och å andra sidan Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Jag tänkte fokusera på reservationerna och det som företrädarna för Miljöpartiet och Vänsterpartiet här har sagt.
I reservation 1 säger Per Bolund att "fattigdoms- och rättviseperspektivet måste få ett större genomslag i den globala handelspolitiken". Jag tycker att det är rätt viktigt vad man skriver i riksdagsreservationer. Det är ändå ett uttryck för partiets politik. Min fråga är: Vad betyder detta?
Vi kan se på den tid då världshandeln verkligen har blivit fri, särskilt för de fattiga länderna. Det började med Korea och de fyra tigrarna, länderna borta i Asien, på 1960-talet. Men framför allt tog det fart på 1980-talet och sedan under 1990-talet. Aldrig i världshistorien har så många människor fått en sådan kraftig höjning av levnadsstandarden som under denna period. Antalet människor som lever i absolut fattigdom har minskat med 300-400 miljoner. Trots befolkningstillväxten i världen har andelen människor i absolut fattigdom minskat. Kina, med 1,3 miljarder människor, har under 26 år på raken haft en tillväxttakt på mellan 9 och 10 procent.
Då säger ni att fattigdomsperspektivet måste få ett större genomslag i den globala handelspolitiken. Vad menar ni med det? Är det så att den höjning av levnadsstandarden som vi har sett, framför allt i u-länderna, är orättvis? Det menar ni rimligtvis inte. Men menar ni att världen hade varit mer rättvis om det hade varit mindre frihandel?
Sedan var Per Bolund och hans medreservant inne på det så kallade hemlighetsmakeriet om Sveriges politik. Sveriges ställningstaganden ska ske offentligt i WTO-sammanhang. Alla utomstående ska kunna diskutera regeringens ståndpunkt i internationella handelsfrågor. Jag undrar igen vad som menas.
Det är ju så att Sverige driver sina handelsförhandlingar inom WTO som en del av EU-kollektivet. Vi är dessutom medlem individuellt, men våra förhandlingar driver vi som medlem i EU. Det betyder att riksdagen nuförtiden har en större insyn i de positioner och ställningstaganden som Sverige gör i WTO än tidigare genom att riksdagen måste acceptera och godkänna de positioner som Sverige intar. Det sker ju återkommande i EU-nämnden, där uppteckningarna är offentliga. Om det är känsliga förhandlingslägen blir det med en viss fördröjning.
Vad är det som är hemligt? Jag har aldrig stött på en svensk handelsminister, och jag har hållit på med det här ganska länge, som har försökt att hemlighålla vad Sverige egentligen tycker och tänker. Vad skulle vara intresset för att driva denna konspiration gentemot svenska folket att inte tala om vad det är Sverige vill i WTO? Vad är det för grund ni har för denna konspiration? Konstitutionellt sett, hur överlever den här konspirationen i den öppna svenska demokratin med sin offentlighetsprincip, sina förankringskrav i riksdagen och så vidare? Vad menar ni egentligen?
Sedan säger reservanten, och det kanske är det mest intressanta, att den position som Sverige har i WTO inte har förändrats under Doharundan. Den borde uppdateras, säger Bolund. Ja, det kan man tycka. Men den intressanta frågan för oss andra är ju: På vilket sätt vill ni att den ska uppdateras? Vilken är den nya position som ni vill att Sverige ska inta? Ni är uppenbarligen inte nöjda med den position som Sverige har. Men vilken är då den position som Sverige bör inta enligt er mening? Varför har ni inte reserverat er till förmån för en speciell position? Finns det ett svar på frågan vad ni anser att Sveriges position bör vara i WTO-förhandlingarna, eftersom ni inte är nöjda med dagens position? Det är en fundamental fråga i en riksdagsdebatt om handelspolitik år 2007.
Därefter säger ni i reservation 3 att nuvarande handelsavtal återspeglar den rika världens prioriteringar och är inriktade på ekonomisk tillväxt. Handelsavtalen är väl inriktade på frihandel och inte på ekonomisk tillväxt, men låt gå för det. Men det där är i stort sett gammal skåpmat. Jag undrar alltså: Var finns protektionisterna i dag? Jo, de finns i Nordamerika. De finns i Västeuropa. Det är inte u-länderna. Indien, Brasilien och Kina är de länder som vill tillämpa WTO-avtalet mer. Det är de som är för ökad frihandel. Och ni säger att det här avtalet återspeglar den rika världens prioriteringar. Det kan ha varit rätt beträffande GATT-avtalen på 50-, 60- och 70-talen. Men det är det inte i dag. Det är det som är den fantastiska omsvängningen i världsekonomin, att i dag är det de fattiga u-länderna som är frihandelns vapendragare framför allt. Ni är ju 30 år för gamla. Ni är ju bakom.
I fråga om de transnationella företagen var det en liten glidning. Jag fattade inte riktigt så därför är det väl bäst att jag frågar. Menar Bolund och reservanterna - det var Bolund som tog upp det, det är därför jag nämner hans namn - att barnarbete, extremt låga löner och förbud mot facklig verksamhet är mer förekommande i transnationella företag än i inhemska företag? Så är det ju inte. Man kan tycka att det är dåligt, men det är mindre dåligt i de här företagen. Det är väl undersökt. Det beror naturligtvis på, som tidigare sades här, att det är en helt annan press från hemländernas myndigheter, medier och konsumentorganisationer på att de här företagen ska uppföra sig ordentligt.
Bolund tog också upp det gamla käcka kravet att u-länderna inte ska behöva ta bort sina skyddstullar när de öppnar sig för världshandel. De ska liksom själva få behålla tullarna hemma. Det är ju en gammal tanke. De ska så att säga få växa upp bakom skyddstullarna. Sedan ska de montera ned sina tullmurar och öppna sig för världen när de på något sätt har vuxit upp och kommit ur barnaåren eller ungdomsåren.
Det där har inte fungerat. Det där har tvärtom fungerat som ett drivhus för inhemska påtryckningsgrupper i jordbrukssektorn och industrisektorn som gör att de här länderna aldrig inför frihandel, för då har man etablerat de här starka särintressena för fortsatt protektionism.
Det aktualiserar det som både Vänsterpartiet och Miljöpartiet tog upp. Man talar om länder, u-länder hit och u-länder dit och om industriländer. Men det är så att frihandel ändrar inkomstfördelningen inom länderna. Det är klart att ökad frihandel inte gynnar alla i ett u-land. Men det är inte tanken heller. Det är klart att de som tidigare var skyddade, till exempel bönder, förlorar om det blir frihandel inom jordbruket. Men konsumenterna vinner ju. Det är den gamla spannmålstullstriden i Sverige och Västeuropa på 1800-talet en gång till.
Man kan inte tala om länder i det här sammanhanget. Det blir så vilseledande. Man måste se på vilka grupper som vinner och förlorar. Vissa producenter förlorar, andra producenter vinner. Konsumenterna vinner i allmänhet. Därför blir diskussionen om att inte ta bort skydd en attack på konsumenterna och på de producenter som skulle ha producerat för konsumenterna men som förnekas detta genom att de här tullmurarna finns.
Fru talman! Det var några randanmärkningar till de reservationer som finns.