Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag står bakom samtliga reservationer utom nr 4, men för att vinna tid vill jag yrka bifall bara till reservation nr 2.
Miljöpartiets inställning är att ökad och friare handel i huvudsak är ett positivt fenomen. Genom ökad handel och internationella avtal på det här området kan vi få en förbättrad utveckling i framför allt utvecklingsländerna. Det är någonting som är väldigt positivt och som vi ska arbeta hårt för. Men för att vi ska få en sådan positiv utveckling måste handelsreglerna utformas på ett sunt sätt, och de måste också underställas de internationella avtal som finns och som kommer om miljö och mänskliga rättigheter. Så sker tyvärr ofta inte i dag.
Ett exempel på det här är TRIPS-avtalet, som vi anser måste reformeras ytterligare. TRIPS-avtalet i sin nuvarande form hindrar ofta länder från att få fram till exempel mediciner till sina sjuka befolkningar på grund av att man skapar alldeles för höga priser för att det ska vara möjligt för fattiga länder att finansiera detta. Trots att målsättningen är att fattiga länder ska få tillgång till läkemedel har det inte kunnat uppnås av många olika skäl.
En orsak är att alla länder utom de allra minst utvecklade måste tillämpa TRIPS-reglerna fullt ut. Det innebär att det inte räcker med att betala licens för patent på tillverkningsmetoden, som det var tidigare, utan nu måste länder som ska producera läkemedel också ha licenser på produktpatenten, och det blir mer kostsamt för dessa länder.
En annan orsak är att det är väldigt krångliga regler i processen för att skaffa billiga läkemedel med hjälp av de här TRIPS-reglerna. Det land som inte kan tillverka ett nödvändigt läkemedel måste först informera WTO om sina behov för att man ska få fram medicinerna. Om det inte gäller offentlig och icke-kommersiell användning eller en nödsituation måste landet också försöka få till stånd en licens för patenthavaren för det fall att läkemedlet omfattas av patent i det egna landet. Därefter måste en tänkbar tillverkare i ett exportörsland identifieras. Denne måste sedan söka och erhålla en tvångslicens från myndigheten i sitt land. Tillverkaren producerar produkten och måste betala ersättning till patenthavaren.
Det här är ett väldigt krångligt system, och det har också gjort att man har hindrat mediciner från att nå de allra mest behövande i tredje världen. Vi anser att TRIPS-avtalet måste utformas så att människor i de fattiga länderna får tillgång till livsnödvändiga läkemedel.
Sverige måste därför driva på för att TRIPS-avtalet ska ändras, bland annat så att utvecklingsländerna själva får avgöra i vilka sektorer och i vilken takt de vill införa produktpatent. Dessutom bör Sverige arbeta för en revidering av EU:s förordning om tvångslicensiering av läkemedel så att den tillgodoser behovet av enkla och snabba möjligheter till tvångslicensiering. Sverige måste driva på för en ändring av TRIPS-reglerna och deras tillämpning så att utvecklingsländerna kan säkerställa en god tillgång på läkemedel.
Vi i Miljöpartiet är oroade över vart förhandlingarna inom Doharundan är på väg. För att förhandlingarna ska ge ett acceptabelt resultat anser vi att fattigdoms- och rättighetsperspektivet måste ges ett mycket större genomslag i den globala handelspolitiken.
Vi är till exempel oroade över att man ställer krav på att u-länderna ska ta bort alla skydd för sin egen gryende industri innan man har gjort tillräckliga åtaganden från i-ländernas sida. Orsaken till vår oro är att den gryende industrin riskerar att konkurreras ut av etablerade industrier i väst. Det vore inte till fördel för någon - inte för den globala ekonomin eller för utvecklingen i utvecklingsländerna.
Vi tycker också att det är viktigt att WTO-avtalets effekter utvärderas mycket bättre ur både social, miljömässig och ekonomisk synvinkel. Sverige borde verka för att utvärderingar och konsekvensanalyser av handelsavtal genomförs innan avtalen realiseras så att man vet vilka effekter de får.
Därför bör regeringen bland annat årligen rapportera till riksdagen om utvecklingen inom den internationella handeln och vilka ställningstaganden som Sverige har gjort i frågor som rör WTO och världshandeln.
Den svenska linjen när det gäller WTO-frågor lades fast redan år 1999, och det dokumentet har inte ändrats så mycket sedan dess. Inte heller EU har ändrat sig i sin grundposition när det gäller WTO-förhandlingarna.
Vi anser att dessa ställningstaganden måste uppdateras och att denna process ska ske offentligt. Det är också viktigt att ge möjlighet för allmänheten och frivilligorganisationerna att ta del av och diskutera regeringens ståndpunkter när det gäller internationella handelsfrågor. Därför borde regeringen ordna en offentlig utfrågning med inriktning på Sveriges agerande i EU och andra internationella sammanhang när det gäller WTO och handel så att detta genomlyses offentligt.
Vi tycker också att det är viktigt att alkoholfrågan och folkhälsofrågorna får en betydligt större vikt i WTO-förhandlingarna och internationella förhandlingar och att man ser alkoholfrågan som en folkhälsofråga och inte som vilken frihandelsfråga som helst.
De nuvarande internationella handelsavtalen återspeglar framför allt den rika världens prioriteringar. De är inriktade på ekonomisk tillväxt. Länder som försöker vinna konkurrensfördelar på den globala marknaden genom att ha dålig lagstiftning för miljöskydd eller arbetarskydd gynnas med dagens handelssystem. Det tycker vi ger fel signaler.
I svaga statsbildningar och outvecklade demokratier är bland annat barnarbete, låga löner och förbud mot facklig organisering inte ovanligt, vilket är väldigt synd. I många länder är det också svårt att hålla internationella storföretag ansvariga för brott som de begår när det gäller miljölagar och mänskliga rättigheter, bland annat på grund av begränsningar i lagstiftningen och brist på resurser för att driva rättsprocesser.
I dag kan det också vara svårt att begära skadestånd från ett transnationellt företag om ett dotterbolag har ställt till stora miljöskador i ett fattigt land. För att slippa skadestånd kan moderbolaget begära dotterbolaget i konkurs och slippa undan allt ansvar. Detta måste man göra någonting åt, och därför måste det vara möjligt att rikta skadeståndskrav direkt mot moderbolaget även om de skadelidande finns i ett annat land än där moderbolaget har sin verksamhet.
Vi tycker att de frivilliga initiativen, exempelvis OECD:s riktlinjer, FN:s Global Compact eller det svenska Globalt Ansvar, är positiva men inte alls tillräckliga för att komma till rätta med oansvariga företag. Därför tycker vi att det finns behov av internationellt bindande regler när det gäller transnationella företag. Sverige bör aktivt stödja den process som pågår inom FN för att skapa hållbara regelverk för transnationella företag.
Vi tycker att det är rimligt att införa en bindande uppförandekod för företagens verksamhet som ger bestämda riktlinjer när det gäller miljöhänsyn, respekt för mänskliga rättigheter med mera. Sverige bör här vara ett gott föredöme och verka pådrivande i dessa frågor inom både EU och FN.
Vi tycker också att det är väldigt viktigt att öka möjligheterna för konsumentkrav i industriländerna att fungera som ett instrument att driva fram bättre handelsvillkor och arbetsvillkor i de multinationella företag som har verksamhet i utvecklingsländerna. Systemet för rättvisemärkning är väldigt positivt. Det bör stödjas eftersom det ger konsumenterna bättre förutsättningar att hålla sig informerade och underlag för att kunna agera. Vi tycker också att Rättvisemärkt bör stödjas mer när det gäller till exempel offentlig upphandling.