Herr talman! Jag hade förberett mig för ett svar om reseavdragen, så jag blev lite överraskad.
Det är inte bara så att Folkpartiet var drivande vid skatteöverenskommelsen 1989/90, utan det har vi varit även i samband med tidigare skatteöverenskommelser som 1982 och så vidare. Det är en tradition från Folkpartiet.
Hur bred en skatteöverenskommelse ska vara kan alltid diskuteras. När Mats Pertoft säger att översynen ska vara förutsättningslös reser sig raggen på mig. Jag vill påstå att det inte var utgångspunkten för den senaste överenskommelsen. Tvärtom hade man väldigt bestämt för sig vart den skulle leda över huvud taget i tekniska och många andra avseenden. Sedan infördes dess bättre koldioxidskatt genom Bengt Westerbergs försorg, men det är en annan sak.
Enighet är väldigt bra, men det finns en sorts enighet som är väldigt dålig, och det är enighet om fel politik. Vi har varit med och drivit fram en sådan 1973/74, Hagaöverenskommelserna. Det blev inte bra för Sverige. Oppositionen var helt enkelt för svag, vill jag påstå. Vi fick en lönekostnadsinflation som absolut var dålig för hela Sverige.
Om vi ska ha en bred överenskommelse ska vi veta vad slutmålet är, och då är det absolut nödvändigt att flera partier är med. De stora partierna, som Moderaterna, måste vara med. Det räcker tyvärr inte med bara Folkpartiet, Centerpartiet och kanske något parti till den här gången, för vi är för små. Ska det vara en bred överenskommelse måste den omfatta många partier, ungefär som i pensionsöverenskommelsen, som jag talade om tidigare och som det är så otroligt viktigt att vårda för pensionärernas skull.