Herr talman! Inkomstskatt får mig osökt att tänka på Pippi Långstrump. Det har nog att göra med Astrid Lindgren och Pomperipossaskatten. Det var det egentliga startskottet till diskussionen om hur mycket inkomstskatt och vilka marginalskatter man kan ha. Det ledde till den överenskommelse som träffades i början av 90-talet då man kom fram till att man inte kunde ta ut hur hög inkomstskatt som helst. Flera partier kom gemensamt fram till att 50 procent var vad man max kunde kräva och att en viss mindre andel av befolkningen skulle betala statlig skatt. Det var utgångspunkten för det hela.
En annan utgångspunkt är att kommunalskatten är den största inkomstkällan för kommunerna. Staten har inte några stora intäkter genom inkomstskatten, utan det är kommunerna.
Därför är det också viktigt att sysselsättningen hålls uppe, och det är därför också viktigt att de reformer som alliansregeringen har genomfört ökar sysselsättningen och ger skatteintäkter till kommunerna. Det är ofta det vi glömmer bort. Vi talar som om det är staten som tar in pengarna, men det är faktiskt kommunerna som vinner mest på detta. Därför är det viktigt med en hög sysselsättning.
Det är ingen självklarhet med maximal inkomstbeskattning. Då skulle ju procentsatsen, ju högre den blev, vara den maximala lyckan för alla, så att det offentliga samhället fick administrera om och ge tillbaka i form av olika ersättningar. Men det har visats att det är ganska kontraproduktivt.
En hög nivå på inkomstskatten är ofta kontraproduktiv. Blir den för hög motverkar den sitt syfte och medför i praktiken lägre skatteintäkter. Det är inte heller en självklarhet att skattemedel används på ett optimalt sätt - det kan vi nog se. Det finns också en oskriven lag som säger att man kan vara beredd att dela med sig av hälften av det man har tjänat in men kanske inte mer.
Inkomstskatterna måste också utformas så att det lönar sig att arbeta och därmed bidra till det offentliga samhällets åtaganden, samtidigt som man kan vara självförsörjande. Det har funnits tider då rundgången på skattepengar har varit omfattande och inte premierat arbetsinsatser.
Jobbskatteavdraget - jag vill säga "förvärvsavdraget", vilket är mer förståeligt för andra - syftar just till att premiera arbete och göra det mer lönsamt att arbeta. Det står inte i motsats till det offentliga åtagandet och stöd till personer som så behöver.
Som kristdemokrat kan jag säga att vi knappast hade förväntat oss att på sex år kunna sänka skatten för pensionärer med 14 miljarder. Det är historiskt, och jag är väldigt stolt över detta. Det har inneburit att en garantipensionär har fått en månad mer per år i ekonomiskt utrymme upp till 10 000 kronor för dem som tjänar lite mer. Det är en ganska bra förbättring.
Dessutom har det gjorts andra förändringar med förbättrade bostadstillägg och så vidare. Många äldre som har bott länge i sina fastigheter och som bor i områden som har blivit populära har också fått klara sänkningar genom fastighetsavgift i stället för fastighetsskatt, vilket betyder att de kan bo kvar tills de känner att de ska flytta.
Herr talman! Ålderspensionsutredningen, som kommer att presentera sitt slutbetänkande den 9 april, har redan tidigare i år i delredovisningar påtalat behovet av att arbetsdeltagandet måste öka och att alla som har förutsättningar att arbeta behövs för att upprätthålla välfärden och en rimlig inkomstpension. Skatteintäkterna gör ingen åtskillnad på människor, utan alla ska vara välkomna i samhällsbygget. Där har vi alla ett ansvar som vi måste ta.
Utredningen konstaterar också att det dubbla jobbskatteavdraget för personer som har fyllt 65 år har haft en tydlig och mätbar effekt och inneburit att fler äldre personer fortsätter att arbeta jämfört med tidigare.
Arbete är positivt inte enbart inkomstmässigt, utan det ger även ökad social gemenskap och delaktighet i samhället. Människan är skapad så att arbete ger välbefinnande och utlopp för en kreativ sida av hennes natur. Det finns ett äldre ordstäv som säger: Arbete befordrar hälsa och välstånd och förhindrar många tillfällen till synd. Den devisen står sig fortfarande. Gemenskap och delaktighet motverkar också obetänksamma och mindre kloka beteenden.
Herr talman! I betänkandet återfinns en lång rad förslag och reservationer. I motsats till vissa reservanter är jag övertygad om att möjlighet till avdrag för gåvor till ideella organisationer är bra. Dessa verksamheter tillhör det civila samhället men innebär stora insatser för människor som annars inte skulle kunna nås. Sysselsättning, inkomst och gemenskap är kännetecknande för ändamålet för många verksamheter inom trossamfund och andra socialt inriktade föreningar. Sverige har en lång och god tradition av frivilligrörelser som har betytt mycket för uppbyggandet av det svenska samhället. Låt oss bevara och stödja den traditionen!
Ett annat ämne som tas upp i reservationerna är a-kassan och arbetslöshetsförsäkringen. Som Centerpartiets företrädare redan har påtalat pågår det redan ett omfattande arbete i Socialförsäkringsutredningen. Det vore därför olyckligt och oklokt att rusa före med förändringar innan utredningen har lämnat sitt betänkande. Om den politiska viljan att finna långsiktiga lösningar finns skulle mycket vara vunnit, särskilt för dem som berörs.
Två frågor har ställts. Den ena handlar om en bredare skatteöversyn. Jag håller med Gunnar Andrén i det svar som han gav till Mats Pertoft - att det kräver att man vet vart man ska komma med utredningen. Den tidigare utredningen var sprungen ur den stora ekonomiska kris som fanns i slutet på 80-talet då socialdemokratiska finansministrar avgick och ekonomin inte gick ihop. Då fanns till slut viljan att komma överens. Jag beklagar att man inte har kunnat behålla de nivåer som fanns i den överenskommelsen.
När det gäller reseavdrag: Fredrik Schulte hade tittat på vilka kommuner som hade mest pendling. Kungsbacka kommun ligger i Hallands län, och jag kan berätta att den är så utformad geografiskt att det i vissa delar av kommunen faktiskt är närmare att åka till Göteborg genom att ta bilen än genom att åka tillbaka till Kungsbacka för att ta de allmänna kommunikationerna in till staden. Det blir alltså mindre utsläpp genom att man använder reseavdraget.
Sedan vill jag påtala en sak som inte har kommit fram. Hur Skatteverket har kommit fram till de här uppgifterna förstår jag inte. Den som använder sin bil till jobbet en längre sträcka har redan genom kommunal- och landstingsskatten betalat subventionerna till de allmänna kommunikationerna, som finansieras genom skattsedeln när det gäller kommun- och landstingsskatten. Han har betalat detta plus att han betalar 9 000-10 000 kronor till för att använda sin bil med höga drivmedelsskatter - så han är väldigt glad i att köra i så fall. Det finns alltså en motverkande pol här.
Sedan kan vi också komma ihåg att Miljöpartiet var drivande i fråga om pumplagen, som innebar att man på landsbygden inte hade några drivmedel. Ett exempel kommer från Kalix kommun, där Peter Eriksson var kommunalråd. Han köpte tio miljöbilar. Det var bara det att det inte fanns någonstans i närheten att tanka. Om man körde ned till Luleå, fem mil därifrån, kunde man tanka på hemvägen. Men på den plats där tankstället var fanns det bara en miljöbil. Så kan det gå när Miljöpartiet styr i vissa delar av landet. Jag tror inte att det är så lyckligt för oss andra.
(Applåder)